Jag har fått rätt i domstol, men motparten vägrar att rätta sig efter domen, vad gäller?

2021-03-18 i Domstol
FRÅGA |Jag har hamnat i en tvist med en myndighetsutövande organisation. Tvisten rör ett myndighetsbeslut. Tvisten hamnade i tingsrätten. Jag vann. Tvisten togs av kärandesidan till hovrätten. Jag vann där också. Käranden begärde att prövningstillstånd hos HD. HD avslog. Domarna i tingsrätt och hovrätt har nu alltså vunnit laga kraft. Domarna i sig är tydliga. De säger att kärandesidan har gjort fel och att jag har rätt. Såvitt jag förstår stipulerar förvaltningslagen att, för det fall att ett myndighetsbeslut är fel, ska det självmant rättas så att fel blir rätt. Så har inte skett i mitt fall. Den myndighetsutövande organisationen förhåller sig helt passiv. Vad kan jag göra?
Jacob Björnberg |Hej och tack för att du vänder dig till oss på Lawline,UTREDNINGJag tolkar ditt ärende enligt följande. Du har i egenskap av svarande vunnit två processer i allmän domstol, först i tingsrätt och sedan hovrätt. Motparten valde även att ansöka om prövningstillstånd i Högsta domstolen, vilket dock aldrig beviljades. Denne beskriver du för övrigt som en myndighetsutövande organisation, en formulering som vittnar om att det inte torde röra sig om en sedvanlig förvaltningsmyndighet. Det verkar snarare handla om ett statligt eller kommunalt bolag alternativt ett annat privaträttsligt organ som anförtrotts statliga förvaltningsuppgifter. Utifrån din ärendebeskrivning och mot bakgrund av domstolsordningen kommer detta i vart fall att bli utgångspunkten i den fortsatta framställningen. Trots att du har fått rätt i domstol förhåller sig motparten, den aktuella organisationen, helt passiv varför du undrar vad som kan göras härnäst. Den lagstiftning som främst behöver beaktas vid besvarandet av din fråga följer enligt nedan.Förvaltningslagen (FL).Rättegångsbalken (RB).När det gäller rättelse av myndighetsbeslut kan följande anföras. I 38 § FL sägs att en myndighet ska ändra ett beslut som den har meddelat som första instans om den anser att beslutet är uppenbart felaktigt i något väsentligt hänseende på grund av att det har tillkommit nya omständigheter eller av någon annan anledning och beslutet kan ändras snabbt och enkelt och utan att det blir till nackdel för någon enskild part. I 39 § FL uttalas emellertid att ett beslut som har överklagats får ändras av den myndighet som har meddelat det som första instans enbart i sådana fall som avses i 38 § och bara om överklagandet och övriga handlingar i ärendet ännu inte har överlämnats till den högre instans som ska pröva överklagandet. Det betyder i regel att någon självrättelse egentligen inte blir aktuell efter ett överlämnade till domstol (och här åsyftas förvaltningsdomstol), men samtidigt har myndigheten naturligtvis att följa det som har avkunnats i domen.Men oaktat ovanstående behöver det framhållas att beslutande politiska församlingar inte sorterar under begreppet förvaltningsmyndighet. Det gäller likaså domstolar och regeringen. De två sistnämnda organen är för övrigt myndigheter, men inte förvaltningsmyndigheter. Utanför begreppet förvaltningsmyndighet faller även de rättssubjekt som nämndes inledningsvis, det vill säga statliga och kommunala bolag liksom andra typer av privaträttsliga subjekt som utför förvaltningsuppgifter. Huruvida och i så fall i vilken utsträckning förvaltningslagen är tillämplig framgår av den speciallag som reglerar det ifrågavarande organets verksamhet och dess förvaltningsrättsliga befogenheter. Men generellt kan sägas att domstolstrots naturligtvis inte accepteras och på civilrättens område finns olika typer av summariska processformer att tillgripa när den tappande parten inte vill göra rätt för sig, exempelvis betalningsförelägganden och handräckningsförfaranden eller initierande av utmätningsärenden, och då genom Kronofogdemyndighetens (KFM) försorg.Det ovan sagda förutsätter emellertid att domen är exigibel, det vill säga att den är verkställbar och inte bara fastslår att ett visst rättsförhållande föreligger. Annorlunda uttryckt: Rätten måste i domslutet ha förpliktat (ålagt) din motpart att göra något visst, vilket blir fallet vid bifall av en så kallad fullgörelsetalan enligt 13 kap. 1 § RB. En fastställelsetalan väcks istället i syfte att få fastställt om ett specifikt rättsförhållande ska bestå eller inte, exempelvis huruvida skadeståndsskyldighet föreligger eller ej, 13 kap. 2 § 1 st. RB. En dom vid ett bifall av den sistnämnda taleformen är av förklarliga skäl inte exigibel varför en ny talan, en fullgörelsetalan, behöver väckas om det rättsförhållande som klarlagts av rätten i den första processen inte respekteras av den tappande parten. I den nya processen kommer den tidigare fastställelsedomen att ha så kallad positiv rättskraft, vilket innebär att den kommer att ha prejudiciell betydelse och binda rätten i process nummer två. I det här fallet var det din motpart som var kärande och vad för typ av talan som ursprungligen fördes vid tingsrätten är för mig ovisst. Härutöver har jag ingen kunskap om ditt svaromål eller om du i samband med detta genstämde organisationen, jfr 14 kap. 3 § RB. Du uppger att tvisten rör ett myndighetsbeslut, men att frågan inte har prövats av någon förvaltningsdomstol, utan av allmän domstol och i förevarande fall tingsrätt och hovrätt. De allra flesta överklagade myndighetsbeslut handläggs dock av den förstnämnda kategorin domstolar. Det gäller i och för sig inte mål som exempelvis rör plan- och bygglagstiftningen eller miljörättsliga spörsmål med anknytning till miljöbalken, dessa prövas av mark- och miljödomstolar, vilka organisatoriskt tillhör vissa tingsrätter. Likaså görs undantag för lantmäteribeslut och flertalet ärenden kopplade till KFM:s verksamhet, dess handläggs också i allmän domstol.Avslutande ord och ytterligare rådgivningSammanfattningsvis kan sägas att den passivitet som organisationen uppvisar kan angripas på olika sätt, vilket helt beror på vad saken gäller, vilken typ av talan som har förts och vad tvisten de facto avser. Utifrån din ärendebeskrivning är dock min bedömning att förvaltningslagen inte är tillämplig och att du, för det fall hovrätten endast har fastslagit att du har rätt, men i övrigt inte ålade organisationen någon prestationsskyldighet, behöver hänskjuta frågan på nytt till domstol (en tingsrätt) och där väcka en fullgörelsetalan. Inom ramen för denna kan du sedan, återigen beroende på vad som har hänt, eventuellt yrka ett skadestånd och då på grundval av den första domen som då kommer att fungera som rättsfakta i den andra processen.Vid fler frågor är du varmt välkommen att höra av dig på nytt. Antingen här på hemsidan och då genom några av våra utmärkta betaltjänster eller via vår ordinarie byråverksamhet. Själv nås jag på jacob.bjornberg@lawline.se och du får mer än gärna kontakta mig direkt ifall du önskar ytterligare hjälp i den fortsatta processen. I så fall kan jag slussa dig vidare till någon av byråns eminenta jurister utan att du behöver sitta i telefonkö. Mot bakgrund av COVID-19 erbjuder våra jurister idag möten såväl telefonledes som på Skype och andra liknande digitala plattformar.Avslutningsvis är den livliga förhoppningen att min hantering av ditt ärende har varit matnyttig och presenterats i en för dig utförlig och tillfredsställande form. Återkom gärna med synpunkter genom att skicka in ett omdöme när du mottar en sådan förfrågan.Vänligen,

När vet jag att jag blivit anmäld?

2021-03-15 i Förundersökning
FRÅGA |saber si alguien me iso una denuncia
Marlene Zouzouho |¡Oye! ¡Gracias por comunicarse con Lawline con su pregunta!Según lo que he entendido, usted quiere saber cuánto tiempo pasará antes de que la policía se comunique con usted si se ha realizado un informe policial sobre usted. Esto actualiza las disposiciones del Código de Procedimiento Judicial (Rättegångsbalken, RB).¿Cuándo me dice la policía que soy sospechoso de un delito?Cuando la policía recibe un informe policial, primero se toma una decisión sobre si se debe iniciar una investigación preliminar, esto se hace si hay razones para suponer que se ha cometido un delito (23 kap 1 § RB). La investigación preliminar está dirigida por el fiscal o un líder de investigación preliminar de la policía, dependiendo de la gravedad del delito (23 kap 3 § RB). El propósito de una investigación preliminar es investigar quién puede ser razonablemente sospechoso del delito y proporcionar al fiscal suficiente material y pruebas para poder evaluar si se debe iniciar un enjuiciamiento (23 kap 2 § RB). En esta etapa, a menudo se realizan muchas investigaciones antes de que la policía pueda determinar si una persona debe ser considerada un sospechoso razonable.Si usted es un sospechoso razonable, el fiscal tiene derecho a comenzar a usar ciertas medidas coercitivas contra alguien, como un registro domiciliario. Según JO (JO 1992/93 p. 204), existe una sospecha razonable "cuando existen determinadas circunstancias concretas que con cierta fuerza indican que la persona en cuestión ha cometido el acto delictivo". De acuerdo con el 23 kap 18 § RB, se notificará al sospechoso cuando el grado de sospecha llegue a un sospechoso razonable. Por tanto, el sospechoso tiene derecho a saber que es razonablemente sospechoso de un delito, pero también derecho a recibir actualizaciones periódicas sobre lo que está sucediendo en la investigación preliminar.Sin embargo, puede ser que la persona que lleva a cabo la investigación preliminar considere que no hay pruebas suficientes para presentar cargos en el caso, luego se retira. Si esto sucede antes de que usted sea un sospechoso razonable, no recibirá ninguna información de que la investigación preliminar se haya cerrado o incluso iniciado.Su casoSi alguien ha hecho un informe policial sobre usted, no está claro exactamente cuánto tiempo le tomará a la policía comunicarse con usted. Esto se debe a que el deber de notificar no aparece hasta que usted es un sospechoso razonable. El tiempo que se tarda en llegar depende de la gravedad del delito, los tiempos de procesamiento y si hay pruebas concretas.¡Espero que haya sido útil!Por favor,

Laga kraft i tvistemål

2021-03-14 i Domstol
FRÅGA |Jag undrar när en dom i en tvist vinner laga kraft tack och vad det innebär exakt.
Isak Henriksson |Hej, tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga. Jag uppfattar det som att din fråga är när en dom i tvistemål vinner laga kraft och vad laga kraft innebär.I 50 kap. 1 § Rättegångsbalken stadgas att "en part som vill överklaga tingsrättens dom i ett tvistemål skall göra detta skriftligen. Skrivelsen skall ges in till tingsrätten. Den skall ha kommit in till rätten inom tre veckor från den dag då domen meddelades."Efter att tre veckor gått från den dag då dom meddelades vinner domen laga kraft. När tiden löpt ut är det inte längre möjligt att överklaga domen.Den enda möjligheten för att få saken prövad i hovrätten efter att överklagandetiden löpt ut är genom bestämmelserna om särskilda rättsmedel som stadgas i 58-59 kap. Rättegångsbalken.Jag hoppas detta besvarar din fråga.

oavhängig och opartisk domstol

2021-03-10 i Gripande, häktning, anhållande
FRÅGA |Hej! Jag gör ett skolarbete i kursen "Rätten och samhället" och har fastnat på EKMR:s artikel 6, formuleringen om en oavhängig domstol. Vad krävs för att en domstol ska vara att anse som avhängig/beroende?Rättsfall som exempel: En man har häktats för inblandning ett värdetransportrån. Som medlem i en kriminell mc-grupp är misstankegraden hög till en rad andra personer och brott som utreds, vilket drar ut på tiden. Efter 2.5 år döms personen till grovt brott i 7.5 år, borträknat 2.5 år i häkte, vilket blir 5 år. Men är detta verkligen ett domslut som har tagits av en oavhängig domstol? Har domstolen då varit beroende/avhängig av utredningen/förundersökningen innan den har velat döma. Bryter det då mot Europakonventionens artikel 6 som säger att var och en, vid prövningen av ens civila rättigheter, har rätt till en "oavhängig" offentlig domstol inom skälig tid?Tack för svar på förhand!
Sara Pedersen |Hej!Tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!Vi har som utgångspunkt att inte besvara skol-relaterade frågor, men jag kan hjälpa dig att precisera begreppet oavhängig och opartisk domstol enligt art.6 i EKMR, så kan du ta den utgångspunkten och resonera kring ditt exempel!Att en domstol ska vara oavhängig handlar främst om att den ska vara självständig i förhållande till lagstiftaren, parterna i målet och den verkställande makten (regeringen). Detta är en utgångspunkt som kommer ur maktdelningsteorin, alltså att det finns en maktfördelning mellan olika organ vad gäller domstolsverksamheten och statsmakten. Regeringen ska inte kunna påverka dömandet i enskilda fall och domstolarna ska vara självständiga gentemot regeringen. I detta begrepp innefattas flera moment, så som utnämnandet av domare och att de inte ska kunna påverkas utifrån. Opartiskheten är ofta nära sammanflätad med oavhängigheten, som handlar om domarens neutrala ställning och jävsregler. Häktningstiderna är något som diskuterats och kritiserats flera gånger av bland annat Europadomstolen, och att det strider mot bland annart art. 5 och art 6 EKMR. Än så länge finns det inget uttryckligt tak för häktningstid i Sverige, men det har varit på tal flera gånger. Du kan läsa mer om detta på regeringens eller riksdagens hemsida, men även en del i olika juridiska tidsskrifter som källhänvisar vidare!Sammanfattningsvis så handlar dessa begrepp huvudsakligen om att domstolens beslutsfattning ska vara självständig. Här innefattas inte självständigheten gentemot bevisning och annat som tas upp i målet på det sättet att domstolen ska fatta beslut oberoende av detta. Domstolen är ju i allra högsta grad beroende av att åklagare och polis gjort ett gediget arbete och har presenterar tillräcklig bevisning för att domstolen ska kunna döma bortom rimligt tvivel. Det är inte denna oavhängighet som art. 6 i EKMR syftar till. Om du vill läsa mer om hur detta appliceras i praktiken rekommenderar jag dig att läsa lite rättsfall från Europadomstolen. Det går förhållandevis lätt att hitta via Europadomstolens hemsida, eller deras databas HUDOC. Där kan man också sortera på typ av rättsfall och vilken artikel som rättsfallet ska beröra! Om du vill läsa om de svenska regleringen rekommenderar jag Prop. 2009/10:80 En reformerad grundlag, s. 126 och framåt. Hoppas du fått någon vägledning i dina frågor!Vänligen,

Kan man fortsätta hållas häktad för brott även om risken för att man försvårar utredningen är liten?

2021-03-17 i Gripande, häktning, anhållande
FRÅGA |Jag har en anhörig som är häktad på sannolika skäl misstänkt för en våldtäkt. Som särskilt skäl för häktning har domstolen endast åberopat s.k. kollusionsfara. Till trots för att all teknisk utredning och förhör av vittnen är avslutat så är han fortfarande häktad på denna grund. Han är inte tidigare straffad och det görs inte gällande att han försökt sabotera utredningen i något avseende. Jag har förstått att det inte är tillåtet att hålla honom häktad om det är uppenbart att det inte finns kollusionsfara.Min fråga är: Vad fordras normalt för att det ska vara uppenbart att det inte föreligger kollusionsfara när all utredning är klar och åtal har väckts?
Kevin Läräng |Hej, och tack för att du vänder dig till oss på Lawline med din fråga!Utifrån din beskrivning kommer jag först att allmänt beskriva häktningsreglerna, särskilt när det gäller kollusionsfara, och när sådan fara kan ligga till grund för fortsatt häktning. Sedan kommer jag beskriva relevanta regler för häktningsprocessen och vad ni skulle kunna göra gällande.Gällande rätt ang. häktning - Den huvudsakliga häktningsbestämmelsen finns till att börja med i rättegångsbalken (RB) 24 kap. 1 §. Den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott med minst ett års fängelse i straffskalan får häktas, om det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon annan omständighet finns "risk" för att denne bl.a. genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens utredning (kollusionsfara).Att det ska finnas "risk" för kollusionsfara har i lagens förarbeten sagts betyda att risken måste framstå som konkret och verkligen vara beaktansvärd, utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Med andra ord måste risken för kollusion vara något man på allvar har att räkna med. Samtidigt har det på andra håll hävdats att ordet "risk" rent språkligt inte uttrycker något högt ställt krav, och att ordet egentligen innebär ett något lägre ställt krav. Här kan bedömningen alltså bli något flytande. (Detta framgår av lagens förarbeten och andra rättskällor - JuU 1987/88:7 s. 27, prop. 1986/87:112 s. 71, jämfört med prop. 1986/87:112 s. 88 och SvJT 2007 s. 141 på s. 150).När det gäller "brottets beskaffenhet" som ska beaktas vid riskbedömningen anses i allmänhet risken för framför allt flykt och kollusion vara större ju allvarligare det påstådda brottet är. Brottets svårhetsgrad har i allmänhet stor betydelse vid bedömningen av om häktning/omhäktning ska beslutas. Sådant som allmänt anses tala emot fortsatt häktning, bl.a. vid bedömningen av kollusionsfara, sägs dock återkommande vara att den misstänkte har fast hemvist i Sverige. Allt detta framgår av förarbeten och kommentarer till RB (SOU 1938:44 s. 298, även t.ex. Gärde – kommentar till nya rättegångsbalken s. 319).När det gäller "den misstänktes förhållande" har det sagts att hänsyn ska tas till den misstänktes bostads- familje- och arbetsförhållanden. När det gäller "någon annan omständighet" handlar det kort sagt om att omständigheterna kring brottet och tidigare brottslighet bör beaktas. (prop. 1986/87:112 s. 30)Det finns därtill en regel om s.k. obligatorisk häktning. Den anger att om det inte är föreskrivet lindrigare straff än två års fängelse för brottet, ska häktning ske om det inte är "uppenbart" att skäl till häktning saknas. Här är alltså utgångspunkten att häktning ska ske dvs. man "antar" att detta ska ske. (RB 24 kap. 1 § andra stycket) För misstanke om våldtäkt gäller just sådan obligatorisk häktning, eftersom det är föreskrivet minst två års fängelse i straffskalan för det brottet (brottsbalken 6 kap. 1 §). Det verkar alltså vara denna regel åklagaren i ert fall stödjer sig på.Vid obligatorisk häktning kastas bevisbördan om, och det är alltså i princip inte längre åklagaren som ska bevisa att t.ex. kollusionsfara finns. Det är istället i praktiken den misstänkte som ska trycka på att sådan fara inte finns. I praktiken innebär den obligatoriska häktningsregeln att domstolen utan närmare undersökning kan utgå från att häktningsskäl finns, så länge inte annat framgår av utredningen. Kravet på att avsaknaden av skäl ska vara "uppenbar" innebär i princip att det för fortsatt häktning räcker med att man inte kan utesluta att det finns en risk för t.ex. kollusion. Risken behöver alltså inte vara påtaglig. Detta framgår av prop. 1986/87:112 s. 34 och bl.a. rättsfallet NJA 1985 s. 868.Man kan alltså i korthet säga att det ställs rätt höga krav för att avsaknaden av fortsatta häktningsskäl ska vara "uppenbar".Vad kan tala för resp. emot fortsatt häktning i detta fall? Av din beskrivning framgår vissa saker som ni skulle kunna ta till intäkt och försöka dra fördel av vid en framtida omhäktningsförhandling, med stöd av vad jag redogjort för angående häktningsreglerna ovan.Eftersom det rör sig om en anhörig till dig antar jag att denne är stadigvarande bosatt i Sverige. Ni kan uppmärksamma att detta talar emot fortsatt häktning, t.ex. genom att han inte lär ta sig någon annanstans och att det egentligen inte finns något som gör att han kan sabotera förundersökningen. Om det är så att din anhörige även har familj som behöver honom, fast arbete osv. kan ni försöka trycka på detta och vikten av att din anhöriges livsbestyr behöver kunna skötas som vanligt. Eftersom han inte heller är tidigare straffad kan ni försöka ta upp detta som en "omständighet i övrigt", t.ex. att din anhörige inte enligt sin historik är benägen att göra något brottsligt för att försöka försvåra utredningen.Det finns vissa saker som (eventuellt, beroende på de närmare omständigheterna) skulle kunna tala emot er utifrån vad jag skrev ovan. Våldtäkt är det grövsta sexualbrottet som det kan bli tal om enligt svensk straffrätt. Domstolen kan därför tänkas vara försiktig med att släppa en misstänkt för ett sådant brott på fri fot under förundersökningen.Även om det utifrån din beskrivning verkar som att förundersökningen är långt gången och t.o.m. i avslutningsskedet, skulle åklagarsidan kunna hävda att detta inte betyder att det är "uppenbart" att kollusionsfara saknas. Den s.k. omedelbarhetsprincipen, som allmänt gäller som utgångspunkt i rättegång, innebär att bara det som kommer fram under huvudförhandlingstillfället i domstol får läggas till grund för domen (för brottmålens del framgår detta av RB 30 kap. 2 §). Även om material och uppgifter finns färdiga i förundersökningen får hänsyn alltså inte tas till detta om uppgifterna etc. inte upprepas under huvudförhandlingen. Möjligen skulle därför åklagarsidan kunna tänkas hävda att ett frisläppande av din anhörige innebär en risk för att t.ex. han har tid att påverka vittnena så att de inte längre kommer vilja träda fram under själva huvudförhandlingen, även om deras vittnesmål redan hunnit inhämtas under förundersökningen.I korthet finns det alltså omständigheter som både kan tala för resp. emot fortsatt häktning av din anhörige. Enligt vad jag redogjort för ovan ska det dock ganska mycket till för att kunna motbevisa åklagaren i det här fallet.Hur kan ni gå vidare? Även om det verkar som att din anhörige blivit föremål för obligatorisk häktning enligt vad jag skrev ovan, ska det självklart ändå ordentligt prövas om förutsättningar för fortsatt häktning föreligger i ert fall (det framgår bl.a. av förarbetena och rättsfallet jag nämnde ovan).Det finns en möjlighet för din anhörige att begära omhäktningsförhandling. Så länge inte åtal väcks ska domstolen med högst två veckors mellanrum hålla ny förhandling i häktningsfrågan. Längre tids mellanrum kan dock bli aktuellt om utredningen kräver det eller om det av någon annan anledning är uppenbart att omförhandling inte behövs. Detta framgår av RB 24 kap. 18 §. Här verkar det visserligen utifrån din fråga som att åtal redan har väckts, men domstolen ska ändå omedelbart häva ett häktningsbeslut bl.a. om det inte längre finns skäl för beslutet (RB 24 kap. 20 §).Det är svårt att göra en förhandsbedömning av hur domstolen kan komma att besluta under en kommande omhäktningsförhandling så här "på läktarplats", men vad jag nu har skrivit hoppas jag gett dig lite klarhet över situationen, samt råd över hur ni kan gå vidare och försöka bemöta fortsatt häktning.Om du känner att det återstår frågetecken, eller om ni önskar extra juridisk hjälp under den här brottmålsprocessen, är ni välkomna att maila oss på info@lawline.se.Lycka till i fortsättningen!Med vänlig hälsning,

Vem har rätt till tolk?

2021-03-15 i Förundersökning
FRÅGA |Hej! Har vem som helst som inte kan kommunicera fullt ut på svenska rätt till tolk, som under polisförhör och så?
Leo Pizarro Vargas |Hej och tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!Lagstiftningen kring tolk regleras på ett flertal olika rättsområden. Aktuellt för denna fråga är kring polisförhör och allmänt inom rättsväsendet. I frågan om rätt till tolk under ett polisförhör så finns det föreskrifter och speciallagstiftning som först måste genomsökas. Det framgår inget om tolk i polislagen. I JO dnr 5014–2016 framgår det att poliser inte alltid måste tillhandahålla tolk, om de anser att tolk inte är nödvändigt. Dock är det viktigt att detta dokumenteras. Det framgår av 13 § förvaltningslagen att myndigheter ska använda sig av tolk och översättning för att den enskilde ska kunna ta till vara på sina rättigheter. Dock är detta en ramlag och speciallagstiftning går således före, däremot framgår det att denna paragraf fortfarande borde vara tillämplig. Slutsatsen är att polisen får avgöra om tolk behövs eller inte. Detta förutsätter att förhöret är innan förundersökningen inleds. Är det ett förhör under förundersökningen finns vägledning i rättegångsbalken (RB). Det är undersökningsledaren som avgöra om tolk behövs och om översättningen av handlingar ska vara skriftlig eller muntlig (23 kap. 16 § andra stycket RB). Går det sedan vidare till domstolen är det rätten som avgöra om tolk är nödvändigt (5 kap. 6 § RB). Slutsats Vem som helst har alltså rätt till tolk, däremot är det upp till förhörsledare/undersökningsledare att avgöra om det är nödvändigt. Om det sedan går vidare till rätten så är det som ovan nämnt rätten som gör den bedömningen.

Vart tar bevismaterial (videoförhör) vägen efter färdig rättegång?

2021-03-11 i Bevis och bevisning
FRÅGA |Vart tar bevismtrl vägen efter färdig rättegång. Syftar på videoförhör som spelats upp i rättegången.
Natasha Fathifard |Hej och välkommen till Lawline med din fråga!Förundersökningsprotokoll i brottmål finns kvar i akten, men det gallras oftast inom ett antal år på tingsrätten. Förhör under själva rättegången spelas in i ett digitalt ärendesystem, men de gallras ett antal veckor efter att avgörandet vunnit laga kraft (d.v.s. tre veckor efter att dom utgivits). Om det gäller videoförhör som lämnats in som bevisning så kan de finnas i tingsrättens akt, i vissa fall skickas de tillbaka till ingivaren, det beror på vad det är för typ av mål och vem som är ingivare.Hoppas du har fått svar på din fråga! Återkom gärna om du funderar över något mer.Med vänlig hälsning,

Olika processformer för att få tillbaka en skuld

2021-03-09 i PROCESSRÄTT
FRÅGA |någon är skyldig mig pengar.enda bevis som jag har är sms och mitt swish på mitt telefon.hur kan jag kräver till backa mina pengar.
Anastasiia Slovak |Hej och tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!Jag tolkar din fråga som att det är frågan om en fordran, en skuld, som du har gentemot den andra personen. Ett snabbt, enkelt och billigt sätt att få tillbaka pengarna om personen vägrar att betala är genom en så kallad summarisk process. I ditt fall är det främst betalningsföreläggande som kan vara av intresse. Om du och personen inte är överens är det även möjligt att föra en tvistemålsprocess. Ansökan om betalningsföreläggande Du kan ansöka på ett betalningsföreläggande hos kronofogdemyndigheten. Ett krav är att du har en fordran som är förfallen till betalning (2 § BfL). I samband med en ansökan måste du ange om att det är en skuld, skuldens belopp och när den har förfallit till betalning (förfallodagen) samt eventuell ränta (11 § BfL). Efter en sådan ansökan kommer den andra personen att bli meddelad om skulden (29 § BfL). Om personen inte bestrider skulden meddelas ett utslag av kronofogdemyndigheten och du får en exekutionstitel (42 § BfL och 3 kap. 1 § punkt 8 UB). En exekutionstitel möjliggör verkställigheten av skuld. Du kan således få tillbaka dina pengar. Om personen däremot bestrider finns det två alternativ. Antingen avskrivs målet hos kronofogdemyndigheten (37 § BfL) eller så kan du begära ett överlämnande till tingsrätten (33 § och 36 § BfL). Att målet avskrivs innebär att ansökan förfaller och du kan därmed antingen stämma personen i tingsrätten eller ansöka om ny betalningsföreläggande. Ansökan om stämning Ett annat alternativ kan vara att ansöka om stämning direkt hos tingsrätten och föra en tvistemålsprocess (13 kap. 1 § och 13 kap. 4 § RB). Observera att även här förutsätts det att skulden är förfallen till betalning. Vidare kan en tvistemålsprocess bli lång och kostsam. Däremot är denna process att föredra om du redan från början vet att personen kommer att bestrida skuldens existens. Detta gäller i ditt fall Du kan alltså välja mellan olika processformer för att få tillbaka dina pengar. Antingen genom att ansöka om ett betalningsföreläggande eller genom att ansöka om stämning direkt hos tingsrätten, beroende på hur den andra personen förhåller sig till skulden. Hur du kan gå tillväga Du kan läsa mer om betalningsföreläggande och hur du ansöker om ett sådant här.Skulle du vilja gå vidare med att föra en tvistemålsprocess kan du få hjälp av våra duktiga jurister. Hur du kommer i kontakt med dem hittar du här.Jag hoppas du fick svar på din fråga! Återkom gärna med ytterligare frågor. Vänligen,