Kevin Läräng |Hej, och tack för att du tar hjälp av Lawline!Jag går i tur och ordning igenom de olika händelserna i händelseförloppet och gör en bedömning av vad var och en av dessa kan utgöra för brott, samt vad påföljden skulle kunna bli för vart och ett av brotten. Din beskrivning kan dessutom tolkas på lite olika sätt, så jag går även igenom vad de olika tolkningarna innebär.Försäljningen av hunden – Du anger att du lämnat din hund hos din bekanta för att hon ska sälja hunden enligt vissa villkor som du ställt upp, men dessa har hon alltså struntat i att ta hänsyn till och undanhåller även hunden från dig.I brottsbalken (BrB) 10 kap. 1 § slås fast att förskingring föreligger när någon på grund av t.ex. avtal får egendom i besittning "för annan" (dvs. för dig i detta fall) med skyldighet att utge egendomen (ge tillbaka samma egendom) eller "redovisa för denna" (t.ex. ge dig köpeskillingen), men att personen tillägnar sig egendomen eller på något annat sätt åsidosätter vad denne har att iaktta för att fullgöra sin skyldighet. Det krävs även att gärningen innebär vinning för personen och skada för den berättigade (dvs. dig i detta fall), alltså att denne blir rikare medan du blir fattigare.Här har alltså din bekanta uppenbarligen fått hunden i besittning genom ert avtal om hjälp med försäljning. Jag tolkar även din beskrivning som att hon inte gett dig ens de 13 000 kronorna som hon fick för hunden, vilket innebär att hon både "tillägnat sig" hunden och även på ett ytterligare sätt (undanhållit pengarna) inte gjort vad hon varit skyldig till enligt er överenskommelse.Kravet på att din bekanta ska ha drabbats av "vinning" och du själv av "skada" får anses uppfyllt här. Hon har ju tillgodogjort sig dels hunden (som ju har ett förmögenhetsvärde/marknadsvärde), dels pengarna, vilket innebär att hon blivit rikare och du blivit fattigare, ekonomiskt sett.Kort sagt ser alltså hennes agerande (om det är enligt denna tolkning som ditt beskrivna händelseförlopp ska förstås) ut att utgöra förskingring enligt BrB.Är det dock så att du menar att du faktiskt fått de 13 000 kronorna som betalning – även om du anser att det var för lite – innebär det att det inte rör sig om förskingring, eftersom det brottet (enligt uttalanden i den rättsliga litteraturen) inte tar sikte på försäljning av egendom till underpris.Däremot kan brottet trolöshet mot huvudman enligt BrB 10 kap. 5 § komma i fråga i så fall (även detta nämns i den juridiska litteraturen), alltså om du som "huvudman" i detta fall har fått köpeskillingen men gått miste om att få just 15 000 kronor. Trolöshet mot huvudman består enligt bestämmelsen av att någon, som på grund av förtroendeställning fått till uppgift att t.ex. sköta en ekonomisk angelägenhet för någon annan, missbrukar sin förtroendeställning och därigenom skadar huvudmannen (dig).Till att börja med kan sägas att kravet på "skada" för huvudmannen dvs. dig är uppfyllt, eftersom underprisförsäljning av huvudmannens egendom anses innebära sådan skada.Kravet på förtroendeställning innebär att din bekanta behöver kunna betraktas som t.ex. syssloman eller uppdragstagare i detta fall, och detta har ju varit fallet här då hon fått i uppdrag att sälja hunden för din räkning. Det innebär också att kravet på att hon fått till uppgift att "sköta en ekonomisk angelägenhet" åt dig (med det avses t.ex. att man tar betalt för en vara och ska redovisa beloppet för den man agerar försäljare åt, precis som i ditt fall) är uppfyllt.Kravet på "missbruk" betyder kort sagt att gärningsmannen har gjort något med hjälp av sin förtroendeställning som denne uppenbarligen inte borde ha gjort med hänsyn till sina skyldigheter gentemot den (dvs. dig) som personen företräder. En form av missbruk som faller under brottet trolöshet mot huvudman är mer allvarliga så kallade "befogenhetsöverskridanden" dvs. att man har fått tillåtelse att göra något (t.ex. sälja en sak) men inte håller sig till de närmare villkoren för det man ska göra (t.ex. en instruktion att sälja till ett visst lägsta pris). I ditt fall är ju detta vad som skett, och din bekanta har ägnat sig åt ett befogenhetsöverskridande. I och för sig är inte varje liten avvikelse från de instruktioner man fått straffbar som trolöshet mot huvudman, men i ditt fall skulle man kunna argumentera för att det är straffbart eftersom skillnaden i pris ändå är så mycket som 2000 kronor, och för att du litat på att en person som du känner ska sköta affären som du önskat. Det är dock svårt för mig att göra någon helt säker bedömning av detta så här på förhand.Kort sagt, vad gäller försäljningen av hunden beror det alltså dels på vilket brott som kan komma i fråga beroende på hur din beskrivning ska tolkas, dels (om det är så att du tog emot de 13 000 kronorna) om det faktiskt begåtts trolöshet mot huvudman i ert fall, eftersom det kan diskuteras om din bekantas egna initiativ till försäljningspris faktiskt kan anses rentav ha varit ett slags "missbruk" (i lagtextens mening) av ditt förtroende för henne.Uthängningen på Facebook – Den del av din beskrivning som framför allt är intressant här är att du anger att du blivit uthängd (tydligen även med falsk information) av personen du är bekant med. Även om det är svårt att säga något utifrån din korta beskrivning skulle detta kunna utgöra förtal enligt BrB 5 kap. 1 §.För att ett uttalande (oavsett om det är muntligt eller skriftligt) ska vara förtal krävs det enligt bestämmelsen att:- någon pekar ut någon annan som brottslig, eller- någon pekar ut någon annan som "klandervärd i sitt levnadssätt", eller- någon lämnar uppgift som är ägnad att utsätta någon annan för andra personers missaktning.De enda tillfällen då det är tillåtet att komma med sådana uttalanden (och då det alltså inte är straffbart förtal) är när personen kan visa att det var sant (eller att denne åtminstone hade "skälig grund" för den dvs. tillräckligt bra fog för den). Förutom det krävs det också att:- den som gjort uttalanden haft en (juridisk) skyldighet att göra det, eller- det annars var försvarligt med hänsyn till omständigheterna.Här framgår inte vad exakt det är som din bekante skrivit om dig, men om det är så att hon t.ex. skrivit att du är ohederlig, lögnaktig eller på något sätt lever efter/i allmänhet beter dig på ett dåligt sätt är detta ett slags utpekande av dig som "klandervärd i [ditt] levnadssätt". Om det är så att hon skrivit något om dig som på något sätt är information som kan tänkas få andra att tycka illa om dig och se dig som en sämre människa, kan det sägas utgöra en "uppgift som är ägnad att utsätta [dig] för andra personers missaktning".Förutsatt att det hon skrivit om dig kan sägas vara den typen av saker jag beskrev, förutsatt att de inte stämmer eller inte ens är någorlunda befogat, samt förutsatt att det inte var försvarligt (vilket jag har svårt att se att det skulle vara här) kan alltså uthängandet på Facebook vara förtal enligt BrB.Vilken påföljd kan komma i fråga för det din bekanta gjort? Till att börja med anges i bestämmelsen för förskingring (se ovan) att det föreskrivna straffet är fängelse i högst två år. För trolöshet mot huvudman är det föreskrivna straffet böter eller fängelse i högst två år. För förtal är det föreskrivna straffet böter.Detta säger dock egentligen ingenting om vilken påföljd hon kan tänkas få om hon blir dömd för brottet/brotten, utan påföljden bestäms efter ganska detaljerade överväganden av domstolarna utifrån en stor mängd bestämmelser i BrB 29 och 30 kap.Utgångspunkten för påföljden är "straffvärdet" enligt BrB 29 kap. 1 §, det vill säga hur stor skada, fara eller kränkning gärningen medfört samt vad gärningsmannen haft för avsikter eller insikter (dvs subjektiva tankar) med gärningen. Man gör kort sagt en bedömning av hur klandervärt/allvarligt dennes agerande varit i det enskilda fallet och anpassar påföljden efter det. Man mäter straffvärdet utifrån hur mycket det skulle motsvara i fängelsetid eller bötesbelopp.Allmänt sett kan man säga att domstolarna brukar bestämma straffvärdet till ganska nära minimum om det inte rör sig om mer uppseendeväckande/allvarliga gärningar, dvs. man håller sig oftast till den nedre delen av straffskalan för brottet/brotten det rör sig om. I brist på närmare information i din beskrivning utgår jag från att det lär bli så även i ditt fall.Böter eller fängelse? Om böter eller fängelse väljs beror lite på vilken påföljd domstolen anser vara mest passande/lämplig och kännbar/seriös i det enskilda fallet.För förskingring och trolöshet mot huvudman är det (enligt bestämmelserna för dessa brott samt BrB 26 kap. 1 § andra stycket) ett fängelseintervall på mellan 14 dagar och två år som gäller.För förtal (samt för trolöshet mot huvudman om böter väljs som påföljd för det brottet) är det ett intervall på mellan 30 och 150 dagsböter som gäller enligt BrB 25 kap. 2 §. Antalet dagsböter bestäms utifrån brottets "straffvärde" enligt vad jag skrev ovan. Hur stor varje dagsbot blir beräknas ganska detaljerat, men beror i stort sett på vad den tilltalade har för årsinkomst och varje dagsbot blir 1/1000 av årsinkomsten. Det följer av riksåklagarens riktlinjer som domstolarna regelmässigt följer.I ert fall lär det (eventuella) förtalet leda till cirka 30 dagsböter eftersom det är den nedre gränsen för straffskalan som domstolarna oftast brukar hålla sig till. Samma sak gäller om hundförsäljningen bedöms vara trolöshet mot huvudman och böter väljs som påföljd för det.Fängelse eller en icke-frihetsberövande påföljd? Om påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter eller om bara fängelse är föreskrivet, blir frågan om man faktiskt ska döma till fängelse eller till något annat alternativ. Enligt BrB 30 kap. 4 § ska domstolen särskilt beakta omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Det finns dessutom enligt den bestämmelsen bara tre skäl för att välja fängelse som domstolen kan ta hänsyn till, och åtminstone ett av dessa skäl måste anses finnas. De är att:- gärningen har ett så högt straffvärde att det motiverar fängelse (i praxis krävs att gärningen är så allvarlig att den kan sägas motsvara/vara förtjänt av ett års fängelse), eller- gärningen är ett så kallat "artbrott" dvs. en brottstyp som i sig talar för fängelse, oavsett om gärningen i det enskilda fallet varit allvarlig eller inte, eller- gärningsmannen nu har återfallit i brott.Det kan finnas omständigheter som talar för att villkorlig dom ska väljas istället för fängelse. I BrB 30 kap. 7 § framgår att en sådan omständighet, som gör att villkorlig dom är lämpligt, kan vara att det inte finns någon särskild anledning att anta att den tilltalade kommer begå brott igen.På samma sätt finns omständigheter som kan tala för skyddstillsyn istället för fängelse. I BrB 30 kap. 9 § nämns att den påföljden kan väljas bl.a. om den kan antas bidra till att den tilltalade avhåller sig från att begå brott igen.I ert fall har jag svårt att se varför straffvärdet för förskingringen alternativt trolöshet mot huvudman skulle motsvara särskilt mycket högre än minimum (dvs. 14 dagars fängelse enligt vad jag skrev ovan). Straffvärdet kan nog i vart fall inte sägas vara så högt som motsvarande ett års fängelse, och motiverar alltså inte att fängelse väljs för personen du är bekant med. Inte heller anses dessa brott utgöra så kallade "artbrott", och i din beskrivning framgår inte att hon skulle ha begått brott tidigare dvs. återfallit i brott nu.I mina ögon verkar det alltså som att det finns fler skäl för en icke-frihetsberövande påföljd (villkorlig dom eller skyddstillsyn beroende på vad domstolen tycker är lämpligast, mest seriöst osv) och egentligen inga skäl för fängelse utifrån lagtexten i BrB 30 kap. 4 §. Därför tror jag att din bekanta får villkorlig dom eller skyddstillsyn om hon döms för förskingring alternativt trolöshet mot huvudman. Dock kan nämnas att villkorlig dom som huvudregel ska förenas med böter enligt BrB 30 kap. 8 §. Detta är också möjligt vid skyddstillsyn, men då ska det motiveras antingen utifrån ett högt straffvärde, att det är ett artbrott, eller att gärningsmannen återfallit i brott (och inget av dessa kriterier är ju uppfyllt här). Det framgår av BrB 30 kap. 10 §.Hoppas detta svar varit till hjälp för dig!Med vänlig hälsning,

Joakim Strömbladh |Hej,Tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga.Tyvärr kan jag inte utläsa av din fråga vad du önskar få hjälp med. Vänligen försök att ställa din fråga på nytt på ett så kortfattat men tydligt sätt som möjligt så att vi snarast kan återkomma med ett svar. I den mån din fråga inte kan ställas på ett kortfattat sätt, och du har möjlighet till det, så kan du även boka en tid med vår juristbyrå eller kontakta oss via telefon.Kontaktuppgifter till vår telefonkontakt:Telefon: 08-533 300 04Öppettider: Mån-fre kl. 10.00-16.00Jag beklagar olägenheten men tveka inte att höra av dig igen så att vi kan hjälpa dig med ditt ärende.Vänligen,

My Öhman |Hej,Tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga. Jag förstår att du är upprörd över att beslutet är svårt att förstå eller till och med inkorrekt. I mitt svar kommer jag att bemöta dina funderingar kring huruvida brottet osant intygande har begåtts. I övrigt kommer jag att presentera olika möjliga lösningar på hur du kan upphäva eller ändra kommunens beslut och rutiner. Det finns två olika sätt att överklaga kommunala beslut, nämligen genom överklagan av förvaltningsbesvär och laglighetsprövning. Vissa typer av beslut som tas av kommunen regleras av särskild lagstiftning. Det kan då finnas särskilda bestämmelser om vem som får överklaga och till vem överklagan ställs. Då det inte framgår av din fråga redogör jag för vad som i allmänhet gäller vid överklagan av kommunens beslut. Osant intygande?Osant intygande är ett brott enligt brottsbalken (15 kap. 11 § BrB). För att osant intygande ska anses ha begåtts förutsätts 1.Att handlingen är en sk. urkund 2.Att personen uppsåtligen anger osann uppgift om antingen: a)Vem han och hon är b)om annat än egna angelägenheter, eller c)för skens skull upprättar en urkund rörande rättshandling 3.Att angivelsen av osanna uppgifter utgör fara i bevishänseende Först måste alltså utredas huruvida beslutsunderlaget anses vara en urkund, vilket är lättare sagt än gjort. Urkund är en handling av orginalkaraktär utställd av en identifierbar person eller grupp som förmedlar information och tjänar som bevismedel (14 kap. 1 § BrB). Exempel på handlingar som vanligen anses utgöra urkunder är tjänstgöringsintyg, körkort, läkarintyg, kontrakt och testamenten. Beslutsunderlag kan se väldigt olika ut varför jag inte kan uttala mig särskilt om det underlag du beskriver. Enligt min bedömning av beslutsunderlag i allmänhet torde det vara svårt att motivera att sådant underlag är av orginalkaraktär. Om vi jämför med exempelvis ett läkarintyg eller körkort så spelar det roll huruvida du innehar originalet eller kopian. Gällande en utredning som ska ligga till grund till beslut spelar det ingen roll huruvida du har de ursprungliga handlingarna eller kopior av dessa, det är därför svårt att hävda att handlingarna är av orginalkaraktär. Enligt min bedömning är inte beslutsunderlaget ett bevismedel i den bemärkelse som åsyftas i brottsbalken. Jämför exempelvis ett testamente som bevisar att någon har rätt att ärva. Ett beslutsunderlag ger endast information om vilket beslut som är rimligt att ta. Däremot kan exempelvis ett besiktningsprotokoll som ingår i ett beslutsunderlag utgöra urkund. Med den information som framgår kan det enligt min uppfattning bli svårt att hävda att beslutsunderlaget är en urkund, varför brottet osant intygande inte kan aktualiseras. Mer information hade behövt för att kunna göra en utredning om huruvida det är fråga om en annan brottslig gärning. Överklaga Även om kommunens agerande inte utgör brott kan deras beslut ändras om det bygger på felaktiga grunder, är olämpligt eller strider mot lag. Jag vill återigen konstatera att jag inte vet vilket slags beslut det är fråga om eller vem som har överklagat beslutet. I följande kommer jag därför att redogöra generellt för överklaganden. Om jag förstår dig rätt har kommunens beslut redan överklagats till länsstyrelsen. Kommuners beslut kan överklagas antingen som sk. förvaltningsbesvär eller genom laglighetsprövning. Då du anger att länsstyrelsen har hanterat överklagan antar jag att det överklagats genom s.k. förvaltningsbesvärFörvaltningsbesvär kan initieras av den som ett beslut av kommunen angår. Vanligen rör det sig om den person som beslutet direkt berör. I vissa specialregler så som plan – och bygglagen kan även en större krets personer ha rätt att överklaga. Överinstansen som i det fall du beskriver är Länsstyrelsen, gör då en prövning om huruvida beslutet är lagligt och lämpligt. Länsstyrelsen kan då antingen upphäva, ändra eller låta beslutet stå kvar. Även Länsstyrelsens beslut om att inte upphäva kommunens beslut kan överklagas. Till vilken instans som länsstyrelsens beslut ska överklagas kan jag inte uttala mig om eftersom jag saknar vetskap om vad beslutet rör. I regel rör det sig om förvaltningsdomstolen men även mark – och miljödomstolen kan vara överinstans för vissa beslut tagna av länsstyrelsen. Oftast är tidsfristen för överklagan tre veckor från det att beslutet togs. Det är därför mycket viktigt att du överklagar i tid om du kan och vill göra det. Sammanfattningsvis tror jag att det kan bli svårt att hävda att beslutsunderlaget utgör en urkund. Åtagandet som gjorts av kommunen kan därför svårligen anses utgöra osant intygande. Däremot finns möjlighet att överklaga länsstyrelsens beslut om att inte ändra eller upphäva kommunens beslut. Jag förstår att många frågetecken kvarstår, så även för mig. Därför är det utmärkt att du även har bokat uppföljande telefonrådgivning. Jag kommer inom kort höra av mig via mail med förslag på tid. Till dess kan du nå mig på my.ohman@lawline.se . Hälsningar,

Cornelia Nilsson |Hej och tack för att du vänder dig till oss på Lawline med din fråga!Jag uppfattar det som att du undrar hur länge du behöver ha kvar din f.d. sambos saker efter att han flyttade ut. Eller vad du annars kan göra för att bli av med dem.Jag tolkar det som att de saker han har lämnat kvar är hans egendom och att du därmed inte äger dem. Eftersom du inte är ägaren, har du inte rätt att göra dig av med sakerna oavsett hur länge sen din f.d. sambo flyttade ut. Om du skulle slänga sakerna, skulle du kunna göra dig skyldig till brottet olovligt förfogande (10 kap. 4 § brottsbalken). Om du skulle flytta på sakerna (t.ex flytta de till ett förråd), skulle du kunna göra dig skyldig till brottet egenmäktigt förfarande. Egenmäktigt förfarande innebär att någon olovligen tar, brukar eller tillgriper något som tillhör någon annan (8 kap. 8 § brottsbalken).Din f.d. partner kan också göra sig skyldig till brottet egenmäktigt förfarande, om han inte hämtar sina saker och detta begränsar din användning av din bostad.Vad kan du göra?Först och främst rekommenderar jag dig att återigen ta kontakt med din f.d. sambo och förklara situationen. Du kan meddela att det utgör ett brott att lämna sina saker hos någon annan och därmed rubba deras användning av sin bostad.Du kan även ansöka om vanlig handräckning hos Kronofogdemyndigheten. Myndigheten kommer då uppmana din f.d. partner att hämta sina saker hos dig. Mer om hur du ansöker om vanlig handräckning, hittar du på Kronofogdemyndighetens hemsida.Eftersom egenmäktigt förfarande är ett brott, är en möjlighet att anmäla detta till polisen. Jag skulle dock rekommendera att först och främst ta till åtgärderna ovan. SammanfattningJag förstår att du varken har plats eller vill ha ansvar över din f.d. sambos egendom. Dessvärre kan du själv inte slänga eller flytta på hans saker utan att riskera att göra dig skyldig till brotten egenmäktigt förfarande och olovligt förfogande.Vad du kan göra är att ansöka om vanlig handräckning hos Kronofogdemyndigheten, så att de kan uppmana din f.d. sambo att hämta sina saker. Eftersom han också riskerar att göra sig skyldig till brottet egenmäktigt förfarande genom att inte hämta sina saker, är det möjligt att göra en polisanmälan. Men först och främst skulle jag rekommendera dig att kontakta din f.d. sambo igen och förklara vad som gäller.Hoppas detta har besvarat din fråga! Om något är oklart eller du har fler frågor, är du välkommen att höra av dig igen till oss på Lawline.Vänliga hälsningar,

Olof Funke |Hej och tack för att du vänder dig till Lawline!Som huvudregel är det inte lagligt att slänga andras saker. Om du slänger sakerna riskerar du att begå brottet olovligt förfogande (10 kap. 4 § BrB). Vill du få iväg sakerna kan du kontakta kronofogden och begära en vanlig handräckning innebärande att de kommer att vända sig till personen som har saker i ditt förråd och uppmana hen att hämta detta. Gör hen inte det här kommer kronofogden att förvara sakerna på hans bekostnad.Hoppas att du fick svar på din fråga!Med vänliga hälsningar

Marc Linderoth |Hej och tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!Din frågeställning är mycket allmänt hållen och saknar vissa viktiga omständigheter för att jag ska kunna göra en fullskalig bedömning av din situation. Jag kommer därför i det följande att beskriva vad som krävs för att någon ska ha gjort sig skyldig till förskingring, och kort beröra andra relevanta brottstyper. Brott, och regler om brott, finns i brottsbalken (BrB).FörskingringFörskingring är ett speciellt typ av brott och är delvis sammankopplat med stöld och egenmäktigt förfarande, med vissa viktiga skillnader. Förskingring förutsätter att någon har anförtrotts viss egendom för annans räkning med redovisningsskyldighet, samt att samma person har tillägnat sig egendomen i så måtto att en förmögenhetsöverföring har skett (10 kap. 1 § BrB).Att någon har anförtrotts viss egendom för annans räkning innebär att det finns ett förtroendeförhållande mellan gärningspersonen och den som utsatts för brottet. Förhållandet ska grunda sig på ett avtal, en tjänst, ett uppdrag eller något som på ett likvärdigt sätt legitimerar att gärningspersonen kan förfoga över egendomen. Förhållandet ska även ge gärningspersonen besittning över den anförtrodda egendomen. Med besittning menas förenklat att någon har kontroll att förfoga över något, s k faktisk rådighet. Ett exempel på det hittills sagda är att någon fått i uppdrag att ansvara för kassaflödet i en verksamhet.Därutöver krävs att gärningspersonen har tillägnat sig egendomen (eller delar av den), och att en förmögenhetsöverföring har skett. Rekvisiten är samma som krävs för att någon ska begå stöld. Tillägnelse innebär att någon för egen räkning behåller, säljer eller på ett otillåtet sätt förfogar över den aktuella egendomen. Förmögenhetsöverföring betyder att gärningspersonen har gjort en ekonomisk vinning på det brottsliga förfarandet, samt att den utsatta blivit föremål för en ekonomisk förlust. Värdet på vinning respektive förlust är inte av någon betydelse. Däremot måste såväl vinningen som skadan vara direkt hänförligt till det brottsliga agerandet.Andra relevanta brottOm någon av rekvisiten för förskingring inte skulle vara uppfyllda finns några andra brottstyper som kan aktuliseras istället. Subsidiärt till förskingring är bl a stöld och olovligt förfogande. För olovligt förfogande är rekvisiten snarlika, om än något mindre stränga. Den stora skillnaden är att relationen mellan gärningspersonen och den utsatta inte behöver grunda sig på ett sådant förhållande som nämndes ovan, dvs det räcker med att gärningspersonen har egendomen i sin besittning, att egendomen tillhör annan och att den utsatta blir föremål för en ekonomisk skada (10 kap. 4 § BrB).Även för stöld är rekvisiten snarlika. Till skillnad från förskingring, krävs dock att gärningspersonen inte haft tillåtelse att förfoga över egendomen. Istället ska gärningspersonen ha tagit egendomen från någon annan, så att gärningspersonen sätts i en sambesittning eller ensambesittning över egendomen. Med andra ord ska den utsattas besittning över egendomen antingen fråntagits eller försämrats. Det förutsätts även att gärningspersonen haft tillägnelseuppsåt, dvs uppsåt att tills vidare behålla och förfoga över egendomen som dess ägare (8 kap. 1 § BrB).PreskriptionDu nämner kort att det gått 10–15 år sedan brottet begåtts. Preskriptionstiden varierar beroende på brottstyp, där allvarligare brott har högre preskriptionstid än mindre allvarliga. Förskingring har ett maximalt straff på fängelse i 2 år, vilket genererar i en preskriptionstid på 5 år (35 kap. 1 § andra punkten BrB). Tiden börjar räknas från att (det första) brottet har fullbordats. För din del kan detta innebära att brottet har preskriberats.Du är varmt välkommen att ställa fler frågor om du vill ha mer specifika svar på din situation.Vänligen,

Emil Wellander |Hej! Tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga. Jag förstår att du har hamnat i en besvärlig situation. Din fråga tolkar jag som att inte har bott, men ändå sovit mycket hemma hos din tjej eller hemma hos henne och hennes föräldrar, samt att du inte fått tillbaka vissa sov- och badrumsartiklar. En aspekt som var svår att förstå var om du tidigare försökt tagit kontakt med tjejen. Om du inte gjort det, så är mitt råd inledningsvis att du ska göra det och förklara att du vill ha dina saker. Lagen som blir tillämplig i ditt fall blir brottsbalken (1962:700) (BrB), eftersom att det kan röra sig om att ett brott har begåtts. Ditt ex har inte rätt att vägra dig att få tillbaka sakerna Först och främst så är det inte okej att vägra dig från att få tillbaka sina saker. Brottet som skulle kunna aktualiseras är olovligt förfogande, vilket framgår av 10 kap. 4 § brottsbalken. Anledningen är att du är ägare och din ex-tjej har kontroll över sov- och badrumsartiklarna. Eftersom du inte får tillbaka sakerna så kan man tolka situationen som att din rätt till dem berövas. Efter att du har kontaktat din ex-tjej vid flera tillfällen och inte fått ett svar så finns det andra möjligheter. Du kan nämligen vända dig till kronofogden för att begära en s.k. handräckning. En förutsättning till det är dessvärre att det finns bevis, alltså exempelvis kvitton på att artiklarna är dina. Att man kan begära handräckning framgår av 4 § första punkten i lagen om betalningsföreläggande och handräckning. Du kan inte själv ta tillbaka artiklarna Trots att artiklarna är dina kan du själv inte bara t.ex. bryta dig in i hennes bostad och ta dem. Då skulle du själv kunna göra dig skyldig till brott. Om du olovligen skulle ta sakerna hos din tjej utan samtycke (trots att de är dina) så kan du göra dig skyldig till självtäkt enligt 8 kap. 9 § BrB. Sammanfattning och råd Sammanfattningsvis förstår jag att det är en besvärlig situation för dig. För att lösa den råder jag dig att kontakta din ex-tjej och förklara att situationen är allvarlig enligt dig, och att du vill ha tillbaka dina saker. Om hon vägrar att ge tillbaka dem, så kan du begära handräckning hos kronofogden. Det förutsätter dock att du har bevis, t.ex. kvitton vilket du inte hade. För att kunna nå framgång hos kronofogden råder jag dig därför att leta rätt på kvittona. Annars blir det svårt att nå framgång med din situation. Kom dessutom ihåg att du inte själv, utan samtycke, kan hämta hem artiklarna. Då riskerar du att göra dig skyldig till brott. Jag hoppas att din situation kommer att lösa sig! Med vänliga hälsningar,

Fredrika Sköld |Hej och tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!Jag tolkar din fråga som att du undrar om du gör dig skyldig till brott om du säljer annans egendom utan tillåtelse. Regler om brottsliga handlingar regleras i Brottsbalken (BrB). Jag utgår från att du har fått hunden i din besittning lagligt dvs. att din sambo exempelvis har lånat ut hunden till dig för att du ska vakta den.Den som vidtar en åtgärd med egendom som en annan person har äganderätt till och som genom handlingen berövas sin rätt till egendomen döms för olovligt förfogande enligt 10 kap. 4 § BrB. Det innebär att om du säljer hunden utan din sambos tillåtelse begår du en straffbar handling och straffet för den som döms för brottet är böter eller fängelse i högst ett år.Hoppas detta besvarar din fråga,Vänligen,