Min hustru har personliga assistenter enligt lag 1993:387. Hon har behov av hjälp dygnet runt men har assistenter endast 74 timmar per vecka. För resten svarar jag utan ersättning och har gjort så i tretton år och vill fortsätta med det så länge jag förmår.
Hon fyller snart 65 år varefter det inte går att utöka antalet timmar.
Frågan är då: om det händer mig något (jag är fyra år äldre än min hustru) vad sker då?
Kassan säger att den kan ge mer hjälp men inte av typen vilande hjälp, dvs. att utökat antal assistenttimmar inträder om jag faller bort. Istället får min hustru dygnet-runt-hjälp omgående vilket dels är en onödig utgift för staten, dels bara ställer till praktiska problem (främmande människor närvarande också på nätterna). Möjligen kan jag anställas som personlig assistent vilket jag uppfattar som omoraliskt då jag inte vill ha betalt för att ta hand om min egen hustru.
Kassan beräknar ett behov men det görs tydligen på två grunder: den ena är min hustrus tillstånd vilket motiverar dygnet-runt-assistens, den andra är att jag frivilligt tar hand om henne en viss del av tiden vilket minskar behovet (kan man göra så?).
För mig är det naturligt att den första beräkningsgrunden kommer först. Sedan beräknas assistentersättning med utgångspunkt från att jag åtar mig en del av jobbet. Om jag inte längre kan utökas hjälpen automatiskt.
Förnuftsmässigt tycker jag min syn är den enda möjliga och den sparar pengar för staten. Är den också förenlig med lagen?