Frågor & Svar

Hej jag är en mamma som har två barn på 6 och 8 år. Jag är sedan 1,5år tillbaka separerad från deras pappa. När han och jag bodde ihop så kunde han vara väldigt våldsam psykiskt och fysiskt mot både mig och barnen. Inget av detta finns registrerat hos polisen då jag aldrig vågat anmäla. Sedan vi separerade har det varit relativt lugnt vi har haft barnen lika mkt han två veckor sen jag två veckor. Men nu sedan två månader tillbaka har han träffat en tjej och nu beter han sig väldigt konstigt. Han flyttade plötsligt in hos den nya tjejen och hennes tre barn utan att nämna det för sina egna barn innan. Så antar att det kom som en chock för dom. Sen vägrar han prata med mig om barnen. Våran son som är äldst mår dåligt har haft kontakt med råd och stöd och där kunde dom inte hjälpa honom för att han va för dålig. Dom hänvisade till BUP. Som ja nu kontaktat. Pappan vill inte förstå att han mår dåligt och att han behöver en fast punkt i sitt liv. Han bråkar även om veckorna att det nu ska vara varannan vecka med barnen eftersom den nya tjejen har sina barn så. Jag har försökt förklara för honom att barnen tycker att det fungerar som det är och att dom trivs så. Men han vägrar lyssna. Jag tycker att han inte ser till barnens bästa och vill nu söka om egen vårdnad för att barnen ska få det så bra som möjligt. Men undrar då hur stor är chansen att jag vinner? Och finns det en risk att han får vårdnaden Jag är orolig för mina barns hälsa

Har ensam vårdnad om min dotter sedan födsel. Pappan hörde inte av sig under graviditeten och har haft sporadisk kontakt efter födseln. Ca varannan v 1/2timme. Då ute på ett köpcentret. Ibland har det gått upp mot 4v mellan lite hur han vill ha det. Nu begär han att han ska ha henne/träffa flera timmar i v. Och då gärna ensam. Jag har aldrig nekat ett möte föraren nu. Och blir då hotad med att han drar det vidare om jag inte går till mötes. Han säger att han kommer att vinna en tvist. Han är tidigare dömd för våld mot tjänsteman, narkotika innehav samt vapen innehav. Han har tidigare misshandlat ett ex men dom finns inte. Han dricker mkt då även på vardagar. Han lever ensam utan vänner eller umgänge. Jag lever med 3äldre syskon och deras pappa. Och nu lillan som om vi e en enad familj, dom stora barnens pappa har tagit sig an lillan som sin egen trots att hon kom till under en paus i vårt förhållande. Vad ska jag göra? Han vet ingenting om henne då han aldrig frågar något när vi träffas utan bara e. Som sagt en halv timme varannan v och ibland längre tider mellan. Han har varit argsint i sitt humör mot mig skrikit och gormat. Spec då han druckit. Hur ser hans rättigheter ut för umgänge, övernattning och att vara ensam med henne.. När anser man att små barn kan separeras från mamman och vad anser man är längre stunder? När är övernattning att rekommendera tidigast? Hur mkt mer tillmötes gående måste jag vara då det alltid är när han vill och kan. Jag rättar mig efter hans arbetstider.

Hej! Jag och min sambo har tre barn, ett på 3 år och två på 1,5. Min sambo är en bra man och pappa oftast, men med jämna mellanrum försummar han barnen, anser jag. Han har vid ett flertal gånger varit full och struntat i att hjälpa mig med barnen när de vaknat och gråtit allihop på natten. Då har han bara legat i sängen och trotsigt sagt att han inte vill ta hand om dem. Ett sådant tillfälle har jag spelat in på mobilen. Han har flera gånger druckit sig full trots att det varit hans tur att ta hand om barnen på natten. En gång hade han lagt den ena 1-åringen i sängen bredvid sig, men är så full att han inte hör hennes gallskrik när hon ramlar ner i klinkersgolvet, utan sover lugnt när jag kommer inrusande, och hon ligger på det kalla, hårda golvet. Jag har varit föräldraledig sedan dec 2009 då vår äldsta dotter kom. När hon var 1 år och 8 mån kom tvillingarna så jag har inte jobbat emellan. Jag är hemma tills de börjar förskola till hösten. Min sambo har inte tagit ut en enda pappadag, och jag är den som, fram till för ett par månader sedan, ensam tagit hand om alla barnen nattetid då han sovit på en annan våning. Sedan ett par månader tar han en natt i veckan, jag sex. Vi har gemensam vårdnad trots att vi inte är gifta. Naiv som jag var, trodde jag inget annat än att vi alltid skulle vara tillsammans. Nu är jag inte lika säker längre, och min fråga är: Vad är mina chanser att få ensam vårdnad, om saken skulle gå till domstol? Jag är med barnen dygnet runt och kan inte föreställa mig att vi skulle vara ifrån varandra varannan vecka. Han har dålig rygg och har därför inte kunnat vara ensam med alla barnen i mer än ett par timmar. Inte konstigt kanske att det är mig barnen tyr sig till när de är ledsna, nyvakna, slår sig… Påverkar det faktum att jag är den som är med barnen dygnet runt? Påverkar deras ålder? Påverkar det faktum att han varit full i närheten av barnen ett flertal gånger? Att han har övergett barnen (även om de inte lider av att bara vara med mig) genom att stanna borta längre än vi kommit överens om, eller helt sonika vända ryggen mot dem och gå, och låta mig ta hand om dem ensam? Är det jag nämner i mitt mail tillräckligt för att kallas att man försummar omsorgen av barnen? Min sambo tjänar bra med pengar, och vi har barnflicka som hjälper mig med barnen, så att vi alltid är två att ta hand om två (när storasyster är på förskolan) respektive tre barn. Jag tjänar normalt, och ser en rädsla i att varannan vecka-uppdelningen skulle innebära att han skulle anställa en barnflicka som skulle ta stor del av hans roll med barnen, eftersom han är egen och jobbar mycket. Jag oroar mig också för att det inte skulle vara bra för barnen som är vana att vara med mig, att vara ifrån mig varannan vecka. Jag tjänar som sagt mindre, men har mina föräldrar som hjälper till hur mycket som helst med barnen och som skulle kunna hjälpa mig ekonomiskt för att jag skulle slippa jobba heltid för barnens skull. Ledsen för att det blev ett långt mail, men otroligt tacksam för svar! 

Hej. Jag hör av mig till er för att jag behöver råd och hjälp med vårdnad och umgänge till min dotter. Jag valde att flytta från min sambo den första januari i år. Vi har en dotter på fyra år. Jag lever nu tillsammans med två andra personer och deras fyra barn i en villa. Det är en stor villa där det finns plats för alla, även mig och min dotter. Jag vill ha lika mycket tid med min dotter som mamman till barnet. Vilket jag i nuläget inte har p.g.a. att mamman vägrar ge mig det. Vi har varit på samtal med sociala flera gånger. Jag har kommit med olika förslag på lösningar. Det jag vill komma till är att vi har 50% var med växelvis boende varannan vecka. Det behöver inte ske från dag ett, men jag vill hitta en lämplig väg dit. En mjuk övergång. Mamman tycket att mitt boende är olämpligt och jag får bara ha dottern dagtid någon enstaka dag i veckan. Att hon skulle sova hos mig i mitt hem är otänkbart. Det hon tycker är olämpligt är att hon anser det inte normalt att bo tre vuxna i ett hushåll och att det var mitt val att flytta. Något mer argument har hon inte. Jag anser att hennes argument mer handlar om hennes sårade känslor än det bästa för dottern. Enligt mig är allt ordnat. Det finns ett eget rum till min dotter. Hon känner familjen sen tidigare. Vi har alla tre jobb och ingen har någon form av anmärkning på sig. Jag bor endast någon kilometer från mamman, så det blir inget problem med dagis och kompisar, släktingar eller annat. Under dessa tre månader som gått har mamman mer eller mindre undanhållit dottern från mig. Mamman har haft dottern till 95% och jag får endast ”låna” henne eller ”sitta barnvakt” när det passar henne. Frågar jag om jag får ha henne någon dag så sätter hon oftast stopp för det. För att hon tycker jag kommer med för kort varsel även om jag är ute flera dagar i förväg. Eller att hon redan planerat något för den dagen. Eller så kan det räcka med att hon faktiskt är ledig den dagen och vill inte lämna ifrån sig henne då. Det faktum att mamman vägrar dottern att sova hos mig ställer också till mycket problem. Det blir svårt att få in en normal rutin med frukost, nattning, hämta och lämna på dagis, träffa släktingar på min sida m.m. Jag har heller ingen möjlighet att hitta på något som tar längre tid än 10 timmar, t.ex. att åka iväg med familjen på sportlov ett par dagar för att åka skidor och skoter. Det spelar ingen roll vad jag säger eller gör så vägrar hon i sten att lämna ifrån sig dottern till mig, hennes pappa. Jag vill att dottern ska träffa oss båda lika mycket. Eftersom mamman inte tillgodoser umgänget undrar jag om jag borde yrka på ensam vårdnad. Mitt mål är som sagt 50% var med dottern och jag skulle vara noga med att tillgodose det. Nu ber jag er om råd och hjälp. Vad ska jag göra? Har mamman rätt att göra som hon gör? Håller hennes argument om att jag inte har ett acceptabelt boende? Borde jag ansöka om reglerat umgänge eller t.o.m. ensam vårdnad? Tacksam för svar.

Hej! Jag har idag fått ett brev från advokat. Min exman och barnens pappa yrkar på ensam vårdnad. Jag har sedan tidigare alkoholmissbruk. Jag har varit på behandling i 7-8 månader, men fick nu ett återfall. I vanliga fall har vi barnen varannan vecka och till 99% så har det gått hur bra som helst. Vet att barnen älskar mig massor och saknar mig så fort de är hos pappa. Och jag har svårt att tänka mig att leva utan dem. Hur stor är risken att han får ensamvårdnad i rätten? Och finns det något jag kan göra för att bevisa att jag kan va nykter när jag har barnen? Tex lämna prover, blåsa etc? Jag kan tänka mig att göra vad som helst bara jag inte förlorar barnen. Vad kostar det mig att anlita en advokat? Tacksam för svar snarast. 

Hej! Jag och min dotters pappa gick ifrån varandra när hon bara var ca 2-3 månader pga otrohet från hans håll. Vi har nu gemensam vårdnad och har henne varannan vecka trots att hon bara är 10 månader. Jag är 19 år, har inte gått färdigt gymnasiet och bor i en liten by där det inte finns så bra bussförbindelser så jag sitter fast där. Jag vill bryta upp och flytta till ett större ställe där jag har möjligheter till skaffa nya vänner, ta körkort, plugga färdigt och skaffa ett jobb sen när hon är gammal nog att börja på dagis. Min dotters pappa tycker såklart inte att det är en bra idé då han hotar med att gå upp i rätten med det här. Jag har ett förflutet då jag gått i mycket terapi pga ångest och panikattacker och jag vet att han skulle använda det och ljuga på att jag inte är i rätt tillstånd att ta hand om vår dotter. Men jag har avslutat kontakten med min psykolog och går inte längre på mediciner för jag är tillräckligt stark för att stå på egna ben. Och anledningen till att jag vill flytta är att jag måste tänka på både min och min dotters framtid. Så om jag vill flytta och ha ensam vårdnad men att han får träffa henne varannan helg. Hur stor chans är det att jag får det?

Hej! Jag lämnade min sambo för ca.2 år sen pga misshandel och missbruk som han senare blivit dömd för. Han har dock ej suttit av sitt straff än. Vi kom överens om att fortsätta ha gemensam vårdnad om vårt barn så länge han höll sig borta från drogerna. Våran son har bott hos mig hela tiden och endast träffat pappan då och då. Fick reda på att pappan tagit droger igen och vill ha egen vårdnad. Vad har jag för chanser? Vill även flytta till min nya kille som bor långt bort. Men vill ändå att pappan och barnet ska träffas och ha bra kontakt. Tror ni att det är möjligt för oss att flytta?

Hej! Min sambo och hans ex är i vårdnadstvist sedan ca 1,5 år sedan. De gjorde slut när barnet var 3 månader och barnet har då bott hos sin mamma. Jag kom in i bilden då barnet var ca 1 år och då träffade pappan barnet några timmar per dag. Barnet fick inte sova hos pappan trotts att mamman ibland jobbade väldigt sent (22-24), då fick pappan lämna barnet till mamman då hon slutade jobbet. Sedan fick barnet sova över när det passade mamman. Till slut tröttnade vi på att allt baserades på mammans vilja och arbetstider. De har nu gått i samarbetssamtal i snart ett år och det har blivit bättre. Vi strävar efter växelvisboende varannan vecka och gemensam vårdnad. Vi har sakta men säkert ökat antalet dagar hos pappan för att vänja barnet mot 7 dagar. Vid starten för 1,5 år sedan började vi med tre dagar och nu har vi fått ha henne 6 dagar 1 gång. Dock baserar sig schemat alltid efter mammans arbetstider som är olika varje månad. När vi nu ska prova med varannan vecka då barnet fyller 3 denna månad totalvägrar mamman och vill gå tillbaka till max 3 dagar i sträck igen. Vad ska vi göra? Vi orkar inte längre. Måste vi verkligen leva efter hur hon jobbar och vad som passar henne bäst? Vi anser att det är bäst för barnet att få ett kontinuerligt schema och inte en massa fläng fram och tillbaka flera gånger i veckan. Om vi går tillbaka till tingsrätten, vad är oddsen att de fastställer varannan vecka?

Jag och min sons pappa separerade för 1 år sen. Vi har delad vårdnad ,sonen 2,5 år, är hos sin pappa varannan helg. Pappan jobbar natt.. Vi har bråkat en del under året om bl.a. Pengar, hämtning och lämning på dagis, pappans nya flickvänner, att sonen går på dagis när pappan har semester etc. Vi kommer inte överens och jag har föreslagit att vi går på någon sorts rådgivning men det ville han inte. Jag litar helt enkelt inte på pappan. Min fråga är, är detta tillräckliga skäl till att ansöka om egen vårdnad?