Matilda Hetlesaether |Hej och tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!Som huvudregel ska polisen förebygga och förhindra brott och rent allmänt se till att den allmänna ordningen i samhället bibehålls [2 § polislag]. En polis ska bara ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och andra omständigheter. Polisen får bara använda tvång om det behövs för att nå det resultat som avses, som exv. Få fram att någon begått en brottslig gärning [8 § polislag]. Kan polisen begära urinprov?När det gäller polisens behörighet att kräva urinprov är detta något som omfattas av begreppet kroppsvisitation och även något som polisen får göra. För att polisen ska kunna kräva urinprov krävs det dock vidare att en s.k skälig misstanke finns och att det misstänkta brottet kan leda till fängelse [28 kap. 12 § RB]. För att en skälig misstanke ska finnas krävs det att polisen observerat något konkret som de anser vara misstänksamt. Deras ingripande kan inte bara baseras på att de hört rykten om att någon sysslar med något fuffens. Skälig misstanke kan exempelvis finnas om ni uppträtt på ett visst sätt som kan väcka misstanke om att ni är påverkade av narkotika eller någon annan drog. Givetvis ska ingripandet ske i proportion till misstanken och polisen ska därmed inte ingripa mer än nödvändigt. Nu vet jag inte exakt hur din situation varit utan kan enbart utgå från det du skrivit i din fråga. Därför kan jag heller inte avgöra om polisens agerande varit i proportion med hur misstänksamt ni uppträtt eller liknande.Som huvudregel ska ett ingripande både motiveras och dokumenteras så att poliser inte gör ingripanden helt godtyckligt. När det gäller kroppsvisitation ska syftet med ingripandet anges och vad som framkom [27 § fjärde stycket polislagen, 28 kap. 13 § RB]. Det är därmed möjligt att kontrollera en polis agerande och om det varit tillåtet.Som svar på din fråga skulle jag därmed vilja säga att det kan ha varit tillåtet för polisen att begära urinprov, förutsatt att det fanns en skälig misstanke för dem att anta att ett brott begåtts som kan leda till fängelse. Eftersom jag inte vet exakt vad som hänt kan jag inte uttala mig om deras ingripande varit korrekt. Misstanken måste ha baserats på något konkret som de upptäckt och de ska inte ingripa mer än vad som varit nödvändigt. Om du känner att polisen inte haft någon skälig misstanke och agerat på ett sätt som gått utöver vad som är proportionerligt kan du anmäla polismannen/männen till Justitieombudsmannen i en s.k JO-anmälan. Kom då ihåg att din anmälan blir en allmän handling vilket innebär att vem som helst kan begära ut den så länge inte något i din anmälan innehåller något sekretessbelagt som inte får lämnas ut enligt offentlighet- och sekretesslagen. Den/de polis/er du anmält kommer få reda på att det är du som anmält också. Eventuellt skulle du kunna kontakta en åklagare som kan, om hen finner att en fällande dom kan meddelas, väcka talan mot polisen för tjänstefel om det visar sig att hen medvetet eller av oaktsamhet vid sin myndighetsutövning som polis åsidosatt vad som gäller för hans uppdrag som polis [20 kap. 1 § BrB]. Om hans åsidosättande bara varit i ringa [obetydlig] omfattning kan hen däremot gå helt fri från ansvar. Som huvudregel är det åklagaren som väcker talan i brottmål, men i vissa fall kan även målsäganden [du] väcka åtal vilket kallas enskilt åtal. När det gäller tjänstefel ska åklagaren primärt väcka åtal men om åklagaren inte tror att det går att få en fällande dom har du ändå själv en möjlighet att stämma polisen vid domstol för tjänstefel.Hoppas du fick svar på din fråga! Hör av dig om du undrar något mer.Med vänliga hälsningar,

Jesper Eng |Hej! Den så kallade "mangadomen" – NJA 2012 s. 400 – är en omtalad och intressant dom, och jag tackar dig för att du vänt dig till Lawline med frågor om den.Det går inte att företa någon "objektiv helhetsbedömning" i denna sak, eller knappt ens i några juridiska frågor över huvud taget. Det ligger i juridikens natur att många gränser är flytande. Det framgår av Högsta domstolens (HD) domskäl att vissa mangateckningar är lagliga, medan andra kan vara straffbara. Det går alltså att undvika att dra alla teckningar över en kam, och det existerar alltså inte något "allt eller inget"-synsätt. Vilka teckningar är lagliga respektive olagliga?Det finns en del kriterier för vad som ska anses omfattas av straffbestämmelsen – straffbestämmelsen återfinns i 16 kap. 10 a § brottsbalken (BrB) – som jag inte tänker ta upp. Det rör bl.a. kriterier för vad som ska anses vara pornografisk bild. Det är vad du tror att det är. Det finns också lagstadgade undantag från straffbestämmelsen i 16 kap. 10 b § BrB som jag också lämnar därhän (förutom när det är relevant för utgången i målet). Jag tänker istället koncentrera mig på vad som gjorde att den åtalade – S.L. (hädanefter kallad S) – friades från ansvar.I HD var aktuellt att pröva ansvaret mot bakgrund av S innehav av 39 st. teckningar. 38 av dessa teckningar föreställde "fantasifigurer". Det framgår av hovrättens domskäl att "[n]ågra av de avbildade karaktärerna har kattliknande öron och svansar medan vissa saknar näsa eller mun". Både hovrätten och HD konstaterade att det ändå rörde sig om mänskliga varelser. En av teckningarna stod dock ut i den bemärkelsen att den inte innehöll några metamorfosiska avvikelser. Teckningen var med andra ord verklighetstrogen. Vi kallar den "teckning #39".HD anmärkte att det i svensk rätt inte tidigare gjorts någon skillnad mellan verklighetstrogna och icke-verklighetstrogna teckningar. Detta kom dock HD att ändra på. HD framförde att straffbestämmelsen uppbärs av vissa skyddsintressen (bl.a. barns rätt att inte bli kränkta eller riskera att stå modeller för avbildningar), och att dessa skyddsintressen är uttunnade när det rör sig om bilder som uppenbart inte är avbildningar av verkliga barn. En sådan uttunning av straffbestämmelsens skyddsintressen medför att straffbestämmelsens tillämpningsområde beträffande sådana icke-verklighetstrogna teckningar blir något oklart. Av den anledningen bedömde HD att "[t]olkningen av straffbestämmelsen måste då […] ske även med beaktande av grundläggande principer om yttrandefrihet och informationsfrihet". HD vägde sedan det straffrättsliga skyddsintresset mot dessa grundläggande principer. En av dessa principer är den så kallade proportionalitetsprincipen, vilken kommer till uttryck i 2 kap. 21 § regeringsformen. Principen innebär att begränsningar i yttrande- och informationsfriheten "aldrig [får] gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den[…]". HD kom fram till att en kriminalisering av icke-verklighetstrogna teckningar inte mötte proportionalitetsprincipens krav. Av den anledningen friades S för innehavet. Jag vill dock poängtera att om det hade rört sig om teckningar som föreställt verkliga barn, och som någon sedan målat dit en svans eller par kattöron på, hade utgången blivit annorlunda. Det var det faktum att teckningarna var helt påhittade och föreställde fantasifigurer som gjorde att S friades.Teckning #39Verklighetstrogna teckningar omfattas av straffbestämmelsen. Teckning #39 var en sådan teckning. S friades dock även för innehav av denna. Anledningen var ett av de undantag som stadgas i ovan nämnt lagrum, 16 kap. 10 b §. En gärning som i och för sig är straffbar enligt 16 kap. 10 a § är inte brottslig "om gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig". S är expert på japansk kultur, har bott i Japan och arbetat som översättare av mangaserier. Detta medförde att innehavet ansågs försvarligt.Svar på dina resonemangLagstiftaren definierar barn i straffbestämmelsens mening som "en person vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som är under arton år. Är pubertetsutvecklingen fullbordad, ska ansvar […] dömas ut bara om det av bilden och omständigheterna kring den framgår att den avbildade personen är under arton år". Det går ju naturligtvis inte att se skillnad på någon som är 17 år och ska fylla år inom en timme, och någon som är 18 år. Det måste alltså framgå av bilden att den avbildade personen är under 18 år. I annat fall är teckningen inte olaglig. Frågan om den påhittade varelsen är enklare att avgöra. Det spelar ingen roll om "konstnären" hävdar att den avbildade personen visserligen ser ut som tre år, men i själva verket är en odödlig varelse äldre än tiden själv. Är pubertetsutvecklingen inte fullbordad (vilket "avgörs enligt internationellt vedertagna medicinska bedömningsgrunder") är det alltså fråga om ett barn, oavsett vad "konstnären" hävdar.SlutsatsSom du säkert förstår kan ingen tydlig gräns dras mellan lagliga och olagliga mangateckningar. Vissa slutsatser kan man dock dra. Teckningar av helt påhittade fantasifigurer är lagliga att inneha. I andra fall råder tveksamhet. Du har helt rätt i att principen att hellre fria än fälla – in dubio pro reo – är en princip svenska domstolar ska följa. Principen är dock hänförlig till tveksamheter i själva skuldfrågan, det vill säga ifråga om den tilltalade verkligen begått de gärningar åklagaren påstår. I mangadomen fanns det inga tvivel om att S innehavt bilderna med uppsåt. Vid osäkerhet i tillämpningen av straffbestämmelser är det istället legalitetsfrågor och andra avvägningar som måste göras, vilket också gjordes i mangadomen.Jag hoppas att du fått svar på dina frågor!

Karin Ekström |Hej, tack för din fråga till Lawline!Eftersom det rör sig om möjligt brott är det brottsbalken (BrB) som är tillämplig lag. Eftersom du inte har beskrivit detaljerna i verkligheten (även om frågan givetvis kan vara hypotetisk) så kommer jag svara allmänt på frågan. Även om frågan i sig är kort krävs det därför ett långt svar för att ta upp alla delar som frågan berör.Om båda parter ingår avtal frivilligt är det inte olaglig handlingSå som jag tolkar frågan så rör det sig om att en gärningsman betalar en oskyldig person att ta på sig brottet gärningsmannen har begått. Jag tolkar att avtalet (att en person tar på sig brottet mot betalning) är frivilligt från båda parter. Så som jag ser det är det ingen olaglig handling att sluta ett sådant avtal. Dock så finns det risker när brottet tas upp i exempelvis rättegång.Att ljuga i rätten är olagligtFörst och främst är det olagligt att ljuga i rätten, detta framgår av brottsbalken och kallas mened (BrB 15 kap 1 §). Det innebär att efter det att en person lovar att inte ljuga i rätten (avlägger ed) är det brottsligt att lämna osanna uppgifter och dölja sanningen. Brottet är genomfört i samma stund en osann berättelse har avslutats. Detta innebär att om en person under berättelsens gång ändrar sig har det inte skett något meneds brott. Den som är under ed får dock vägra att uttala sig utan att det är brottsligt. Att tvinga någon att ta på sig brottet kan vara olaga tvång Om en person har tvingat en oskyldig att ta på sig ett brott mot betalning kan personen göra sig skyldig till olaga tvång (BrB 4 kap 4§). För att dömas för olaga tvång krävs det att en person har tvingat en annan person genom exempelvis hot, hot mot anhöriga, misshandel, våld. Den som frivilligt tar på sig brottet kan bli åtalad för skyddande av brottsling Den som frivilligt tar på sig brottet kan göra sig skyldig till skyddande av brottsling som även det är ett brott i brottsbalken (BrB 17 kap 11 §). Detta eftersom man hjälper någon som har begått ett brott att undkomma. Sammanfattning Avtalet mellan gärningsmannen och någon som frivilligt tar emot betalning för att ta på sig brottet är i sig inte olagligt. Dock finns det andra risker, både för den verkliga gärningsmannen men även för den som tar på sig brottet. Risk för gärningsmannen:- Att ljuga i rätten = olagligt (mened)- Om man tvingar någon att ta på sig brottet mot betalning = olagligt (olaga tvång) Risk för den som tar på sig brottet:- Att ljuga i rätten = olagligt (mened)- Om man hjälper någon som begått ett brott att undkomma = olagligt (skyddande av brottsling) Jag kan inte säga hur straffen möjligtvis skulle kunna vara då jag inte vet mer detaljer kring brottet som möjligtvis begåtts från början. RekommendationMin första rekommendation är att inte betala en person för att ta på sig ett brott som man själv har begått och inte heller ta emot betalning för att ta på sig ett brott. Om det är så att ni misstänker att det är en person som har betalat någon för att ta på sig ett brott bör du höra av dig till polisen. Om du eller någon du känner har tagit emot pengar för att ta på er ett brott men ångrat er eller blivit tvingade till det kan ni kontakta brottsofferjouren som stöd men även då kontakta polisen. Om du vill ha ett utförligare svar på frågan får du gärna ställa en till fråga med mer detaljer så ska jag göra mitt bästa!Allt gott

Marika Jaaniste |Hej och tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!Av 20 kap. 1 § brottsbalken framgår att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgifter ska dömas till tjänstefel till böter eller fängelse i högst två år. Om gärningen med hänsyn till gärningsmannens befogenheter eller uppgiftens samband med myndighetsutövningen i övrigt eller till andra omständigheter är att anse som ringa, skall inte dömas till ansvar.Det spelar ingen roll om den som har begått en gärning som kan klassificeras som tjänstefel har avslutat sin tjänst för att denna ska kunna bli åtalad för gärningen. Den som har begått ett tjänstefel ska alltså stå till svars för detta, oavsett om denne har avslutat sin tjänst på den aktuella verksamheten eller inte. Om så inte skulle vara fallet skulle det i praktiken vara möjligt att undgå straffansvar genom att säga upp sig. Detta skulle inte vara förenligt med bestämmelsens syfte, att skydda medborgarna mot fel vid utövandet av den offentliga makten och att säkerställa att tjänstemän iakttar noggrannhet och omsorg vid myndighetsutövning. Jag vill understryka att en förutsättning för att en misstänkt ska kunna ställas till svars för ett brott är att brottet inte har preskriberats. Brottet tjänstefel preskriberas efter 5 år (35 kap.1 § punkt 1 brottsbalken). När ett brott preskriberas innebär det alltså att den misstänkte inte längre kan ställas till svars för brottet. Vänligen,

Eric Nilsson |Hej, tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!Det är förbjudet enligt knivlagen att inneha kniv på allmän plats. Om du har en kniv på allmän plats döms du för minst böter och högst 6 månaders fängelse. Det är däremot inte brottsligt att inneha kniv på allmän plats om du har en anledning att ha den. Det har i tidigare rättsfall ansetts tillåtet att ha knivar för friluftsaktiviteter som t ex camping och fiske. Eftersom du nyss köpt kniven, bor i skogen och har kvitto på att du nyss köpt kniven tror jag personligen att du har goda möjligheter att frias från brottet. Om du inte skulle infinna dig vid rättegången finns det risk att rättegången hålls i din frånvaro, då förlorar du din chans att försvara dig själv. Rätten kan även besluta om att polisen ska hämta dig till rättegången. Jag rekommenderar därför starkt att du går på din rättegång. Med vänliga hälsningar,

Makda Tesfamariam |Hej! Tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!Att polisen, i det här fallet, misstänkt dig för brott är möjligt, även om det verkar vara ett olyckligt missförstånd. Att bli placerad i en fyllecell över natten utesluter alltså inte att du kan vara misstänkt för brottet, och att anledningen till att den polisen du pratade med inte kunde uttala sig om det, kan ha varit för att den polisen inte hade koll på det som hände dagen innan. Men för att bli dömd för ett brott måste det först väckas åtal, och det gör endast åklagaren om det i åklagarens anseende finns tillräckliga bevis för en fällande dom. I bevisningen för brottet missbruk av urkund måste alla rekvisit i 15 kap. 12 § brottsbalken (1962:700) vara uppfyllda och det ska även ha förelegat ett uppsåt vid gärningstillfället, enligt 1 kap. 2 § BrB. Med detta menas att du måste avsiktligt ha tagit fram din brors legitimation istället för din egen. Men en förundersökning måste göras först och om det inte finns tillräckliga bevis brister hela utredningen redan där och förundersökningen läggs ned. Under förundersökningen ska den misstänkte kallas till förhör där man redogör vad som har hänt, och eftersom du inte menade att ta fram fel legitimation och att du hade det rätta i fickan bör i min åsikt vara tillräckligt för att du inte ska dömas för brott. Sedan kan se på det potentiella motivet för en sådan gärning: vad skulle du få ut av att använda fel legitimation för att komma in på en nattklubb när du ändå skulle kunna komma in med din egen legitimation? Så med det sagt vill jag säga att jag hoppas att polisen inser att det här är ett missförstånd om de inte redan slutat se dig som en misstänkt för ett brott som du inte har begått med uppsåt. Försök att inte oroa dig!Med vänliga hälsningar,

Nicolas Kitzler |Hej, och tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!Allmänt om kriminaliseringFör att en gärning ska vara brottslig måste den vara kriminaliserad i antingen Brottsbalken eller speciallagstiftning, exempelvis Narkotikastrafflagen. Vad gäller din fråga om att avslöja information om att någon är misstänkt av Polisen finns det ingen sådan uttrycklig bestämmelse i Brottsbalken.Om du jobbar för en myndighet eller rättsväsendet kan det möjligen räknas som tjänstefel men då krävs det att du jobbar för en myndighet och det sker vid myndigehtsutöving, dvs i arbetet. Yppandeförbud Yppandeförbud är ett förbud för den som har deltagit vid en domstolsförhandling eller har medverkat vid ett polisförhör att berätta för andra vad som sagts vid förhandlingen eller förhöret, se 23 kap. 10 § Rättegångsbalken. Det är domstolen (huvudförhandling) eller åklagaren (förhör) som kan besluta om yppandeförbud. Sådana beslut är ovanliga men det är straffbart att bryta mot förbudet. Straffet är böter enligt 9 kap. 6 § Rättegångsbalken. Värt att notera är att inte bara myndighetspersoner, utan alla som deltagit vid förhandlingen eller förhöret, förbjuds att berätta om det som sekretessen ska skydda. Man får inte ens med stöd av den så kallade meddelarfriheten berätta om det för en journalist. Mer om sekretess vid förundersökningen hittar du här. SammanfattningDet är alltså inte kriminaliserat att avslöja för någon att polisen utövar span eller liknande, om det inte är vid myndighetsutövning eller det råder yppandeförbud. Yppandeförbud är som sagt ovanligt och du bör ha fått information ifall du själv har blivit förhörd om ett sådant förhållande. Självklart avråder jag dig från att störa polisens arbete hursomhelst. Med vänliga hälsningar,

Frida Larsson |Hej! Tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga! Om jag förstår din fråga rätt så har du aldrig ägt dessa fordon och någon har alltså använt din identitet och namn som ägare av samtliga fordon. Anledningen till detta är med största sannolikhet att någon annan kan nyttja bilen genom att få p-böter, trängselavgifter samt parkeringsavgifter. Dessa kostnader kommer sedan skickas till dig som ägare av bilen. Eventuellt brott: Urkundsförfalskning När man ska göra ett ägarbyte kan man göra det via Transportstyrelsens webbplats, deras app eller skriftligen genom registreringsbeviset. I samtliga fall måste både köpare och säljare identifiera sig. Via webben eller appen genom exempelvis Bank ID och skriftligen på registreringsbeviset genom att skriva ner köparen personnummer samt även båda parters underskrifter. Det är oklart i fallet på vilket sätt man har gjort ägarbytet men det mest troliga borde vara att genomföra det skriftligen. Någon har då fått tag på ditt personnummer och sedan förfalskat din namnunderskrift. Ett sådant agerande är brottsligt och kallas för urkundsförfalskning, 14 kap 1 § brottsbalken. Vad ska/kan du göra? Det du bör göra är att polisanmäla händelsen, antingen genom att besöka polisstation eller ringa 11414. Vidare bör du kontakta Transportstyrelsen och informera dem om situationen. Möjligtvis kan du även ställa av fordonen för att undvika fordonsskatt. Om du får hem någon fordran avseende exempelvis p-böter så ska du bestrida denna och förklara din situation. Här kan du dessutom hänvisa till polisanmälan. Hoppas du fått svar på din fråga och lycka till! Vänligen,