Nhi Tran |Hej!Tack för att du har vänt dig till oss på Lawline! Svaret på din fråga är ja, man kan bli dömd till försök till främjande av flykt (17 kap. 12 § jämte 17 kap. 16 § Brottsbalken). Försöksbrottet förutsätter att någon har påbörjat utförandet av främjande av flykt, utan att kommit hela vägen för att kunna dömd till huvudbrottet vilket är främjande av flykt i detta fall. En annan förutsättning är att det förelåg en fara/risk att handlingen skulle leda till huvudbrottets fullbordan eller sådan fara på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten. Sist men inte minst måste personen i fråga haft uppsåt till handlingen. Straffet för försök till främjande av flykt är fängelse i högst fyra år (23 kap. 1 § Brottsbalken). Hoppas att du fick svar på din fråga!Med vänliga hälsningar,

Lovisa Stenbacka |Hej! Tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga.En softairgun är ett effektbegränsat skjutvapen. Den är inte licenspliktig, men omfattas av vapenlagens bestämmelser kring skjutvapen (NJA 2019 s 399). Regler kring detta finns alltså i vapenlagen (1996:67). Vapenlagen definierar vad ett skjutvapen är (1 kapitlet 2 § vapenlagen) och av vapenförordningen framgår när ett sådant vapen anses ha begränsad effekt (1 kapitlet 2 § vapenförordningen 1996:70). För att få ha ett effektbegränsat skjutvapen utan licens krävs att man är myndig, dvs över 18 år (NJA 2019 s 399). Läs mer på Polisens hemsida, senast uppdaterad 2019.03.13.Det finns ett generellt förbud mot att medföra skjutvapen på allmän plats (5 kapitlet 6 § vapenlagen). Skjutvapen får dock enbart medföras på allmän plats om vapnet enligt särskilda föreskrifter ingår i utrustning för viss tjänst eller visst uppdrag eller om det annars med hänsyn till vapnets art, syftet med innehavet och övriga omständigheter är att anse som befogat (5 kapitlet 6 § vapenlagen). Ett effektbegränsat skjutvapen får bäras offentligt om det är att anse som befogat efter en helhetsbedömning av omständigheterna. Ur förarbeten till lagen kan dock utläsas att bestämmelsen ska tolkas med "förnuft och generositet". Att vapnet under transport till och från jakt eller tävling befinner sig på allmän plats är en sådan omständighet som anses befogad. Handlar det dock om tillhandahållande av vapnet under en längre tid i sammanhang där flera människor träffas eller uppehåller sig är acceptansen lägre. Mot bakgrund av att ni tänkt befinna er på en begränsad plats i skogen bör detta inte anses vara "offentligt". Så länge ni fått tillåtelse från markägaren, undersöker platsen ordentligt och tar reda på allt som eventuellt kan medföra att skjutningen blir otillåten (t ex om det finns något naturreservat i närheten - en sådan omständighet kan tala till er nackdel. För att vara riktigt säkra kan ni ringa upp lantmäteriet och bli delgivna ännu mer grundlig information om platsen). För att minimera riskerna för eventuella olägenheter bör ni göra allt som krävs för att informera allmänheten i området (sätt upp/dela ut lappar till grannar, skriv inlägg på fb mm) så att så många som möjligt får information om vad ni gör och slipper ringa polisen när den promenerar förbi er i skogen. Gör ni detta bör ni enligt min bedömning anses ha gjort det som krävs för att få skjuta softairguns på en begränsad plats. Notera dock att ni enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler ansvarar för all eventuell skada som uppkommer i samband med skjutningen. Vänliga hälsningar,

Jesper Eng |Hej och tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!Svaret på din fråga är: kanske. Det beror på hur skrivelserna är utformade. Eftersom ingen sådan information finns med i din fråga måste jag utgå ifrån att denna någon (N) inte skrivit något annat än "kriminalitet beror på invandrare". Sannolikt har väl N skrivit något mer detaljrikt än så, men jag kan inte göra några antaganden. Istället tänker jag gå igenom varför just detta uttalande inte utgör hets mot folkgrupp (HMF). Det är min förhoppning att du med hjälp av detta svar ska kunna bilda dig en egen uppfattning om N:s skrivelser. HMF regleras i 16 kap. 8 § brottsbalken. HMF innebär bl.a. att i ett meddelande som sprids uttrycka missaktning för en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg eller nationellt eller etniskt ursprung. Lagrummet är mer omfattande än vad jag skrivit här. Jag har bara tagit med det jag anser vara relevant för frågan. Hur som helst, om allt i den kursiverade texten är uppfyllt är det fråga om HMF. Jag ska nu gå igenom texten.ett meddelande som sprids → Att skriva på sociala medier är ett meddelande. För att meddelandet ska anses ha spridits räcker det med att fler än ett fåtal personer nåtts av det. Låt oss ta Facebook som exempel. Om N har två vänner och ingen annan än dem kan nås av meddelandet – vilket antagligen är en statusuppdatering – är det inte HMF. I normalfallet borde spridningskravet dock vara uppfyllt.uttrycka missaktning → Alla typer av missaktning omfattas inte. Det är tillåtet att sakligt och vederhäftigt diskutera om det exempelvis föreligger kausalitet mellan invandring och brottslighet. Att bara skriva "kriminalitet beror på invandrare" är väl i och för sig inte vederhäftigt, men det når ändå inte upp till kravet på missaktning. Man måste gå lite över gränsen för att man ska anses uttrycka missaktning. Vad som går lite över gränsen får domstolen svara på i varje enskilt fall.folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer → Invandrare är inte en folkgrupp, men likväl en " en annan sådan grupp av personer". Kravet är uppfyllt.anspelning på ras, hudfärg eller nationellt eller etniskt ursprung → En fristående tolkning av begreppet invandrare bör medföra att anspelningen på ras, hudfärg eller nationellt eller etniskt ursprung inte är tillräckligt tydlig, eftersom invandrare bara betyder att man inte kommer från det land man invandrat till. Som mest skulle man kunna hävda att det utgör en anspelning på nationellt ursprung, men det är tveksamt. Om man istället tolkar begreppet i det sammanhang det förekommer i kan det så klart framgå vad som egentligen avses. Med det sagt krävs det så klart inte en exakt angivelse om var någon kommer ifrån för att kravet ska vara uppfyllt.Jag hoppas att du fått svar på din fråga!

Narin Banaee |Hej och tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!Allmänt om den nya tobakslagen Från och med 2019 gäller den nya lagen om tobak och liknande produkter (nya tobakslagen). Syftet med lagen är att begränsa de hälsorisker och olägenheter som är förbundna med bruk av tobak och liknande produkter samt med exponering för rök från tobak och utsläpp från liknande produkter (1 kap. 1 § tobakslagen).Denna lag förbjuder rökning i vissa offentliga miljöer och gemensamhetslokaler. Med rökning avses här rökning av tobak, inhalering efter förångning eller annan upphettning av tobak, användning av elektroniska cigaretter, rökning av örtprodukter för rökning, och användning av njutningsmedel som till användningssättet motsvarar rökning men som inte innehåller tobak (6 kap. 1 § tobakslagen).Rökförbudet gäller bland annat vid barn- och ungdomsverksamhet, restauranger och andra serveringsställen, hälso- och sjukvård samt kollektivtrafik (6 kap 2 § tobakslagen).Begreppet barn- och ungdomsverksamheter omfattar bland annat skolgårdar och motsvarande områden utomhus vid förskolor och fritidshem (6 kap. 2 § p.1 tobakslagen). Här definieras begreppet skolgårdar som gårdar i anslutning till grund- eller gymnasieskolor. Även ett särskilt iordningställt inhängt område som klart uppfattas tillhöra en förskola eller ett fritidshem omfattas av förbudet. Likaså allmänna lekplatser (prop. 1993/94:98, s. 12 och 26).Ansvar för att upprätthålla rökförbudet har den som i egenskap av ägare eller på annan grund disponerar över en lokal, ett annat utrymme eller ett område utomhus som omfattas av rökförbudet (6 kap. 8 § tobakslagen). Den som är ansvarig ska genom skyltning tydligt informera om rökförbudet och vid behov ingripa med information och tillsägelser. Om någon trots tillsägelse röker där rökning inte är tillåten, får denne avvisas (6 kap. 9 § tobakslagen)SlutsatsSammantaget är det förbjudet att röka på skolgårdar. Detta framgår av den nya tobakslagen, vilket har redogjorts för ovan. Jag hoppas att du fick svar på dina frågor, annars är du varmt välkommen att höra av dig igen!Vänliga hälsningar,

Hanna Lindqvist |Hej! Tack för att du vänder dig till oss på Lawline med din fråga!Brott mot knivlagenLag (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål, kallas även för "knivförbudslagen" eller kort för "knivlagen". För att få veta vad som var lagstiftarens intention då lagen infördes kan man läsa i lagens förarbeten. Det grova brottet infördes år 2000, och därför kan vi titta i den proposition som lades fram som grund för lagen. Se Prop. 1999/2000:27 - En skärpt vapenlagstiftning.Straffbelagda gärningarI 1 § första stycket kan vi läsa att: "Knivar, andra stick- och skärvapen och andra föremål som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa får inte innehas på allmän plats, inom skolområde där grundskole- eller gymnasieundervisning bedrivs, eller i fordon på allmän plats."- Undantag från den här bestämmelsen finns i andra stycket.I tredje stycket stadgas även ett förbud mot innehav för en person under 21 år:"Stickvapen eller knivar som är konstruerade så att klingan eller bladet snabbt kan fällas eller skjutas ut ur sitt skaft (springstiletter eller springknivar) får inte innehas av personer under 21 år."I lagens 2 § finns ett förbud för försäljning och saluhållning:"Knogjärn, kaststjärnor eller andra sådana föremål som är särskilt ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa samt springstiletter eller springknivar får inte överlåtas till personer under 21 år eller saluhållas."Uppsåt eller oaktsamhet krävs för ansvar för brottetFör att kunna straffbeläggas för en otillåten gärning enligt knivlagen krävs att gärningspersonen hade uppsåt eller har visat oaktsamhet i förhållande till gärningen, 4 § första stycket. Det är en subjektiv sida av en gärning som i de flesta fall måste knytas till ett brott för att straffrättsligt ansvar ska kunna utkrävas.Uppsåt kan beskrivas som att personen medvetet och "med vilje" bar med sig föremålet. Med oaktsamhet kan beskrivas fall då personen exempelvis av glömska medtagit ett föremål som omfattas av förbudet.Straffskalan I 4 § finner du vilket straff som kan utdömas beroende på brottets grad- Ringa brott: Straffrihet - Brott av normalgraden: från böter till fängelse i högst sex månader. - Grovt brott: fängelse i högst ett år. (4 § andra stycket) När är brottet grovt? En sammanlagd bedömning ska göras av föremålets karaktär och omständigheterna där överträdelsen skett. Man tittar även på hur stor fara det varit för att föremålet skulle användas vid brott mot liv och hälsa, vilket även kan hänföras till i vilken miljö som föremålet har påträffats. (Det kan du läsa om i propositionen, s. 90-91). Brottet kan även vara att bedöma som grovt vid en överträdelse av förbudet mot försäljning i 2 §, om det varit en storskalig försäljning i yrkesmässigt bedriven verksamhet, eller saluförts till väldigt unga personer (Propositionen s. 90).Några intressanta rättsfall som berör knivförbudslagenNJA 2016 s. 30 - Matlagningskniv som medförts i en handväska på allmän plats NJA 2011 s. 556 - Ett bollträ omfattas av knivlagen NJA 2005 s. 523 - Saluhållning av farliga föremål som omfattas av knivlagen. Här kan du läsa hur domstolarna resonerar kring brottets grad. Jag hoppas att du har fått svar på din fråga!Vänligen,

Henrik Witt-Strömer |Hej!Tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!Din fråga regleras av miljöbalken (MB).Nedskräpning av normalgraden bestraffas med böter eller fängelse i högst ett år (29 kap 7 § MB). Liksom alla brott anmäler du med fördel nedskräpning till Polismyndigheten.Vänligen,

Adam Novak |Hej!Tack för att du har ställt din fråga till oss på Lawline.Jag antar i mitt svar att du refererar till artikeln "Rasism handlar om vita människor – sexism om män" som publicerades i Dagens Juridik, 2019-11-07.https://www.dagensjuridik.se/nyheter/rasism-handlar-om-vita-manniskor-sexism-om-man/Du undrade i din fråga om innehållet i denna artikel kvalificerar som hatbrott pga. att vithyade män träffas av anklagelser om sexism och rasism i den. Jag kommer dela upp svaret i två delar, där den första delen beskriver hur en rättsprocess hade gått till med detta som bakgrund och i den andra delen kommer jag skriva mer allmänt om hur yttrande-och-tryckfrihet fungerar i Sverige. Den andra delen är mer kuriosa som ger perspektiv på den rådande lagstiftningen och kan skippas ifall du inte är intresserad. Jag tar med den eftersom det är oundvikligt att dessa frågor blir relevanta för att skribenten och tidningen gör det de gör som en del av den allmänna debatten. I ett demokratiskt samhälle behöver man vara synnerligen försiktig innan man brukar den offentliga makten i syfte att tysta en opinionsbildande kanal eller på annat sätt strävar efter att kväsafria åsiktsuttryck.1. Straffrättsligt ansvar för artikeln i frågaI det här fallet är den mest aktuella regeln den om hets mot folkgrupp (7 kap. 6 § Tryckfrihetsförordningen samt 16 kap 8 § Brottsbalken) I dessa paragrafer skyddas från meddelandespridning och uttalanden som innehåller hot eller missaktningsuttryck följande grupper: Personer vars anspelade egenskap är ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning och könsöverskridande identitet eller uttryck.Som du kan se är inte kön med bland de uppradade egenskaperna, vilket medför att det inte är hets mot folkgrupp att i tryckt skrift uttrycka hot och missaktning mot män eller kvinnor som grupp. Troligen faller hot in under olaga hot (7 kap 2 § Tryckfrihetsförordningen samt 4 kap 5 § Brottsbalken) istället. Missaktning på basis av kön är dock inte kriminaliserat att uttrycka i tryckt skrift. Kön förbjuds istället som diskrimineringsgrund i diskrimineringslagen (1 kap 1, 5 § samt 2 kap 1 § Diskrimineringslagen). Där finns också en uttömmande lista över vilka handlingar som utgör olaglig diskriminering (1 kap 4 §) förutsatt att de görs på basis av de egenskaperna som radas upp i lagen. Vi får inte glömma att som huvudregel är diskriminering tillåtet, exempelvis vid diskriminering på basis av tidigare arbetslivserfarenhet vid prövning av potentiella nyanställningar. Diskriminering är förbjudet endast om den görs på basis av skyddade egenskaper. Dessa räknas upp i diskrimineringslagen. Oavsett hur man tolkar vad som utgör diskriminering enligt Diskrimineringslagen föregrips den av Tryckfrihetsförordningen (1 kap 9 § Tryckfrihetsförordningen). Därför kan man inte använda Diskrimineringslagen till att hålla tidningar ansvariga för vad som står i dem.Därför behöver vi för ett eventuellt fall som detta vända oss mot att skribenten hävdar att problem med rasism är hänförliga till vita människor. Den viktiga frågan här är om hon har uttryckt missaktning till den grad att straffrättsliga sanktioner är motiverade. Det finns i denna typ av lagstiftning ofta att gärningsmannen behöver komma upp till en viss nivå av klandervärt agerande innan inblandning från staten kan ske (NJA 2005 s. 805 "Åke Green-målet"). Med tanke på att Åke Green frikändes av Högsta domstolen efter att ha hävdat att homosexualitet är jämbördigt med tidelag och utgör en "cancersvulst på hela samhällskroppen", kan troligen inte denna artikel leda till ansvar för tidningens utgivare. Förvisso har skribenten hävdat att vita oftare är rasister, men det räcker inte för att nå upp till den nivå av missaktning som krävs för att tvinga tidningen eller dess ansvariga utgivare till ansvar.2. Hur yttrandefrihet och tryckfrihet utvecklades och fungerar i SverigeDen yttrandefrihet och pressfrihet som finns i Sverige har en lång tradition. Tryckfrihetsförordningen uppkom i samband med frihetstiden från Karl XII:s död 1718 till Gustav III:s statskupp 1772. Under den tiden blev det uppenbart att allt annat än ett enväldigt statsskick kräver att information dissemineras genom samhället. Detta krävs eftersom röstning och val inte kan ske utan att man vet vad man röstar om och i vilken samhällskontext det görs.Denna frihet kom att bli nästintill oåterkallelig, vilket kan ses i Gustav III:s efterträdare Karl XIII:s införande av 1809 års regeringsform och 1812 års tryckfrihetsförordning. Gustav III lyckades inte lägga lock på dessa nyfunna friheter och med deras återinförande, efter hans död 1792, lämnade Sverige det kungliga enväldet bakom sig för gott. Tryckfrihetsförordningen som gäller idag kom att ersätta 1812 års under 1949. 1809 års regeringsform ersattes 1974 med vår nuvarande regeringsform.Denna bakgrund förklarar att Sveriges lagar som reglerar opinionsbildning skapades i syfte att främja fri debatt. De växte fram ur behov av riksdagens ständer att kunna utnyttja de eftergifter Kronan tvingades till i och med tronföljden 1718. De är utformade efter sitt syfte och balanserar behovet av ansvar för saker som uppenbarligen inte tjänar yttrandefrihetens och pressfrihetens syfte med begränsningar på statens, och därmed makthavarnas, förmåga att stävja kritik och debatt. Exempel på saker som inte omfattas är upphovsrätt (1 kap 11 § Tryckfrihetsförordningen), reklammaterial (1 kap 12 § 2 punkten Tryckfrihetsförordningen). Dessa kännetecknas av ett annat syfte, trots att de rent funktionellt liknar den fria pressens sätt att fungera. Vidare har vi systemet med ansvariga utgivare (8 kap 1 § Tryckfrihetsförordningen) och offentlighetsprincipen(2 kap 1 § Tryckfrihetsförordningen). I systemet med ansvariga utgivare säkras det att ingen kan ostraffat göra sig skyldig till tryckfrihetsbrott, samtidigt som journalisterna själva inte behöver vara rädda för konsekvenserna för det de skriver. Offentlighetsprincipen säkerställer att det offentliga inte garderar sig från ansvarsutkrävande genom att hålla folket ovetandes om dess förehavanden.Kort kan man säga att våra medialagar är mer byggda för att tjäna ett nödvändigt syfte, snarare än att uppfylla höga ideal om naturliga friheter och rättigheter. Man har dock insett att det krävs grundlagsstatus för dem (1 kap 3 § Regeringsformen), eftersom de utgör en del av "spelplanen" som vårt samhälle existerar på och inte bör kunna ändras lika lätt som vanliga lagar(8 kap 14 § Regeringsformen).På grund hur svårt det är att ta reda på hur mycket "tillräckligt med frihet" är, har Sverige strävat efter att införa praxis från andra rättsordningar i svensk rätt för att ha mer praxis att följa och jämföra sig med. Exempel på detta är europeisk rätt genom EU och FN. I just det här fallet har Europeiska konventionen för de mänskliga rättigheterna, Europakonventionen eller kort EKMR, haft avgörande inflytande för den vägledande domen i Åke Green-målet. Den ratificerades av Sverige 1952, och infördes som lag 1994. Sedermera har den blivit den upptagen i den svenska rätten som grundlag (2 kap 19 § Regeringsformen). Jag hoppas du har fått svar på din fråga, och om du läste andra delen, tyckte att det var intressant Med Vänlig Hälsning,

Dennis Lavesson |Hej och tack för att du vänder dig till oss på Lawline med din fråga!UtredningDen som obehörigen, genom att skriva eller på liknande sätt anger en annan persons namn eller på annat sätt, framställer en falsk urkund döms, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för urkundsförfalskning till fängelse i högst två år (14 kap. 1 § Brottsbalken, BrB). Huvudfallet av förfalskning är att man genom att skriva eller på liknande sätt ange en annan persons namn framställer en falsk urkund. Det är då i regel fråga om urkunder som enligt lag eller på grund av vedertaget bruk är försedda med underskrift eller annan namnteckning av utställaren. Den person vars namn anges kan vara antingen verklig eller påhittad. Även skrivande av avliden persons namn kan utgöra straffbar urkundsförfalskning. Ett praktiskt viktigt fall är att en annans namn anges med dennes samtycke. Det hör visserligen till god ordning, och uppställs i många sammanhang som ett formligt krav, att då någon på grund av bemyndigande eller annan form av samtycke skriver en annans namn detta anges genom utsättande av hans eget namn eller på annat sätt. Fullmakt eller annan bevisning om företrädandeförhållandet brukar krävas. En urkund är däremot inte att anse som oäkta för att den har tillkommit genom att någon tecknat en annans namn, förutsatt att detta skett med namnbärarens samtycke. Denna ståndpunkt framgår av att det i brottsbeskrivningen införts ordet obehörigen. Urkundsförfalskning brukar ofta kombineras med andra brott, innebärande att gärningspersonen även begår andra brott som är hänförliga till förfalskningen. Ett vanligt brott som kombineras med urkundsförfalskning är brottet bedrägeri (9 kap. 1 § BrB).I ditt fall är din fråga ganska kortfattat ställd, men som jag förstår det vill du veta vad du kan göra, om det är så som du misstänker; att din svåger förfalskat sin hustrus namnteckning på ett gåvobrev. Det du kan göra är en polisanmälan. Eftersom urkundsförfalskning är ett brott som faller under allmänt åtal ska det inledas en förundersökning så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott förövats (23 kap. 1 § första stycket Rättegångsbalken). Det anförda innebär att det inte krävs att mannens hustru gör en polisanmälan, det är tillräckligt att det kommer till polis eller åklagares kännedom. Att en förundersökning inleds kan innebära att det fås fram sådan bevisning att en åklagare väljer att väcka åtal för brottet. Förundersökningen kan däremot även resultera i att den läggs ned i brist på bevis. För att svågern ska dömas för brottet krävs det att åklagaren kan frambringa sådan bevisning att det är ställt utom rimligt tvivel att han begått brottet. För det fall att du väljer att göra en polisanmälan kan det vara en god idé att berätta om och lämna in sådant som kan vara av bevisvärde och polis/åklagare kan ha nytta av i utredningen.Då du beställt telefonuppföljning kommer jag att ringa dig för att följa upp ärendet. Jag kommer att ringa dig imorgon, tisdagen den 5 november, klockan 12.00. Om tiden inte fungerar för dig är du varmt välkommen att återkomma till mig per e-post dessförinnan för att boka en annan tid. Du når mig för ändamålet på dennis.lavesson@lawline.se.Med vänliga hälsningar,