Fråga om condictio indebiti på grund av påförd moms vid inbyte i samband med privat köp av bil

2016-05-03 i AVTALSRÄTT
FRÅGA
Köpt ny bil och lämnat min gamla i utbyte. Skulle enligt kontraktet få 110 TKR för min inbytesbil. Firman gjorde upp en kontantnota några veckor efter kontraktet där man la på moms på de 110 TKR dvs jag skulle få min nya bil för 27500 mindre summa än vad sades i kontraktet. Jag uppfattade detta som en budgetteknisk sak och att kontraktssumman gällde. När affären gjordes upp 4 mån senare påpekade jag detta men bilfirman hävdade att kontantnotan med pålagd moms var korrekt. Jag betalade och köpet avslutades. En knapp månad senare (26 dagar) återkommer ekonomichefen och vill ha de 27500 eftersom han hävdar firman gjort fel. Vad jag senare förstått har de gjort fel (man lägger inte moms på privatägda saker som min bil) och när jag hämtade bilen påpekade jag ju detta men de stod på sig att de hade rätt (till min fördel alltså). Är jag skyldig att betala de 27500?
SVAR

Hej och tack för att du valt att vända dig till Lawline med din fråga!

Den situation som inträffat definieras juridiskt som ett s.k. betalningsmisstag eller som den ofta omnämns, per dess latinska sentens, condictio indebiti. Situationen finns inte lagreglerad utan är utvecklad i praxis, men uppbär ändå tyngd eftersom det är en väldigt gammal och principiellt förankrad juridisk företeelse. Vid ett betalningsmisstag är huvudregeln att betalningen ska återgå, men det finns undantag som utvecklats i praxis.

För att ett undantag från ovanstående huvudregel ska vara aktuellt fordras först och främst att betalningsmottagaren, dvs. du, varit i s.k. god tro och inte haft insikt om att ett misstag förelegat. Härefter ska den goda tron ha föranlett att betalningsmottagaren anpassat sig efter betalningsmisstaget, vilket enklast kan förklaras som att betalningsmottagaren med fog trott sig kunna använda medlen och inpassa dessa i dennes normala konsumtion/budget, jfr NJA 2001 s. 353. Det senare ges särskilt tonvikt i relation till betalarens passivitet att påpeka misstaget när det kommer till privatpersoner eftersom de, till skillnad från kapitalstarka företag, snabbare får anses ha anpassat sig till betalningsmisstaget, jfr NJA 2005 s. 142.

För att försöka tillskapa någon balans i bedömningen bör här viktas om din eventuellt onda tro (dvs. din eventuella insikt i att betalningen varit felaktig) kan ha övergått till god tro på grund av att bolaget övertalat dig att betalningsförfarandet varit korrekt och att du därefter anpassat dig till betalningen. Nyckelorden i den bedömningen kan sägas vara att du i samband med köpet ska ha varit i god tro och haft fog för att uppfatta att din betalning varit slutgiltig, jfr NJA 1991 s. 3.

Med tanke på att du initialt anfört att du framfört visst tvivel om att momsen skulle biläggas från din inbytesbil och att du påtalat detta för bolaget, samt att de inom relativt kort tid insett sitt misstag och bett om rättelse kan det dock vara komplicerat att senare hävda att det första kravet – god tro – varit uppfyllt för att ett undantag från huvudregeln ska anses vara för handen. Emot detta talar att det var ett relativt stort belopp för en privatperson och att bolaget inte direkt kontaktade dig med anledning av misstaget. Härutöver att det torde stå självklart för en bilfirma hur denna ska förföra med momsbetalning i samband med köp av privatbil.

Sammantaget – utan att ha tagit del av hela din egna uppfattning eller hur bolaget ställt sig till din initiala uppfattning beträffande huruvida beloppet skulle påföras ditt inbyte eller ej – konstaterar jag att det kan finnas utrymme för en rättslig argumentation som kan anses ge båda utfallen beroende på bevisbördeplacering och vad som kan komma att bevisas.

Det senare får förstås i en kontext där återbetalningen bestridits och den senare underkastats rättslig prövning i domstol. Här bör erinras om att beloppet, 27 500, skulle medföra att rättegången inte skulle anses som ett s.k. förenklat tvistemål med kostnadsbegränsningar beträffande vardera parters rättegångskostnader för tappande part, jfr Rättegångsbalken (RB) 1 kap 3 d § samt 18 kap. 8 a §. Detta skulle innebära att den tappande parten skulle bära hela omkostnaden den vinnande parten haft med anledning av rättegången, jfr RB 18 kap. 1 §.

Ytterligare relevans kan ges till huruvida det finns det fler omständigheter som kan tillföras för att bilda en mer preciserad uppfattning kring hur du uppfattat situationen och hur bolaget förfarit i samband med ditt ifrågasättande av beloppet i samband med betalningen. Härutöver om dessa ytterligare kan skapa nyanser för en säkrare bedömning, för att konstatera om du bör ha fog för att anse att situationen klart bör kunna passas in som ett undantag till huvudregeln vid betalningsmisstag. Föreligger fler omständigheter som du vill ha hjälp att bedöma med anledning av detta är du välkommen att höra av dig vidare till oss på Lawline. Detta gör du enklast genom http://lawline.se/boka alt klicka på knappen till höger.

Med vänlig hälsning,

Niclas Lindblom
Fick du svar på din fråga?
Kommentera
Relaterat innehåll
Senaste besvarade frågorna inom Övrigt (1343)
2020-10-22 Tolkning av kostnadsersättningsvillkor för garantiarbeten
2020-10-16 Hur skriver man bra juridiska tentasvar?
2020-10-14 Prästers Tystnadsplikt
2020-10-10 Äganderättens övergång när man förvarar något åt en vän?

Alla besvarade frågor (85357)