Varför behöver inte målsägande och tilltalad avlägga någon ed?
Hej!
Har en fundering gällande vittnens, målsägandes och tilltalades roll i en rättegång. Som målsägare och tilltalad är det i praktiken okej att ljuga i en rättegång, dvs det medför inget straffrättsligt ansvar om man inte talar sanning. Det är dock annorlunda för vittnen som måste svära en ed innan de vittnar och om det visar sig att de ljuger så medför det ett straffrättsligt ansvar och man har gjort sig skyldig till mened, ett väldigt grovt artbrott. Finns det någon juridisk förklaring/anledning till att vittnen måste svära en ed innan de vittnar och att inte målsägaren eller den tilltalade måste göra det? Tänker att det är parterna som har den största skyldigheten att tala om för rätten vad som har hänt, så varför har man gett vittnen en så stor roll att tala sanning istället för parterna?
Tack på förhand.
Lawline svarar
Hej! Tack för att du vänder dig till Lawline.
Din intressanta fråga har behandlats i förarbeten till rättegångsbalken.
Tilltalad:
Åklagaren har bevisbörda och måste ställa det utom rimligt tvivel att den tilltalade gjort sig skyldig till vad som anförts i gärningsbeskrivningen, se artikel 6 i europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. En tilltalad avlägger ingen ed eftersom han eller hon har rätt att avstå från medverkan i utredningen, se SOU 1938:44 s. 389.
Man vill alltså undvika att ge den tilltalade skäl till att underlätta åklagarens jobb.
Man vill vidare motverka att det straffrättsliga ansvaret som följer av t.ex mened, ska ställa den tilltalade inför ett val mellan att försvara sig själv eller "försvara sig själv" (tala sanning, som kan förebygga risken för att straffas, genom att erkänna sig skyldig till det straffbelagda brott som man åtalats för där och då), se SOU 1938:44 s. 407.
Med andra ord: någons sätt att lägga fram sitt försvar, ska inte begränsas av att på rättegången behöva beakta risken för att straffas i enlighet med någon annan rubricering än den/de man åtalats för. En tilltalad kan ha anledning att uppge en annan berättelse än den sanna, utan att för den sakens skull vara skyldig till det han eller hon blivit åtalad för.
Det kan vara intressant att kolla på 29 kap. 5 § femte punkten i brottsbalken. Där står det att rätten i skälig omfattning ska ta hänsyn till om tilltalad medverkat till utredningen när straffet bestäms. Lagstiftaren kan alltså anses ha velat uppmuntra ärlighet, men av rättssäkerhetsskäl bestämt att den tilltalade ej ska avlägga någon ed.
Målsägande:
Målsäganden avlägger inte heller någon ed. Detta har motiverats av viljan att upprätthålla en jämvikt mellan parterna. Jämvikten kan anses vara av betydelse eftersom parterna ofta har skilda förhoppningar om utfallet. Det betonas att man vill motverka att den tilltalade ska missgynnas av att målsägandens berättelse garanteras en sanning genom eden, se SOU 1938:44 s 389 och SOU 1926:32 s 267.
Den målsägande kan, genom att lämna falska uppgifter om att någon har begått ett brott, göra sig skyldig till falsk tillvitelse, se 15 kap. 7 § brottsbalken. För att dömas för falsk tillvitelse räcker det med att målsäganden under en rättegång förnekar vad domstolen hade kunnat klassa som en mildrande omständighet (t.ex om målsäganden felaktigt svarar nej på en fråga som ställs av den tilltalades försvarare).
Möjliga problem:
Det ovan nämnda kan anses vara problematiskt, både för tilltalad (se exempel 1) och målsägande (se exempel 2).
Exempel 1: det kan vara vetskapen om att målsäganden inte riskerar att dömas till mened eller osann partsutsaga som gör att hon eller han ljuger till den tilltalades nackdel. Syftet om att inte missgynna den tilltalade kan därför anses gå förlorat, eftersom hänsyn även kan tas till den målsägandes berättelse när rätten gör en fri bevisprövning, se 35 kap 1 § rättegångsbalken. Notera dock det ovan nämnda om falsk tillvitelse, som i och för sig är en annan rubricering med ett lägre straffvärde än mened, se 15 kap. 1 § brottsbalken.
Exempel 2: motiveringen om att det är på grund av eden som den tilltalade riskerar att missgynnas, kan anses sända ut budskapet att man räknat med att en målsägande som inte talar under sanningsförsäkran kommer att ljuga. Så är det oftast inte.
Jag hoppas du fått svar på din fråga.
Vid fler frågor är du varmt välkommen att återkomma till oss på Lawline!
Vänligen,
Anahita Harati
