Envarsgripande vid kollektivtrafikresenärs vägran att förete i sig giltigt färdbevis vid kontroll?

2012-06-14 i Gripande, häktning, anhållande
FRÅGA |Jag har följt debatten kring biljettkontrollanter och deras rätt till envarsgripande.Förvisso finns fängelse som påföljd för bedrägligt beteende. Förvisso hänvisar Göteborgs stadsjurister ( http://vasttrafik.se/upload/Dokument2012/UtredningSparvagen120509.pdf ) till skrivningar i högsta domstolen kring olika rättsfall vid envarsgripanden som de hävdar visar att "bar gärning och flyende fot" skall tolkas som att osäkerhet kring skyldighet kan få finnas.Men, ponera att en resenär, med fullt giltigt färdbevis (giltigt och stämplat) ändå inte vill visa biljetten vid kontroll. Vilket brott ligger då till grund för ett eventuellt envarsgripande?Om Göteborgs stadsjurister har rätt i att högsta domstolens skrivningar ska tolkas så som att den som griper inte behöver vara säker (dvs inte behöver tillämpa rekvisiten bar gärning eller flyende fot), så är det i så fall fullt möjligt att gripa en resenär som inte rest utan giltig biljett.Står alltså biljettkontrollantens (och vilken privatperson som helst) rätt att gripa en resenär som inte vill visa biljetten över rätten att inte bli gripen utan rekvisiten "bar gärning eller flyende fot"?Eftersom biljettkontrollanten har samma rätt att gripa en misstänkt fuskåkare som vilken medborgare och privatperson som helst, skulle då en märklig situation uppstå.En privatperson kan begära att få se biljetten hos en annan resenär och gripa denne eller denna om resenären vägrar.Eller har ändå biljettkontrollanterna en särställning som ger dem särskild rätt att gripa resenärer utan krav på "bar gärning eller flyende fot"?Och kan ni hjälpa mig hitta rättsfallen i HD som stadsjuristerna hänvisar till?MVHRikard
Märta Ahlén |Hej och tack för din fråga!Jag kommer lägga upp mitt svar efter vad jag uppfattar som kronologiskt och pedagogiskt motiverat. Jag reducerar ner din frågeställning till tre centrala frågor som kommer besvaras i tur och ordning nedan: 1) Om en kollektivtrafikresenär vid kontroll vägrar förevisa en förvisso giltig resehandling - vilken är då den potentiellt brottsliga gärning som kunde läggas till grund för ett envarsgripande? 2) Vilken är den verkliga innebörden av praxis från Högsta Domstolen? Praxis som Göteborgs Stadsjurister, enligt ditt förmenande, skulle ha uttolkat på så sätt att med "på bar gärning och flyende fot" skulle förstås att viss osäkerhet kring den gripnes skuld kan få föreligga vid gripandet – m.a.o. skulle sådan säkerhet kring en persons skuld, som följer av att någon faktiskt ser en annan person begå brott, inte behöva vara förhanden, . 3) Vilka skulle följderna av en sådan, under 2), tolkning av rättsläget bli? Vore det då möjligt för såväl en biljettkontrollant som en enskild att, medelst ett envarsgripande, gripa en resenär som rest med giltig biljett, men vid kontroll vägrat förevisa densamma?  Först och främst skall jag klargöra förutsättningarna för att ett envarsgripande ska få göras. Rätten till ett sådant gripande upptas i Rättegångsbalken (RB) 24 kap. 7 § 2 st, se: http://lagen.nu/1942:740#K24. I lagrummet föreskrivs att: ”om den som har begått brott, på vilket fängelse kan följa, påträffas på bar gärning eller flyende fot, får han gripas av envar”. Det är alltså två rekvisit som måste vara uppfyllda för att gemene man skall få vidta den frihetsberövande tvångsåtgärden att gripa någon. Dels – vilket du har uppfattat korrekt – krävs att fråga är om en brottslig handling för vilken fängelse påbjuds i straffskalan. Dels – vilket frågorna under 2) och 3) relaterar till – måste det föreligga ett visst tids- och rumsmässigt samband mellan brott och gripande (den gripande har i typfallet sett brott förövats). M.a.o. måste ett visst beviskrav rörande den gripnes skyldighet till brott vara uppfyllt för att gripandet alls skall få ske (ser du t.ex. någon kasta sten på bilar är det ju ställt utom rimligt tvivel att den stenkastande förövat brottet skadegörelse). Jag återkommer senare till vad HD uttalat om vad detta beviskrav närmare innebär. Jag märker från det sätt på vilket din fråga är formulerad på att du utifrån ett felaktigt antagande i momentet 1) ovan leds att ställa de uppföljande frågorna under 2) och 3) - vilka knappast skulle ha uppkommit om du redan från början hade kännedom om det verkliga förhållandet under 1). Jag ska utveckla vad jag menar: din fråga rör det förhållandet då en resenär vägrar förevisa en förvisso fullt giltig resehandling; du undrar vilket brott som då har förövats och kan ligga då till grund för ett eventuellt envarsgripande. Svaret utfås om vi tittar på den straffbestämmelse som ofta tillämpas i sammanhang av ”plankning”/ tjuvåkning, nämligen 9 kap. 2 § 2 st. Brottsbalken (BrB, se: https://lagen.nu/1962:700) (bedrägligt beteende). I lagrummet stadgas att: ”Begagnar sig någon av husrum, förtäring, transport, tillträde till föreställning eller annat dylikt, som tillhandahålles under förutsättning av kontant betalning, och gör han ej rätt för sig, dömes […] för bedrägligt beteende.” Kriminaliseringen av denna s.k. snyltning tar alltså sikte på de situationer i vilka en person ”begagnar sig av” en nyttighet, som tillhandahålles mot kontant betalning, t.ex. hotellrum, restaurangbesök, taxiresa - men ”utan att göra rätt för sig”. Detta sker på endera av två vis: då gärningsmannen inte kan betala, alternativt inte vill betala. Därmed kan vi sluta oss till att brottet bedrägligt beteende inte har någon bäring på den situationen då någon faktiskt har betalat sin kollektivtrafikresa men inte vill visa upp beviset om att så har skett. Personen har ju, i straffbestämmelsens bemärkelse, faktiskt gjort rätt för sig i och med att han eller hon har betalat.Angående det brott som aktualiseras istället har detta redan skrivits om på Lawline av min kollega Gabriel Westin (http://lawline.se/answers/5498). Mot bakgrund av dennes svar och vad som anförts ovanför förhåller det sig alltså så att ett envarsgripande aldrig kan företas vid en resenärs vägran att visa upp sin i sig giltiga och betalda biljett. Detta eftersom en vägran att visa giltig biljett, för det första - och som konstaterats här ovanför - inte konstituerar bedrägligt beteende, och, för det andra, inte är brottsligt över huvud taget. Istället är en biljettkontrollant, i ett läge där en person vägrar att visa upp sin giltiga biljett, hänvisad till sådana ageranden, om vilka stadgas i Lag om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik, se: http://lagen.nu/1977:67. Lagen ger befogenhet att, om en resenär vid kontroll inte kan (eller vill) uppvisa giltig biljett, ta ut en tilläggsavgift eller avvisa denne från färdmedlet (5§).Här visar sig ditt misstag Peter: du förutsätter att en kollektivtrafikresenärs vägran att förevisa en i sig giltig resehandling om än inte konstituerar bedrägligt beteende, så i alla fall annat brott i brottsbalken med vilket fängelsestraff är förbundet. Du håller m.a.o. det ena av villkoren för envarsgripande (”brottsrekvisitet”) som uppfyllt – med konsekvensen att envarsgripande tros kunna komma ifråga om bara det andra kravet (förbehållet om ”på bar gärning eller flyende fot”) också infrias. Detta är emellertid felaktigt. En enskild har inte rätt att genomföra ett envarsgripande vid en medresenärs vägran att vid kontroll uppvisa ett – visserligen betalt – färdbevis enär detta ju inte konstituerar brott ("brottsrekvisitet" är inte uppfyllt). Följaktligen är rekvisitet ”på bar gärning eller flyende fot”, korrekt uttolkat eller ej, inte av relevans i en sådan situation. Det kan m.a.o. aldrig bli aktuellt att "överföra" den tolkning av kravet ”på bar gärning eller på flyende fot”som HD, förment, har gjort (av innebörd att en viss osäkerhet måste tillåtas rörande den gripnes skuld vid ett envarsgripande) på det scenariot där en passagerare vägrat att förete sitt förvisso betalda färdbevis. Det om envarsgripande.Det kan här vara på sin plats att erinra om att enskilda personers otaliga möjliga förehavanden är tillåtna – så länge de ej är i lag förbjudna. Ytterst inskärps våra grundlagsstadgade fri- och rättigheter, och regleras vad vi får och inte får göra, genom att vissa gärningar kriminaliserats i Brottsbalken. En handlings tillåtlighet framgår motsatsvis av straffbestämmelserna. Så länge som gärningen/gripandet/tvånget, som en medpassagerare eventuellt skulle vidta mot en person som inte vill visa sin biljett, inte är straffrättsligt förbjudet kunde det alltså, envarsgripande eller ej, vidtas utan repressalier. Då enskilda ingriper utan att ett envarsgripande är motiverat kan emellertid ansvar för ”olaga frihetsberövande” eller ”ofredande” enligt BrB 4 kap. 2 § respektive 4 kap. 7 § komma ifråga. Lagrummen ”träffar” den som håller fast, för bort, spärrar in eller på annat sätt berövar någon friheten. Vilken bestämmelse som tillämpas styrs av den längre eller kortare tid som rörelsefriheten inskärps (se om detta rättsfallen NJA 1977 s 329 och 1978 s 67.) Ansvar för frihetsberövandet, tillfälligt eller inte, ifrågakommer givetvis under förutsättning att gärningsmannen handlat uppsåtligen.Jag ska avslutningsvis ändå säga något om hur rekvisitet ”på bar gärning eller flyende fot” ska förstås – oavsett att detta inte har bäring på den specifika ”plankningssituationen” som du fokuserat i frågan. Här är det av värde att hålla i minnet vilket syfte som envarsgripandet är ägnat att tjäna. Det vore orimligt att en person, som agerat hedervärt på ett rop att ”ta fast tjuven”, inte skulle skyddas av bestämmelserna om envarsgripande, utan hade ”träffas av” det ansvar som föreskrivs genom straffstadgandena om olaga frihetsberövande och ofredande. En sådan ordning hade på ett förödande sätt styrt allmänhetens benägenhet att hjälpa sin nästa när denne faller offer för kriminella handlingar. Personer får därför ”ta fast tjuven” – med den reservationen att det måste ske i viss nära tids- och rumslig anknytning till brottet, då det ännu kan anses ”klart lagt i dagen”. Ett envarsgripande är följaktligen aldrig motiverat dagen efter brottets förövande, knappast ens 10 min därefter. Vad närmare angår den bevisstyrka som krävs för det brott som begås finns inget uttryckligt stadgat; detta innebär dock inte att något krav inte föreligger. Om vi återigen betänker det rättrådiga som vilar i att ta fast en ”flyende tjuv” som förbrutit sig mot en annan person säger det sig självt att den ingripande personen sannolikt inte själv har sett den brottsliga gärningen förövas alla gånger. Det är dessa situationer som HD haft för ögonen när de uttalat att "osäkerhet får råda rörande den gripnes skuld". I lagkommentaren till 24 kap. 7 § 2 st. RB uttalas att ”hundraprocentigt säker kan ju för övrigt en gripande sällan vara. HD:s skrivningar i de anmärkta rättsfallen [jag listar dem nedan] synes inte utesluta att rekvisitet 'på bar gärning eller flyende fot’ skall tillämpas så att det vid gripandetillfället tillåts föreligga en viss osäkerhet i fråga om den gripne faktiskt är skyldig till brott. Att ett gripande dock inte kan tillåtas ske på så lösa boliner som de vilka förelåg i t ex det anmärkta rättsfallet från år 1978 är ställt utom allt tvivel.” Det uppställs alltså, vilket fastslagits i rättsfallen NJA 1978 s. 67, NJA 1978 s. 607 och NJA 1994 s. 48, inte några krav på att den gripnes brottslighet måste vara fullt klarlagd innan ett envarsgripande får ske. När alltför ”lösa misstankar” föreligger och var s.a.s. den ”lägre gränsen” för misstankegraden dragits går att utläsa ur omnämnt rättsfall från 1978.Vänligen

Kontrollanters rätt att beslagta mobiltelefon

2012-05-18 i Gripande, häktning, anhållande
FRÅGA |Jag har nyligen åkt spårvagn i Göteborg och åkt på en straffavgift för jag inte kunnat uppvisa någon biljett. Eftersom jag inte ville uppvisa legetimation så blev jag envarsgripen och vi inväntade polis, allt i sin ordning. Under tiden tog jag upp min telefon och började filma kontrollanterna medans jag diskuterade med dom, inte på något vis viftade jag telefonen i ansiktet eller visade avsikt att använda den som ett potentiellt vapen mot dom. Den ena kvinnliga kontrollanten ryckte tillslut telefonen ur min hand när vi diskuterade och beslagtog min telefon eftersom hon kände sig hotad av den och sa att det var hennes rätt att beslagta saker från mig. En liten stund senare fick jag tillbaka den. Har hon gjort rätt eller fel? Går inte detta under egenmäktigt förfarande eller möjligtvis stöldförsök av min telefon? Eller får kontrollanter beslagta föremål när de envarsgriper någon?
Johan Wahlbom |Hej, tack för din fråga. Envarsgripande stadgas det om i Rättegångsbalken (https://lagen.nu/1942:740) 24 kapitlet 7 § 2 stycket. De krav som ställs där är: - dels att det aktuella brottet kan ge fängelse i straffskalan - och dels att förövaren blev tagen på bar gärning. Att åka utan ett giltigt färdbevis utgör bedrägligt beteende i enlighet med Brottsbalken (https://lagen.nu/1962:700) 9 kapitlet 2 § och för detta brott är det maximala straffet sex månader i fängelse. Således uppfyller du det första kriteriet för att bli envarsgripen. I din fråga framgår det inte om kontrollanten tog dig på bar gärning eller inte. Oftast innebär detta att kontrollanten ska ha följt efter dig och sett när du passerade någon form av spärr utan att ha ett giltigt färdbevis. Det kan emellertid sägas att kontrollanter sällan tar någon på bar gärning utan det bedrägliga beteendet uppdagas oftast när kontrollanten vid ett senare tillfälle ber om att få se färdbeviset. Om du inte togs på bar gärning var inte kontrollantens agerande berättigat utan utgjorde med stor sannolikhet olaga frihetsberövande i enlighet med Brottsbalken 4 kapitlet 2 §, något du kan anmäla denne för. Om vi istället antar att envarsgripandet av dig var lagenligt händer följande. Vid ett sådant gripande har den som kvarhåller personen i fråga en rätt, i enlighet med Rättegångsbalken 27 kapitlet 4 § 1 stycket, att kroppsvisitera och beslagta föremål som påträffas vid visitationen. Denna rätt gäller dock inte alla typer av föremål utan det ska främst röra sig om föremål som kan behövas för att utreda ett brott. Under denna kategori borde inte din mobiltelefon falla vilket innebär att beslaget var olagligt och kontrollanten gjorde sig därmed, med stor sannolikhet, skyldig till egenmäktigt förfarande (som du påpekar i din fråga) i enlighet med Brottsbalken 9 kapitlet 8 §, även det ett brott du kan anmäla kontrollanten för. Sammanfattningsvis verkar det som att kontrollanten har gjort fel. Envarsgripandet förutsätter att du blev tagen på bar gärning och även om så skedde har de inte rätt att, i förevarande fall, beslagta din mobiltelefon. Bästa hälsningar Johan Wahlbom

Envarsgripande

2012-05-01 i Gripande, häktning, anhållande
FRÅGA |Hej, jag arbetar på en snabbmatsrestaurang. Vi har i matsalen ett läsktorn för att gästerna själva ska fylla på sin dricka. Vi har ingen tydlig information om att gästerna inte får ta flera muggar läsk. Jag undrar om jag har rätt att gripa någon med stöd av envarsgripande i något av följande två scenarion: Om en person beställer en prdukt och blir tillfrågad om denna vill köpa någon dricka men svarar att den vill ha vatten och sedan väljer att fylla sin mugg med annan dryck från läsktornet. Om en person köper en produkt samt en dryck och sedan på vägen ut fyller på sin mugg igen.
Mattias Karlsson J |Hej och tack för din fråga! Enligt 24:7 st. 2 rättegångsbalken får envar gripa den som har begått brott, på vilket fängelse kan följa, om gärningsmannen påträffas på bar gärning eller flyende fot. Envar får också gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman. För att ett envarsgripande skall vara lagligt krävs alltså _för det första _att gärningsmannen tas på bar gärning eller flyende fot. Det krävs alltså ett visst tids- och rumsmässigt samband mellan brott och gripande. _För det andra _krävs att det med viss säkerhet (bevisstyrka) kan sägas att personen som grips verkligen har begått ett brott. Viss osäkerhet kan tillåtas men man bör inte ”chansa” om det råder osäkerhet om brott har begåtts av personen ifråga (se NJA 1978 s. 67 där en bil träffades av en sten när den åkte under en bro. Stenen hade kastats av någon i ett pojkgäng. Förare såg inte vem som kastades men fann senare en av pojkarna. Mannen grep pojken. HD dömde mannen till ofredande eftersom han inte med tillräcklig säkerhet visste att pojken hade kastat). _För det tredje _krävs att fängelse finns i straffskalan för det brott som begåtts. Även brottet snatteri har fängelse i straffskalan. Observera dock att försök till snatteri inte är straffbart så innan du kan ingripa måste brottet vara fullbordat. När ett brott är fullbordat kan ibland vara svårt att avgöra. I ditt fall kan man diskutera om (a) brottet fullbordas då personen, utan rätt, häller upp för mycket läsk. Vid denna tidpunkt kan inte längre drycken lämnas tillbaka. Den är ”förstörd” (fullbordan genom konsumtion). Mot ett sådant resonemang kan det invändas att det faktiskt finns restauranger där det är sedvänja att betala efter man konsumerat maten. På samma sätt kan diskuteras om brottet fullbordas (b) då personen dricker upp läsken utan att ha rätt därtill. Även i denna situation kan det dock invändas att det ännu inte är uteslutet att personen ifråga tänker göra rätt för sig. Att gå in med ett gripande i detta tidiga skede anser jag vara förknippat med stor osäkerhet. Istället råder jag dig till att vänta till att (c) personen är på väg ut ur restaurangen. Vid denna tidpunkt står det klart att personen inte tänker göra rätt för sig och brottet är med säkerhet fullbordat. Dessutom har ett sent gripande den fördelen att det bör väcka mindre uppmärksamhet än då det sker bland övriga matgäster. Kanske kan det således ske på ett lugnare sätt än annars. Vad gäller din fråga angående skyltningen kan sägas att den är att hänföra till uppsåtsbedömningen. Snatteri är ett uppsåtligt brott. För att begå snatteri skall gärningsmannen uppsåtligen tagit vad annan tillhör med uppsåt att tillägna sig det (8:1-2 brottsbalken). I detta fall skall uppsåtet avse att personen ifråga tagit mer läsk än vad han har betalt för. Om uppsåtskravet är uppfyllt är en bevisfråga. Bevisfakta vid denna bedömning blir för det första vad som står på kvittot (är antalet centiliter utsatta?). För det andra lär man beakta vad som står på menyn. För det tredje beaktas om det fanns ett mätstreck på koppen där antalet centiliter var utsatta. Till sist lär beaktas om det på något annat sätt framgick för personen att denne tog för mycket. Här kommer eventuella skyltar på maskinen in i bilden. För att det skall dömas till brott skall det vara ställt utom rimliga tvivel att uppsåtskravet är uppfyllt. Vad gäller dina exempel är uppsåtet givet i det första fallet. I det andra fallet kan man argumentera för eller emot mot bakgrund av de omständigheter jag gått igenom ovan. _För det fjärde _ krävs att den gripne skyndsamt överlämnas till polis. Detta skall garantera att det privata frihetsberövandet blir så kort som möjligt. Polisen skall kontaktas utan föregående utredningsåtgärder från butikskontrollantens sida. Vidare skall sägas att ett envarsgripande _endast ger rätt till att utnyttja försvarligt våld _(se 29§ st. 1 men. 2 polislagen jämförd med 10§ st.1 polislagen). Ett första steg skall alltså vara att man informerar personen om på vilken grund man har rätt att gripa den och söker att få personen att frivilligt stanna kvar. Om personen samtycker till att stanna kvar får alltså inget våld utnyttjas. Envarsgripandet ger med andra ord endast rätt till nödvändigt våld för att den gripne skall kunna lämnas till polis (behovsprincipen). Vidare görs en proportionalitetsbedömning så till vida att våldet skall stå i proportion till nyttan av gripandet (proportionalitetsprincipen). Här skall noteras att snatteri utgör ett mindre allvarligt brott. Att någon snattat läsk ur en maskin på en hamburgerrestaurang berättigar endast till mycket begränsad våldsanvändning. Jag skulle vara tveksam till att över huvud taget använda våld. Många bäckar små får aldrig tas ut på en person. Observera även att reglerna i rättegångsbalken om gripande inte tillämpas på den som är under 15 år (NJA 1978 s. 67). 35§ första stycket lagen om unga lagöverträdare ger dock numera motsvarande möjligheter till envarsgripande. Om personen du avser att gripa blir aggressiv mot dig har du rätt till nödvärn (24:1 brottsbalken). Sanktionen för ett olovligt envarsingripande är att man riskerar att dömas till ofredande, olovlig frihetsberövande eller misshandel. Sammanfattningsvis kan sägas att det finns en möjlighet till envarsgripande vid snatteri. Möjligheten till gripande bör dock utnyttjas med viss försiktighet. I en läsksituation skulle jag vara tveksam till att använda våld över huvud taget då risken kan vara stor att det anses oförsvarligt mot bakgrund av en proportionalitetsbedömning. Risken vid ett olovligt gripande är att man döms till brott själv. Mvh Mattias Rättegångsbalken finns på https://lagen.nu/1942:740 Brottsbalken finns på https://lagen.nu/1962:700 Lagen om unga lagöverträdare finns på https://lagen.nu/1964:167

Häktning enligt 24:1 rättegångsbalken

2012-04-01 i Gripande, häktning, anhållande
FRÅGA |Hej, jag har bara en kort fråga angående häktning. Mer specifikt definitionen/utveckling av RB 24:1. Jag har smärre problem i att tolka "för vilket är föreskrivet fängelse ett år eller däröver" Innebär det att häktning kan enbart ske (I enlighet med §1) om straffskalan börjar på ett år eller räcker det att straffet ett år finns på straffskalan? Mvh. Jim
Leo Andersson |Hej! När det gäller häktning enligt 24:1 rättegångsbalken så får man läsa orden "eller därutöver" som att det innebär att straffminimum för det aktuella brottet måste vara fängelse i 1 år. Det räcker alltså inte att det finns fängelse i 1 år på straffskalan. Värt att notera kan vara att det finns olika gradindelningar av vissa brott, om till exempel åtal väcks om grov misshandel (BrB 3:6, straffminimum 1 år) kan häktning komma i fråga, men inte vid normalgraden av misshandel (BrB 3:5, straffminimum enbart fängelse). Med vänliga hälsningar,

Envarsgripande

2012-05-24 i Gripande, häktning, anhållande
FRÅGA |En väktare är envar, och denne har lov att använda sig utav våld enligt 10§ i Polislagen vid gripande. Kan således till exempel även en entrévärd använda sig utav samma lagstöd, då även entrévärden är envar? Eftersom en väktare inte har några befogenheter över envar/var mans rätt (eller vanliga civilpersoner om man säger så), så borde inte även en entrévärd kunna använda sig utav samma lagstöd?
Leo Andersson |Hej! Du har helt rätt i det du säger. Ordningsvakter har vissa ytterligare befogenheter enligt 29 § och 13 § polislagen rätt att avvisa eller avlägsna personer för att upprätta hålla allmän ordning. Till skillnad från dessa har väktare inte några befogenheter utöver det som följer av rätten till envarsgripande. Rätten till envarsgripande gäller alla. Detta finns stadgat i 24 kapitlet 7 § rättegångsbalken, som ger rätt till envarsgripande om fängelse kan följa på brottet. Detta utesluter alltså viss lindrigare brottslighet, se brottsbalken för olika brotts straffskala. Denna får man läsa tillsammans med 29 § samt 10 § första stycket andra punkten polislagen, som sätter gränserna för hur mycket våld som får användas vid gripandet. Ditt exempel med en entrévärd har alltså samma befogenheter som en väktare, liksom envar. Det är endast polis, ordningsvakter samt vissa som tjänstgör inom Försvarsmakten som har ytterligare befogenheter som stadgas i 29 § polislagen. Här finns de lagrum som jag hänvisat till: Rättegångsbalken: https://lagen.nu/1942:740 Brottsbalken: https://lagen.nu/1962:700 Polislagen: https://lagen.nu/1984:387

Biljettkontrollanters rätt att kvarhålla tjuvåkare

2012-05-05 i Gripande, häktning, anhållande
FRÅGA |Jag och min bror pratade om kontrollanterna på bussarna i bland annat göteborg som på senaste varit ett hett ämne. Det är nämligen så att det har kommit fram en film inspelad på från en mobil där det framgår att kontrollanterna håller fast i en passagerare. Många protester går runt denna film och jag har hört folk säga att kontrollanter inte har några rättigheter att hålla fast passagerare då det är frihetsberövning. Min bror säger då att alla brott som man kan dömas till fängelse för har vem som helst rätt till att hålla fast denna person. Man kan ju nämligen inte dömas till fängelse för böter men han säger att handlingen som man gör genom att gå på en buss och medvetet inte betala kan man längst ut på en lång skala i form av någon ekonomisk brottslighet bli dömd till fängelse för. Kan detta stämma?
Tobias Lindblom |Hej och tack för din fråga. Alla individer får gripa den som gör sig skyldig till brott som kan ge fängelsestraff, s.k. envarsgripande i RB 24 kap. 7 §. Att tjuvåka i kollektivtrafik utgör bedrägligt beteende i BrB 9 kap. 2. Detta brott har fängelse i straffskalan, varför kontrollanter har rätt att kvarhålla tjuvåkaren . En förutsättning är dock att kontrollanten griper den skyldige på bar gärning, alltså har sett hela den brottsliga gärningen I detta fall innebär det att kontrollanten skall se passageraren gå på färdmedlet utan att ha köpt eller visat upp giltig biljett. Det finns tidigare svar på liknande frågor som behandlar frågan mer ingående om du är intresserad. Jag rekommenderar läsning av http://lawline.se/answers/5498. Se även brottsbalken https://lagen.nu/1962:700 samt rättegångsbalken https://lagen.nu/1942:740. Hoppas mitt svar var till hjälp. Tobias Lindblom

Kontrollants befogenhet att företa ett s.k. envarsgripande

2012-04-30 i Gripande, häktning, anhållande
FRÅGA |Hej! Jag skriver till er med anledning av den debatt som uppstått kring Västtrafiks kontrollanters befogenheter. Västtrafik lade ut följande text på sin facebooksida: "Hej alla! Många har ställt frågan om vilka lagliga grunder en kontrollant har att hålla kvar en person. Den som driver kollektiv persontrafik, vilket bl.a. innefattar spårvagns-, buss- och tågtrafik, får ta ut en tilläggsavgift av resande som vid en kontroll inte kan visa giltig biljett. En resenär som vägrar att lösa biljett eller erlägga tilläggsavgift får även avvisas från färdmedlet av den tjänsteman som utför avgiftskontrollen. Reglerna om tilläggsavgift framgår av lagen om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik. Den som åker med spårvagn, buss eller tåg utan att ha betalat för den resan kan göra sig skyldig till brottet bedrägligt beteende. I straffskalan för detta brott ingår fängelse. En kontrollant som på bar gärning uppmärksammar en resenär som utnyttjar transporten utan att ha betalat har rätt att gripa resenären genom att göra ett s.k. envarsgripande (rättegångsbalken 24 kap 7 § andra stycket samt brottsbalken 9 kap 2 § andra stycket). Den som med stöd av nämnda bestämmelser gör ett envarsgripande har, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, även rätt att använda visst våld för att genomföra åtgärden. Så kan vara fallet om resenären försöker undkomma eller den som verkställer gripandet annars möts av motstånd (polislagen 29 § första stycket tredje meningen jämförd med 10 § första stycket samma lag). En kontrollant har därför, under vissa förhållanden, rätt att hålla kvar en resenär som man kan misstänka för bedrägligt beteende. Att hålla kvar någon är alltid en sista utväg, och i likhet med många av oss i samhället, önskar vi att sådana här situationer inte skulle behöva uppkomma. Vi eftersträvar att det ska ske så få sådana här ingripanden som möjligt och arbetar för att kunna lösa sådana här situationer innan det går så långt. Om kontrollanterna gör ett envarsgripande kontaktas alltid polisen." Stämmer verkligen detta? Kan Västtrafik verkligen hänvisa till Polislagen när de gör ett envarsgripande? Hur kan man bli tagen på bar gärning då kontrollanterna knappast kan veta om jag glömt köpa biljett eller kanske tappat min biljett eller om jag bara vägrar visa upp den? Kan andra resenärer göra ett envarsgripande av kontrollanter som med våld håller kvar en person. Misshandel och olaga frihetsberövande har ju fängelse i straffskalan?
Rikard Wahlström |Hej, Tack för din fråga. Att begagna sig av transport som tillhandahålles under förutsättning av kontant betalning med uppsåt att inte betala för sig är jämlikt 9 kap. 2 § andra stycket brottsbalken (BrB) brottsligt såsom bedrägligt beteende. Detta brott brukar också benämnas snyltning. Detta brott har en straffskala innefattande fängelse i högst sex månader. Detta gör att regeln om s.k. envarsgripanden i 24 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken (RB) kan aktualiseras, under förutsättning att den som har gjort sig skyldig till brottet bedrägligt beteende påträffas på ”bar gärning eller flyende fot”. Det som Västtrafik skriver är således korrekt. Hänvisnignarna till bestämmelserna i polislagen är också korrekta. Enligt 29 § första stycket tredje meningen polislagen följer att bestämmelserna i 10 § första stycket 2 polislagen gäller den som med laga stöd ska verkställa ett frihetsberövande. Av 10 § första stycket 2 polislagen följer att en polisman får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd, om någon som ska häktas, anhållas eller annars med laga stöd berövas friheten försöker undkomma eller polismannen annars möts av motstånd när han ska verkställa ett sådant frihetsberövande. Genom hänvisningen i 29 § första stycket tredje meningen polislagen gäller det som sägs om polisman i 10 § första stycket 2 polislagen också den som med stöd av 24 kap. 7 § andra stycket RB genomför ett envarsgripande. Västtrafiks upplysningar stämmer därmed överens med lagens bud. En kontrollant kan givetvis inte vid alla tillfällen känna till anledningen till varför en person inte visar upp en giltig biljett. Finner kontrollanten förutsättningar för ett envarsgripande vara uppfyllda är det upp till denne att besluta om ett sådant gripande ska företas. Förfarandet kan därvid senare komma att bli föremål för domstolsprövning. Det blir alltså ytterst upp till en domstol om en kontrollant, eller någon annan för den delen, har haft laga stöd att genomföra ett gripande med stöd av 24 kap. 7 § andra stycket RB. Andra resenärer kan inte med stöd av 24 kap. 7 § andra stycket RB, gentemot den som företar ett envarsgripande med stöd av samma bestämmelser, i sin tur genomföra ett envarsgripande mot denne. Detta följer av att det endast är gentemot den som begått ett brott som ett envarsgripande kan företas, vilket framgår av bestämmelsens avfattning. Att genomföra ett envarsgripande, när förutsättningarna för det föreligger, är inte brottsligt och således kan ett envarsgripande inte lagligen mötas med ett "envarsgripande” från någon annan. Jag hoppas detta besvarade dina funderingar. Annars är du välkommen att ställa ytterligare frågor till oss. Med vänlig hälsning,

Häktning vid recidivfara

2012-03-19 i Gripande, häktning, anhållande
FRÅGA |Hej Jag är misstänkt för misshandel och väntar på rättegång. Har blivit dömd för det 2 gånger innan, en gång för 5 år sen och en för 10 år sen. Finns det nån risk för att man kan bli häktad i väntan på dom då? Med återfallsrisken menar jag.
Rikard Wahlström |Hej, Tack för din fråga. I 24 kap. rättegångsbalken (RB) finns regler om bl.a. häktning. Enligt 24 kap. 1 § 1 st. 3 RB får den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott, för vilket är föreskrivet fängelse ett år eller högre, häktas om det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon annan omständighet finns risk för att han fortsätter sin brottsliga verksamhet. Häktning kan alltså enligt denna grund ske om det finns en recidivrisk, dvs. fara för återfall i brott. Det framgår inte av din fråga vilken svårhetsgrad av misshandel du är misstänkt för. Jag kommer i det följande att utgå ifrån att det rör sig om misstanke för misshandel av normalgraden enligt 3 kap. 5 § BrB. I straffskalan för detta brott ingår fängelse i högst två år, vilket medför att häktning kan komma i fråga för brottet. Avgörande för detta är om övriga förutsättningar enligt §:en är uppfyllda. Det finns alltså en möjlighet för rätten att besluta om häktning av dig. Hur rätten bedömer recidivrisken i ditt fall kan jag inte veta. De lagakraftvunna domar du har på dig kan komma att få betydelse i denna fråga. Jag hoppas att detta besvarade dina funderingar. Annars är du välkommen med ytterligare frågor till oss. Med vänlig hälsning,