Underlåtenhetsbrott och garantläran
Tjenare! Jag är en 16-åring som är sjukt intresserad utav straffrätt. Är det möjligt att beröva annan livet medelst underlåtenhet om man inte från början har försatt offret i en döende situation? T.ex kanske att man som läkare låter bli att vårda sin patient med avsikstuppsåt till effekten. Spännande med svar!
Lawline svarar
Hej och tack för att du vänder dig till oss på Lawline med din fråga!
Kommissiv- och ommissivdelikt
I svensk rätt delas de olika straffbuden (alltså brottsrubriceringarna) in i vad som kallas kommissivdelikt och ommissivdelikt. Med kommissivdelikt menas sådana brott som sker genom aktivt handlande, bland dessa märks de brott som avser tagande av annans liv så som mord (3 kap. 1 § Brottsbalken, BrB), dråp (3 kap. 2 § BrB), vållande till annans död (3 kap. 7 § BrB) och barnadråp (3 kap. 3 § BrB). De absolut flesta straffbuden är sådana kommissivdelikt. Med ommissivdelikt förstås å andra sidan sådana brott som begås genom underlåtenhet, bland dessa kan exempelvis fyndförseelse i 10 kap. 8 § BrB nämnas. Denna indelning kommer av ordalydelsen i straffbuden. Exempelvis vid mord i 3 kap. 1 § BrB sägs att "den som berövar annan livet, döms för mord…". Denna skrivelse anses principiellt kräva att gärningsmannen har genomfört någon sorts aktivt handlande för att lagens ord ska anses bli mötta. Mot detta kan ställas vad som står i fyndförseelse i 10 kap. 8 § BrB där lydelsen är "fullgör man ej vad i lag är föreskrivet om skyldighet att tillkännagiva hittegods … dömes för fyndförseelse…". Denna skrivning tar snarast sikte på att straffa gärningsmannens brist på aktivt handlande.
Trots att ett visst brott är ett kommissivdelikt så kan det ändå, i vissa fall, förövas genom underlåtenhet. När det kan ske finner vi svar på genom den så kallade "garantläran".
Garantläran
Varken i den svenska, eller någon annan västeuropeisk rättsordning, finns det någon "civilkurageregel". Man är alltså inte förpliktad, under hot straffrättsligt ansvar, att hjälpa människor som är nödställda, även om det kan anses moraliskt förkastligt att låta bli att göra det. Som motvikt till detta finns dock garantläran. Enligt den offentliga utredningen SOU 2011:16, sid 18 är garantlärans huvudsakliga innebörd att vissa personer förväntas göra mer än andra för att motverka att en viss följd inträder, dessa personer sägs inta en garantställning. I denna utsaga ser vi inte bara garantlärans innebörd utan också dess funktion, nämligen att begränsa kretsen av personer som kan anses ha begått en brottslig gärning. Om exempelvis 200 personer stod vid en strand och såg på när en person drunknade skulle arbetsbördan för att utreda samtliga åskådares eventuella skuld bli orimlig för polis och åklagare. Denna syn på vad garantläran är kommer också till uttryck i det av Högsta domstolen, HD, avgjorda rättsfallet NJA 2005 s. 372. Det kan också här noteras att det finns två typer av garantställningar; skyddsgarant, som ska beskydda ett visst objekt eller person från utomstående faror enligt SOU 1996:185 sid. 313, och övervakningsgarant som ska tillse att eventuell fara som härstammar från ett objekt/person inte kan skada omgivningen enligt det av HD avgjorda rättsfallet NJA 1987 s. 655.
Även fast garantläran är ett erkänt rättsinstitut i svensk rätt så är det tämligen oklart vad exakt som gäller för det. Vad som står klart är emellertid att en rent moralisk skyldighet att handla varken är nödvändig eller tillräcklig för att en person ska anses befinna sig i garantställning. Det finns heller ingen fastställd lista över vilka människor som kan anses inträda i garantställning vid vilken tidpunkt. Som exempel på personer som kan befinna sig i garantställning anges dock i den juridiska litteraturen b.la. fjällguider som tar med sig turister på vandringar, en livvakt som enligt anställningskontrakt ska beskydda en viss person, en förälder som ska tillse att dennes barn inte far illa, en badvakt vid en strand eller simhall och så vidare. Ställning som garant kan alltså tillkomma genom nära levnadsgemenskap eller genom ett frivilligt åtagande.
Det dock finns dock skäl att nyansera bilden kring huruvida en viss person faktiskt befinner sig i en garantställning eller inte, även om personen skulle inta någon av rollerna som framgår i stycket ovan. I det av HD avgjorda målet NJA 2013 s. 588 ansågs exempelvis att en person som sammanbodde med ett barn och en av barnets föräldrar inte var skyddsgarant för barnet. Vidare finns det gott stöd för att ett förlovat par som inte sammanbor inte är i garantställning för varandra enligt artikeln SvJT 1968 rf sid 81, vilken tyvärr inte finns digitalt. Den bild av garantläran som framträder är sammantaget att samtliga relevanta omständigheter ska beaktas när det kommer till att bestämma huruvida en garantposition har uppstått. I den juridiska litteraturen sägs att garantställning konstrueras fram vid varje enskilt tillfälle när den kan tänkas bli aktuell genom personliga och sociala regler, sedvänjor och normer med mera.
Garantläran finns således till för att ange när en person ska anses ha en skyldighet att ingripa för att förhindra någon företeelse eller händelse, i vissa fall utan att denne själv satte igång händelseförloppet som ledde fram till företeelsen/händelsen.
Läkaren och patienten
Vad gäller just ditt exempel på en läkare som låter bli att vårda en patient denne åtagit sig att behandla kan noteras två rättsfall avgjorda av HD; NJA 1946 s. 712 och NJA 1974 s. 99, vilka tyvärr inte finns tillgängliga digitalt. I 1946 års fall hade en läkare underlåtit att undersöka en järnvägsarbetares finger särskilt noggrant då denne fått en skada på fingret, utan bara ordinerat spritomslag. När patienten återkom 4 dagar senare med smärtor företog inte läkaren någon mer noggrann undersökning denna gång heller, vilket till slut ledde till att fingret fick amputeras. Läkaren dömdes till slut för underlåtenhet att ge patienten rätt vård. Målet handlade förvisso inte om något fall av dödande men ger ändå vid handen att en läkares underlåtenhet att behandla en patient som behövde vård var straffbart och att läkaren därmed befann sig i garantställning. I 1974 års fall var omständigheterna snarlika, och även där befanns läkarna skyldiga till felaktig behandling av en patient och fick därvid betala skadestånd. Mot denna bakgrund är svaret på din fråga ja, en läkare som underlåter att vårda sin patient kan straffas för detta då läkaren anses befinna sig i garantställning för patienten.
Jag hoppas detta gav svar på din fråga, annars är du välkommen att kontakta oss igen för ytterligare utveckling!
Med vänlig hälsning,
