Samtycke, berusning och nödvärn i samband med misshandel
Hej!
För några år sen hamna mina bägge två kompisar i slagsmål, vi kan kalla de X och Y.
Y gav två knytnävsslag som ledde till att X fick blåtira och svullen läpp. Y blev åtalad för misshandel.
1.Skulle domen vara annorlunda om de både två var överens om att slåss?
2. Y som gav knytnävsslag hävdade att hen var berusad och att hen skulle aldrig agera sånt vid ett nyktert tillstånd, skulle domen se annorlunda ut?
3. Om X hade en kniv och var påväg mot Y, skulle Y fortfarande åtalas för misshandel eller är det självförsvar?
Lawline svarar
Hej!
Tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga.
Avgörande för domslut inom straffrätten grundar sig på en rad omständigheter i det enskilda fallet och är föremål för en omfattande bedömning av domstolen. I svaret nedan beskriver jag vad som gäller generellt avseende dina frågor. Svaret behöver därför nödvändigtvis inte vara direkt tillämpligt i ditt fall då det kan finnas omständigheter i ditt nämnda mål som inte framgår av frågan.
Skulle domen vara annorlunda om de båda två var överens om att slåss?
I 24 kap 7 § Brottsbalken (BrB) finns en bestämmelse om samtycke som utgör en rättfärdigande omständighet. Att samtycke utgör en rättfärdigande omständighet innebär att den vanligtvis otillåtna gärningen accepteras.
För att ett giltigt samtycke ska föreligga ska den utsatte ha samtyckt till hela gärningen och under hela dess utförande. Den samtyckande ska vara behörig att förfoga över det ifrågavarande intresset. Detta innebär att en annan person inte kan samtycka till att motta slag på någon annans vägnar. Vidare ska den samtyckande ha förmåga att förstå innebörden av gärningen. Samtycke ska ha lämnats frivilligt (får inte finnas inslag av tvång) och under insikt om relevanta förhållanden. Den samtyckande måste vara kapabel att förstå innebörden av vad denne samtycker till. Slutligen ska samtycket vara allvarligt menat. Ett giltigt samtycke föreligger inte vid exempelvis skämt.
Av NJA 1993 s. 553 framgår att så länge ett bråk eller slagsmål hålls på en viss nivå (tillfogar varandra smärta och ringare skador exempelvis i form av blåmärken och mindre blåmärken) behöver ett misshandelsbrott inte anses föreligga med anledning av allmänna straffrättsliga grundsatser om samtyckes ansvarsbefriande verkan. Personerna i rättsfallet var unga och hade varit så inställda på att inlåta sig bråk att samtycke från parterna ansågs föreligga. Rättsfallet visar att samtycke kan föreligga vid mildare grader av misshandel.
Sammanfattningsvis kan sägas att domen i din fråga hade kunnat se annorlunda ut om parterna varit överens om att utdela slag. Utfallet är dock i hög grad beroende av de eventuellt uppkomna skadornas art då det inte är möjligt att samtycka till grövre grader av misshandel.
Skulle domen se annorlunda ut om Y, som utdelade slag, hävdade att denne var berusad och aldrig skulle agera likadant i ett nyktert tillstånd?
För att ett brott ska anses föreligga krävs som huvudregel att gärningen begåtts uppsåtligen enligt 1 kap 2 § 1 st. BrB. Att gärningen begåtts under självförvållat rus (exempelvis berusning vid intag av alkohol) ska inte föranleda att gärningen inte ska anses som ett brott enligt 1 kap 2 § 2 st. BrB. Bestämmelsen tillsammans med avgöranden från Högsta domstolen visar att berusning inte utgör en ursäkt att exempelvis utdela slag mot någon. I det enskilda fallet kan det däremot bli så att rätten anser att den berusade personen inte förstod vad denne gjort och att personen i fråga därför ska frias eftersom att det inte föreligger något uppsåtligt handlande. För att frias på grund av bristande uppsåt bör det enligt min mening föreligga en kraftig form av berusning. Detta beror på att rätten nästan alltid kan visa på uppsåt trots att gärningsmannen varit berusad.
Om rätten skulle komma fram till att uppsåt till handlandet inte förelegat kan man dock bli dömd för oaktsamhetsbrott. Till exempel kan den som av oaktsamhet orsakar annan person kroppsskada dömas för vållande till kroppsskada enligt 3 kap 8 § BrB.
Om X hade en kniv och var på väg mot Y, skulle Y fortfarande åtalas för misshandel eller är det självförsvar?
Handlande i nödvärn utgör en grund för ansvarsfrihet och ger således en person rätt att försvara sig i exempelvis ett slagsmål. En gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarligt enligt 24 kap 1 § BrB. Rätt till nödvärn föreligger mot ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person enligt 24 kap 1 § 2 st. 1 p. BrB. Huruvida självförsvaret anses vara en godtagbar nödvärnssituation beror på omständigheterna i det enskilda fallet.
Om förövaren har vapen eller dylikt eller om den drabbade inte kan lämna platsen ökar möjligheterna att åberopa nödvärn (se NJA 2005 s. 237). Om den drabbade däremot haft möjlighet att lämna platsen, tillkalla hjälp eller har ett omfattande fysiskt övertag talar detta emot att nödvärn godtas som ansvarsfrihetsgrund. Om X varit på väg mot Y med en kniv talar detta för en godtagbar nödvärnssituation och som således hade föranlett ansvarsfrihet.
Trots att man skulle komma fram till att den angripne, i den specifika situationen, haft rätt att agera i nödvärn kan denne ha missbrukat denna rätt genom att bruka övervåld mot X. Exempel på ett sådant missbruk är att man delar ut fler slag än nödvändigt för att försvara sig. Om den angripnes gärning anses vara oförsvarlig med hänsyn till hotet finns en bestämmelse om nödvärnsexcess i 24 kap 6 § BrB. Bestämmelsen tillämpas bland annat i fall då en person haft rätt att agera i nödvärn men gjort mer än vad som är tillåtet i en nödvärnssituation. Y skulle i detta fall kunna gå fri från ansvar om omständigheterna i situationen var sådana att han svårligen kunnat besinna sig. Bestämmelsen gör det möjligt att gå fri från ansvar då det kan vara svårt att i stridens hetta göra en rationell övervägning av möjliga medel i situationen. Vid bedömning av om nödvärnsexcess föreligger beaktar man främst farans art och tiden för övervägande som stått den angripne till förfogande. Exempel är om X hastigt eller plötsligt tagit upp en kniv och angripit Y vilket skulle tala för nödvärnsexcess.
Sammanfattningsvis kan sägas att det finns en rätt att försvara sig mot brottsliga angrepp i den mån det våld man tillämpar inte är uppenbart oförsvarligt. Skulle rätten komma fram till att våldet är uppenbart oförsvarligt kan man trots detta gå fri från ansvar om omständigheterna varit sådana att personen i fråga svårligen kunnat besinna sig.
Med vänlig hälsning,
