Normskyddsläran inom skadeståndsrätten
Lawline svarar
Hej och tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga! Normskyddsläran är en form av metod som används för att avgränsa det skadeståndsrättsliga ansvaret. Vi tänker oss att person A orsakar person B en skada. Frågan blir då under vilka förutsättningar det är A som ska hållas skadeståndsansvarig för den skada som drabbat B. Det blir alltså en fråga om i vilka fall det är rimligt att hålla A ansvarig för skadan i fråga. Man behöver då ta ställning till en rad olika frågor varav normskyddsläran är en av dessa.
Utgångspunkten när det kommer till skadeståndsansvar finner vi i 2 kap 1 § skadedeståndslagen där det krävs det krävs uppsåt/oaktsamhet för att A i situationen ska hållas skadeståndsansvarig. För att bedöma om A agerat oaktsamt brukar man då i första hand vända sig till aktsamhetsnormer uttryckta i lag, föreskrifter, praxis och sedvana (normer). Man kan då tänka sig att A i situationen brutit mot exempelvis en föreskrift. Normen kan då tas till intäkt för att bedöma A som oaktsam, men den behöver inte göra det. Här kommer normskyddsläran in. Normskyddsläran används kort sagt för avgöra när och om en norm ska kunna tas till intäkt för att avgöra skadeståndsansvaret.
Vi vet att föreskrifter kan utfärdas av flera olika skäl. Det är då fullt tänkbart att föreskriften som brutits inte varit avsedd att skydda B i situationen. Man talar då om regeln kan ha haft ett annat skyddsändamål. Man skulle kunna tänka sig en föreskrift om att man inte får skräpa ned. Låt oss då tänka att A trots detta skräpar ned och B senare snubblar på skräpet. Kan regeln då användas för att hålla A skadeståndsansvarig? Nja troligen inte. Regeln syftar ju till att hålla det rent på gatorna men inte för att skydda B från personskador. Med detta sagt utesluter det inte att A kan hållas skadeståndsansvarig, men vi kan inte använda oss av föreskriften i fråga vid bedömningen. Jämför detta med om A skulle ha misshandlat B och således gjort sig skyldig till misshandelsbrott. I detta fall är det tydligt att lagregeln man stödjer sig på har som syfte att skydda B från personskador. Man kan i detta fall på goda grunder använda normen för att hålla A skadeståndsansvarig.
Man brukar därefter tala om att normskyddsläran kan användas både i inskränkande och utvidgande riktning. Mitt exempel ovan bygger på att normskyddsläran används för att inskränka skadeståndsansvaret. Man kan även tänka sig en situation där förutsättningarna för skadestånd normalt inte hade varit uppfyllda, exempelvis för att det brister i adekvat kausalitet (om detta, se här). Normskyddsläran har då i praxis använts för att utvidga ansvaret. Man säger då att skadan faller inom regelns skyddsområde och använder detta som stöd för att hålla en person skadeståndsansvarig som kanske annars inte hade varit det.
Avslutningsvis kan det vara värt att notera att normskyddsläran är en relativt komplex fråga och det finns hela avhandlingar som dedikerats till området. Min avsikt har således inte varit att vara uttömmande men min förhoppning är att jag givit dig bättre förståelse på begreppet.
