Korrekt tillämpning av tvångsmedel?

Hej, och tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!

Polisen har enligt straffprocessrättslig lagstiftning rätt att verkställa en mängd olika processuella tvångsmedel för att utreda brott. I ditt fall har polisen tvingat ditt barn att lämna urinprov, undersökt och beslagtagit en mobil, samt letat igenom ett rum. Jag tänker nedan gå igenom dessa händelser var för sig och förklara under vilka förutsättningar polisen får vidta sådana åtgärder. KroppsbesiktningPolisen får under vissa omständigheter ta urinprov från brottsmisstänkta. En sådan provtagning faller under det juridiska begreppet kroppsbesiktning, vilket framgår av 28 kap. 12 § rättegångsbalken (här). Förutsättningarna för att polisen ska få kroppsbesiktiga någon är dels att personen ifråga är skäligen misstänkt för brott och dels att fängelse kan följa på det misstänkta brottet. Poliserna i ditt fall misstänkte att ditt barn hade brukat narkotika, vilket i så fall hade utgjort narkotikabrott enligt 1 kap. 1 § narkotikastrafflagen (1968:64) (här). Eftersom fängelse kan följa på narkotikabrott, är det möjligt att kräva att den som är skäligen misstänkt för att ha brukat narkotika ska avlägga urinprov. För att någon ska anses vara skäligen misstänkt brukar det sägas att det krävs att det föreligger konkreta, objektivt underbyggda omständigheter som med viss styrka talar för att den misstänkte har begått det påstådda brottet. Av din fråga kan jag utläsa att poliserna fick intryck av att ditt barn var narkotikapåverkat, bland annat eftersom vederbörande undvek ögonkontakt. Utan att närmare känna till omständigheterna är det svårt för mig att avgöra om polisernas uppfattning var tillräckligt för att skälig misstanke skulle föreligga.

Av 28 kap. 4 och 13 §§ rättegångsbalken framgår att det i första hand är förundersökningsledaren, åklagaren eller rätten som ska fatta beslut om kroppsbesiktning. Även en polisman får dock fatta ett sådant beslut om det föreligger fara i dröjsmål. När det gäller misstanke om narkotikabrott förligger ofta sådan fara eftersom provtagningen måste ske innan eventuell narkotika har försvunnit ur kroppen. Det är således sannolikt att poliserna hade rätt att besluta om kroppsbesiktning på egen hand.

BeslagAtt polisen omhändertar en mobiltelefon för att undersöka den är att betrakta som ett beslag. För att ett föremål ska kunna tas i beslag krävs enligt 27 kap. 1 § rättegångsbalken (här) att föremålet skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott eller vara avhänt någon genom brott eller förverkat på grund av brott. I ditt fall tycks polisen varit av uppfattningen att mobiltelefonen skäligen kunde antas ha betydelse för utredning om brott. Till skillnad från kroppsbesiktning finns inget krav på skälig misstanke eller på att brottet ska kunna medföra fängelse. Det kan tänkas att mobiltelefonen skäligen kunde antas ha haft betydelse för utredningen, exempelvis om det förelegat misstanke om att den använts i samband med förvärv av narkotika.

Enligt 27 kap. 4 § rättegångsbalken får den som med laga rätt verkställer häktning, husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning ta föremål som påträffas i beslag. Om poliserna påträffade mobiltelefonen i samband med en lagenlig kroppsvisitation eller kroppsbesiktning, kunde de alltså självmant besluta att beslagta den. I annat fall gäller precis som vid kroppsbesiktning att beslut om beslag ska fattas av förundersökningsledaren, åklagaren eller rätten. En polisman får dock besluta om beslag självmant om det föreligger fara i dröjsmål. Förundersökningsledaren eller åklagaren måste dock skyndsamt meddelas om beslaget, för att sedan avgöra om beslaget ska bestå eller inte.

HusrannsakanFör att undersöka hus, rum eller slutna förvaringsställen krävs ett beslut om husrannsakan. Enligt 28 kap. 1 § rättegångsbalken (här) får ett sådant beslut fattas om det finns anledning att anta att det har begåtts ett brott på vilket fängelse kan följa, exempelvis narkotikabrott. Av 28 kap. 4 § rättegångsbalken framgår att det, precis som vid kroppsbesiktning, gäller att förordnande om husrannsakan meddelas av förundersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Enligt 5 § får dock en polisman företa husrannsakan utan förordnande om det föreligger fara i dröjsmål. Jag vet inte hur poliserna motiverade att sådan fara förelåg i ditt fall, men det kan tänkas att de förmodade att ditt barn skulle ha undanröjt eventuella bevis i rummet om inte husrannsakan hade företagits omedelbart och att det därmed förelåg fara i dröjsmål.

Av 28 kap. 6 § rättegångsbalken framgår att den som företar en husrannsakan inte får orsaka större olägenhet eller skada än vad som är oundgängligen nödvändigt. Du skriver att poliserna har "stökat till ordentligt", vilket de alltså endast fick göra om det var nödvändigt för att genomföra undersökningen.

ProportionalitetFör samtliga tvångsmedel som jag hittills har talat om gäller dessutom en proportionalitetsregel. Innebörden av proportionalitetsregeln är att tvångsmedlet (exempelvis kroppsbesiktning, beslag eller husrannsakan) endast får beslutas om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men som åtgärden innebär för den misstänkte. Man måste alltså alltid väga intresset av att genomföra brottsutredningen mot individens intresse av frihet och integritet.

I ditt fall torde man kunna argumentera för att beslaget av mobiltelefonen innebar en oproportionell olägenhet för ditt barn. Med tanke på att poliserna redan på plats hade fått möjlighet att låsa upp och undersöka telefonen, kan det tyckas ha saknats anledning att låta beslaget bestå efter undersökningen. Även vad gäller husrannsakan menar jag att man kan argumentera för att åtgärden inte stod i proportion till sitt syfte, särskilt med tanke på hur stor integritetskränkning en husrannsakan innebär, men jag vet inte tillräckligt om omständigheterna för att våga spekulera i hur en sådan argumentation skulle kunna föras i ditt fall.

SammanfattningOm poliserna skäligen misstänkte ditt barn för narkotikabrott och det förelåg fara i dröjsmål, hade de rätt att självmant företa kroppsbesiktning och husrannsakan. I samband med dessa åtgärder hade de även rätt att ta föremål som de påträffade i beslag. Vid samtliga åtgärder förelåg dock ett krav på proportionalitet, vilket innebär att åtgärderna endast fick vidtas om skälen för dem övervägde det intrång eller men som de innebar för ditt barn. Jag kan dessvärre inte med något större mått av säkerhet avgöra om poliserna har överträtt denna proportionalitetsregel eller inte eftersom jag inte känner till alla omständigheter i ditt fall.

Jag hoppas att mitt svar har varit till hjälp.

Med vänlig hälsning,