Kan vi begära inträde till en hundpark eller kan man vistas där med stöd av allemansrätten?

2020-03-09 i KOMMERSIELL RÄTT
FRÅGA
Vi har en hundpark,förening är givetvis bildad, som arrenderar mark av kommunen gratis., med full nyttjanderätt ( troligtvis på ej detaljplanerad mark ) Föreningen har byggt upp parken på gåvor och medlemsavgifterMan har en medlemsavgift på 200/år eller dagsavgift på 30kr/dag för att gå in i parken.Det finns en del medlemmar som blivit uteslutna ur föreningen pga. olika åsikteroch betalt dagsavgift vilket föreningen nu tänker ta bort för att få bort medlemmar.Jag menar att då får de som är uteslutna och ej kan betala dagsavgift utnyttja allemansrätten,vilket jag tolkar att man ska kunna ? Med andra ord uttnyttja allemansrätten och vistas i parken gratis eftersom man ej kan betala dagsavgift.
SVAR

Hej och tack för att du vänder dig till oss på Lawline med din fråga!

Utredning

Allemansrätten är en inskränkning i äganderätten, vilket motiverat att den fått en plats i grundlagen (jfr 2 kap. 15 § regeringsformen). Vad allemansrätten närmare bestämt innebär definieras inte i lagtexten. Inte heller någon annan lag klargör detta. Allemansrätten förutsätts, men förklaras inte, i 7 kap. 1 § miljöbalken enligt vilken "Var och en som utnyttjar allemansrätten eller annars vistas i naturen skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med den".

Allemansrättens innebörd

Av förarbetena till regeringsformens bestämmelse framgår att allemansrättens innebörd ansågs så väl känd att avsaknaden av en definition i lag inte behövde vara något problem. Det finns i förarbetena inte heller någon definition, däremot en tolkning av "den på sedvanerätt grundade allemansrätten" i huvudsak anses innebära. I princip tillåter allemansrätten var och en att:

- att ta sig fram till fots över annans mark med undantag för tomtmark intill någons bostad,
- att tillfälligt uppehålla sig på annans mark och att där till exempel slå upp ett tält för någon enstaka natt,
- att på annans mark plocka bär och svamp, liksom nedfallna grenar och kvistar.

Det ovan stadgade talar för att det finns en möjlighet för hundägare att nyttja parken trots att det inte erläggs någon medlemsavgift. Det är som utgångspunkt inte möjligt att inrätta någon form av "privat mark" någon annan inte får beträda mer än den s.k. "hemfridszonen" (tomtmarken intill någons bostad).

Utgör allemansrätten ett hinder för att utnyttja mark kommersiellt?

Som markägare (eller arrendator) kan man i allmänhet inte ta någon inträdesavgift till naturområde på sin egen mark. Allmänheten har rätt att komma in gratis. Allmänheten kan däremot inte kräva tillträde till vilken mark som helst. Att allemansrätten handlar om tillgång till naturen innebär exempelvis inte att man har rätt att komma in på ett industriområde med stöd av den. I ett rättsfall från år 2012 (HFD 2012 ref. 70) hade en person överklagat kommunfullmäktiges beslut i Mora kommun att avgiftsbelägga Vasaloppsspåret. En av grunderna för yrkandet var att beslutet stred mot allemansrätten. Målet gick i slutändan upp till Högsta förvaltningsdomstolen som uttalade att skidspåren, på grund av kommunens insatser och kostnader, kunde jämställas med en anläggning för vars nyttjande det fanns rätt att ta ut en avgift. Domstolen ansåg att tillgången till friluftsliv i området inte hindrades genom avgiftsbeläggning av spåren och avgiften var därför inte i strid med allemansrätten. Det bör poängteras att det var själva spåret som avgiftsbelades, inte tillträde till området. Att allmänheten fortfarande hade tillgång till samma terräng, så länge de inte åkte i spåren, var en viktig förutsättning för utgången i målet.

Kan man ta betalt för inträde till ett helt område?

I rättsfallet ovan berördes indirekt huruvida man får ta betalt för inträde till ett helt område eller om det bara är nyttjandet av själva anläggningen i sig som får avgiftsbeläggas (som skidspåret ovan). På frågan finns det dessvärre inget helt klart svar. Huruvida man får ta inträdesavgift för ett helt område blir i slutändan en bedömning från fall till fall. I ett gammalt rättsfall (NJA 1964 B 27) dömdes ett par personer för egenmäktigt förfarande då de inte betalde den avgift som krävdes för inträde till naturområdet Kullaberg. Markägaren ansågs med avgiften täcka utgifter för bevarande av bergets natur, anläggningar på berget, vakthållning m.m. Rättsfallet om skidspåret som nämndes ovan ger uttryck för det motsatta; i det fallet var det inte aktuellt med avgift för tillträde till skidområdet som sådant, men en förutsättning för att tillåta avgiftsuttag för användande av spåren var att allmänheten hade fortsatt tillgång till den omgivande terrängen. Som exempel brukar även nämnas att om man anordnar hopptorn och bryggor på en längre sandstrand kan man ta betalt för nyttjande av anläggningarna, däremot kan man inte avgiftsbelägga hela området.

Sammanfattningsvis finns det visst stöd i gammal praxis att avgiftsbelägga ett område med inträde. Senare praxis talar dock för det motsatta. Det går att begära betalt för nyttjande av anläggningar man uppfört, däremot inte för tillträde till ett helt område. En slutlig bedömning får dock göras i det enskilda fallet då rättsläget är något oklart. Min bedömning är dock att det blir svårt att motivera en avgiftsbeläggning för tillträde till hela området och att det kan nyttjas med stöd av allemansrätten.

Om något är oklart eller du behöver vidare hjälp av en av våra jurister är du varmt välkommen att återkomma till mig per e-post. Jag nås för ändamålet på dennis.lavesson@lawline.se.

Med vänliga hälsningar,

Dennis Lavesson
Fick du svar på din fråga?
Relaterat innehåll
Senaste besvarade frågorna inom Övrigt (268)
2020-06-30 Kan jag få tillbaka pengarna för en potentiell ogiltig transaktion?
2020-06-29 Spelande minderårig
2020-06-28 Vilket ansvar har huvudentreprenören gentemot beställaren om en underleverantör försätts i konkurs?
2020-05-31 Kan man bryta leasingavtal i förtid på grund av corona?

Alla besvarade frågor (82647)