Kan en näringsidkare vara konsument?
Hej! Jag har en fråga angående reklamation mellan två näringsidkare. Jag vet att det då är köplagen som gäller som huvudregel. Det har alltså uppstått ett fel på en vara som ett litet företag köpt från ett väldigt(!) stort företag. Preskriptionstiden för sådana köp mellan näringsidkare ligger på 2 år. MEN jag har för mig att man i vissa fall kan likställa småföretagare med konsumenter när de står mot såpass stora företag? Och isåfall göra ett analogislut till KköpL reklamationsregler. Men jag kan ha fått det om bakfoten... Så, finns det någon möjlighet för ett litet företag att reklamera en vara efter 2,5 år (innan 3 år) trots preskriptionstiden i KöpL på 2 år? (Felet är ett fel som absolut inte borde ha uppkommit ens inom 5 års tid om det har någon betydelse)
Lawline svarar
Hej och tack för att du vänder dig till oss Lawline med din fråga!
Det är en intressant fråga du ställer och jag måste inleda med att säga att jag inte har ett klart svar. Lagens definition av konsument omfattar endast fysiska personer, så en extensiv tolkning borde vara utesluten och av den anledningen borde det krävas tunga skäl för att mot ordalydelsen tillämpa lagen analogt (1 § femte stycket konsumentköplagen,1 a § andra stycket konsumenttjänstlagenoch 2 § första stycket konsumentkreditlagen). Det finns visst fog för att säga att det råder en påtaglig maktobalans likt konsumentförhållanden, när det rör sig om ett stort och resursstarkt företag eller ett mindre företag eller ideell förening. Sådana skäl skulle man kunna använda som motivering vid jämkning av oskäliga avtalsvillkor (36 § andra stycket avtalslagen).
Mot en analogisk tillämpning måste man väga ändamålet med reklamationsfristen på 2 år (32 § andra stycket köplagen). Köparen har en undersökningsplikt för att fel ska upptäckas så snabbt som möjligt (31 § köplagen). Detta anknyter till den relativa reklamationsfristen på så sätt att fel som skulle ha upptäckts vid en sådan undersökning inte får göras gällande efter att en lång tid har gått (32 § första stycket köplagen). Ändamålet borde vara att tillgodose säljarens möjlighet att åtgärda fel i tid med den ekonomiska trygghet detta innebär. Vidare borde det vara till den allmänna omsättningens intresse att fel upptäcks och åtgärdas så snabbt som möjligt. Fel som inte skulle ha upptäckt vid en erforderlig undersökning (dolda fel) prekluderas efter 2 år från avlämnandet (32 § andra stycket köplagen). Tanken tycks vara att säljaren har rätt till trygghet efter denna tid oavsett fel. Finns det skäl att lägga en undersökningsplikt på en näringsidkare på grund av den allmänna omsättningen så skulle det tala emot en analogisk tillämpning. Här anser jag att det ligger närmre att göra en analogisk tillämpning för en juridisk person som inte avser den allmänna omsättningen, exempelvis en stiftelse, än ett företag som syftar till att omsätta. Detta följer även av att fysiska personer som handlar huvudsakligen i näringsverksamhet inte omfattas av konsumentbegreppet (1 § femte stycket konsumentköplagen,1 a § andra stycket konsumenttjänstlagenoch 2 § första stycket konsumentkreditlagen).
Sammanfattningsvis så tror jag att det inte är aktuellt att göra en analogisk tillämpning för att kringgå 2 års preklusionen. Jag finner heller inget stöd i praxis för en sådan ordning. Däremot kan maktförhållandet användas för avtalsvillkor som inskränker på denna frist. Det kan vara värt att nämna att det inte finns en frist vid hävning om säljaren förfarit grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder (39 § andra stycket andra meningen köplagen). Detta är väl det yttersta skyddet för en svag köpare om den tycker att säljaren medvetet har saboterat eller dylikt.
Jag hoppas att detta svar är till hjälp!
