Huruvida köpeavtal är ogiltigt pga. underårig part
Om en kund (som är under 18 år) kommer in i vår butik och köper en produkt, använder denna men sedan begär pengarna tillbaka för "den inte var rolig" samt menar att vi som företag bundit ett olovligt avtal med någon som är under 18 år, är vi skyldiga att ge pengar tillbaka? Kund ändrade sig sedan och sa att "men den funkar inte". Vi bytte då ut produkten men kund godkände inte detta utan BEGÄRDE pengar tillbaka.
Vi i butik har riktlinjer vi måste följa, och om vi har öppet köp i 6 månader mot obruten förpackning - vad väger tyngst i detta fall? Kunden kan ju missbruka det faktum att en person under 18 ej får "binda avtal" (i detta fall köpa en vara) och undgå våra riktlinjer om att öppet köp endast gäller obruten förpackning.
Hjälp!
Lawline svarar
Hej,
Tack för att du vänder dig till Lawline!
Enligt 9 kap. 1 § föräldrabalken, är underåriga – dvs., personer under arton år – inte behöriga att träffa bindande avtal. Ett i lagens bemärkelse barn har således inte, som utgångspunkt, rätt eller möjlighet att med bindande verkan handla varor i en butik. Vidare gäller, enligt 9 kap. 7 §, att ifall en underårig trots förbudet ingår avtal, ska respektive part återlämna eller återbetala sina respektive avtalsprestationer, dvs. köpeskillingen och varan. Den underåriga är inte, såvida denne inte faktiskt utfått verklig nytta av avtalsobjektet, ersättningsskyldig för eventuella förluster motparten kan ha lidit. Nytta förstås tämligen strikt och innefattar saker som mat och annat som kan sägas ingå i den underårigas skäliga underhåll.
I praktiken görs dock undantag ifrån den beskrivna huvudregeln. I rättsfallet RH 1988:82 – ett av de första man läser på juristprogrammet – hade en underårig person köpt ett par förhållandevis dyra stövlar, justerat för inflation kostade de 1 700 kr, utan förmyndarens uttryckliga godkännande. Hovrätten gjorde bedömningen att eftersom förmyndaren anförtrott den underåriga med kontanterna och regelbundet fördelade en viss andel av barnbidraget åt henne att använda efter eget gottfinnande, kunde butiken med rätta utgå ifrån att den underåriga fått samtycke av dennes förmyndare. Domstolen underströk också att butiken varu- och kundkretsmässigt var positionerad så att den måste kunna anta att dess kunder har erforderliga samtycken.
Ni bör alltså argumentera att personen ifråga givits ett underförstått – ett s.k. konkludent – samtycke av dennes förmyndare samt att ni som butiken rimligen måste kunna presumera att ett sådant föreligger.
Lycka till!
Vänligen,
