Godtrosförvärv av lösöre i flera steg
Företag A säljer en lastbil på avbetalning till företag B. Det görs ingen notering i bilregistret om att det är ett kreditköp. Avbetalningar skulle göras med 10 000 per månad, men endast en kommer in.
Efter några månader säljer företag B bilen till företag C. Utan att den är betald, och utan att meddela företag A.
Företag B och C är kompanjoner, och sitter i samma kontor. Det råder ingen tvekan om att företag C vet om att bilen är obetald.
Direkt efter ägarbytet säljer företag C bilen till en bilhandlare som inbytesbil mot en annan lastbil.
I dagsläget är bilen fortfarande stående hos bilhandlaren.
Företag B har nu gått i konkurs.
Företag A vill antingen ha betalt, eller bilen tillbaka, och frågan är vilket bolag man kan ge sig på med krav.
Företag C var fullt medvetet om att bilen inte var betald och underlät att tala om detta för bilhandlaren.
Bilhandlaren svär sig fri och hänvisar till att det inte fanns nåt som tydde på att bilen var obetald.
Enligt uppgifter vi fått från Transportstyrelsen är dock noteringen om kreditköp inget måste, och ska inte tas för nån garanti åt nåt håll.
Fråga två är vad som skulle behövas för att belägga bilen med kvarstad, då det nu finns en uppenbar risk att den säljs utomlands, och därmed är borta för alltid. Och OM den ändå säljs, vad finns för utsikter att kräva bilfirman på pengar?
Lawline svarar
Hej och tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga! Jag börjar med att behandla frågan om vilket bolag företag A kan vända sig mot för att få bilen. Jag behandlar sedan frågan om kvarstad.
Frågan måste besvaras i olika steg. Först bör vi dock klargöra vad som har hänt. A har sålt en bil till B på kredit. B har fått bilen men ej betalat den fullt ut. B säljer bilen till C. C får bilen. C säljer den sedan till en bilhandlare (hädanefter kallad D). B har gått i konkurs, och nu vill A ha betalt eller få tillbaka bilen. Utgångspunkten är här att kravet självklart bör riktas mot B, eftersom det är B som är avtalspart till A. Eftersom B dock är i konkurs kommer ett sådant krav endast ge viss betalning, eller ingen alls. Det är därför av intresse att se om krav kan riktas mot C eller D istället.
Du beskriver att bilen har sålts på avbetalning (på kredit). När så sker förbehåller sig ofta säljaren (d.v.s. i vårt fall A) äganderätten till egendomen om krediten ej betalas. Sådana förbehåll kallas ofta återtagandeförbehåll eller äganderättsförbehåll. Om A, i vårt fall, inte har gjort ett sådant förbehåll, har A ingen chans att få tillbaka bilen eller få pengar från någon av de inblandade parterna. Om inget förbehåll har gjorts har äganderätten övergått till B varpå B har kunnat göra vad B önskar. Vad man först måste ta reda på är således om det finns ett sådant förbehåll mellan A och B. Finns ej sådant är svaret på frågan att A ej kan göra anspråk mot någon part. Jag utgår i det följande från att ett sådant förbehåll existerar.
Om det finns ett sådant återtagandeförbehåll, innebär det att B - innan krediten till A har betalats - ej är ägare till bilen. B har då inte heller rätt att sälja bilen. Detta innebär att C - för att få äganderätt till bilen - måste göra ett s.k. godtrosförvärv. Regler om godtrosförvärv finns i lagen om godtrosförvärv av lösöre (hädanefter förkortat GfvL). Där stadgas att godtrosförvärv kan ske om säljaren (d.v.s. i vårt fall B) har egendomen (d.v.s. bilen) i sin besittning och köparen (d.v.s. i vårt fall C) får bilen i sin besittning i god tro (2 § GfvL). Det verkar som att B har haft bilen i sin besittning och att C har fått den i sin besittning. Då återstår frågan om C var i s.k. god tro. Detta innebär i princip att C inte borde ha misstänkt att B ej fick sälja bilen på grund av A:s äganderätt. Du beskriver att C definitivt visste om att B ej betalat krediten på bilen. Jag utgår därför ifrån att C även kände till att det fanns ett återtagandeförbehåll. C bör därför ej anses ha varit i god tro om B:s bristande behörighet att sälja bilen, varför C ej kan ha gjort ett godtrosförvärv. Om C varit i god tro, kommer C att göra ett godtrosförvärv. Detta innebär att äganderätten går över på C, varpå A förlorar möjligheten att rikta krav mot C. C har då haft rätt att sälja till D varför krav ej heller kommer kunna riktas mot D. Vad A kan göra då är att kräva att återfå bilen mot en lösensumma (se 5 § GfvL). Jag utgår i det följande - på grund av vad du beskriver om C.s kännedom om B:s krediter och i övrigt förhållandet mellan dem - från att C ej har gjort ett godtrosförvärv. Detta innebär att äganderätten fortfarande ligger kvar hos A.
Nästa fråga blir då om D har gjort ett godtrosförvärv från C. Om D har gjort ett godtrosförvärv från C, kan A ej rikta krav mot D. Då kan A endast kräva att återfå bilen mot en lösensumma (se 5 § GfvL). För att avgöra om D har gjort ett godtrosförvärv blir samma fråga som angående C av intresse, d.v.s. var D i god tro om C:s bristande behörighet att sälja bilen? Det finns en legaldefinition av när någon kan anses vara i god tro. En förvärvare skall anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha misstänkt att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen (2 § GfvL). En första fråga är om D faktiskt kände till att C inte fick sälja bilen. Det finns inget som pekar på detta. Nästa fråga blir då om D borde känt till att C inte fick sälja bilen. Lagen ålägger köparen (d.v.s. D) en viss undersökningsplikt. För att D ska anses vara i god tro, krävs att D vidtagit vissa undersökningsåtgärder. Strängare krav på denna undersökning bör kunna ställas på inom området yrkesverksamma personer. Bevisbördan ligger på förvärvaren (d.v.s. i vårt fall D). (jfr rättsfallet NJA 1995 s 337 från högsta domstolen). Det får regelmässigt krävas att förvärvaren undersöker ägarförhållandena, oavsett om överlåtaren är en privatperson eller ett företag som bedriver handel med motorfordon (NJA 2005 s 502).
Det ligger därför i min mening närmast till hands att rikta krav mot D. Om ett sådant krav framställs måste D göra sannolikt att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha misstänkt att han saknade rätt att förfoga över egendomen. Jag kan inte svara på om en sådan talan skulle lyckas då jag ej vet vilka undersökningsåtgärder D vidtagit. Det finns ingen poäng i att rikta sig mot B eftersom B är i konkurs och ej kan betala skulden. C har ej bilen i behåll varför krav ej kan riktas mot C. Slutsatsen blir därför att kravet bör riktas mot D. A kommer vinna denna talan om D ej varit i god tro. Svaret på första frågan är således att krav bör riktas mot D. Jag går vidare med frågan om kvarstad.
Du beskriver att det finns risk att D kommer sälja bilen vidare. Om D gör detta, får A istället rikta in sig mot den som köper bilen av D. Krav kan då ej riktas mot D. Det blir därför - som du beskriver - möjligen av intresse att begära kvarstad på bilen. För att A ska lyckas med sin begäran om kvarstad krävs att det skäligen kan befaras att motparten (D) skaffar undan, väsentligt försämrar eller på annat sätt förfogar över egendomen till skada för sökanden (A) (se 15 kap 2 § rättegångsbalken). Ansökan om kvarstad görs hos den domstol där talan ska väckas mot D. A måste ställa säkerhet för den skada som kan tillfogas D (15 kap 6 § rättegångsbalken). Talan ska - sedan beslut om kvarstad meddelats - väckas mot D inom en månad (15 kap 7 § rättegångsbalken). Jag kan inte närmare svara på denna fråga då man måste veta D:s förhållanden.
Sammanfattning
Jag har redogjort för vem krav kan riktas mot. Jag har härvid kommit fram till att krav kan riktas mot D. A kommer få tillbaka bilen om D ej varit i god tro. Om D ej har kvar bilen, får krav istället riktas mot den som köpt bilen av D. Jag har vidare redogjort för vad som krävs - och hur man går tillväga - för kvarstad. Vid kortare följdfrågor är du välkommen att kontakta mig på mattias.lindner@lawline.se
