Får en otillåten kamerainspelning användas som bevis?
Lawline svarar
Hej, och tack för att du vänder dig till Lawline.
Det finns inget uppenbart svar på din fråga, då bedömningar om bevistillåtlighet måste göras från fall till fall med hänsyn till alla omständigheter. Jag ska dock gå igenom de lagrum som reglerar frågan, och ta upp några liknande kända domstolsfall. Förhoppningsvis får du då en överblick kring hur domstolar bedömer dessa frågor.
Fri bevisföring och fri bevisprövning
Svensk rätt vilar på två grundprinciper när det kommer till bevisning, och dessa är principerna om fri bevisföring och fri bevisprövning (jfr 35 kap. 1 och 7 § rättegångsbalken). I korthet innebär den fria bevisföringen att alla bevis får tas upp i en rättegång, oavsett slag eller hur det tillkommit. Även regelvidriga bevis får därför som huvudregel användas. Skälet bakom denna princip är att domen ska tillåtas ligga så nära verkligheten som möjligt, och att domstolen inte ska vara begränsad till att bara pröva vissa bevis (då det ju kan ge en skev bild av en situation). Domstolarna är därför ytterst begränsade när det kommer till möjligheterna att avvisa bevisning. Regelvidriga bevis får däremot sällan lika högt bevisvärde som lagliga bevismedel. När rätten värderar varje bevis (enligt principen om fri bevisprövning), och avgör vad som är bevisat i målet, får regelvidriga bevis därför i regel mindre inverkan på utgången i målet.
EKMR:s regler om en rättvis rättegång
I den s.k. europakonventionen (EKMR) finns det vissa regler och grundkrav på svenska domstolsrättegångar. Detta i syfte att de ska vara rättvisa ur den enskildes perspektiv. En central del av regleringen innehåller krav på att den tilltalade måste ges möjlighet att försvara sig på ett rättvist sätt. Till exempel ska den tilltalade ges möjlighet att förbereda sitt försvar, och kunna ifrågasätta trovärdighet och tillförlitlighet i åklagarens bevisning (se art. 6.3 EKMR och Europadomstolens fall Ibrahim and others v. The United Kingdom). I vissa fall kan dessa regler begränsa en åklagares rätt till fri bevisföring.
Domstolspraxis
- Blodprovsfallet
I ett känt fall från Högsta domstolen (HD) hade polisen låtit en icke legitimerad sjuksköterska genomföra ett blodprov på en misstänkt, trots att det fanns krav om att endast legitimerade sjuksköterskor fick genomföra sådana prov. HD ansåg att beviset (blodprovsresultatet) inte kunde avvisas, trots att det inte tillkommit helt lagenligt. I stället skulle polisens regelbrott beaktas vid bevisvärderingen. I fallet fanns det dock ingenting som tydde på att den icke legitimerade sjuksköterskan agerade annorlunda än vad en legitimerad sjuksköterska skulle gjort, och därför fick provet till slut samma bevisvärde som om det tillkommit lagligt (NJA 1986 s. 489).
- Det anonyma videobandet
I ett annat fall från HD hade en videobandskopia lämnats över anonymt till målets åklagare. På videoinspelningen syntes att en viss gärningsman hade befunnit sig i anslutning till den ifrågavarande brottsplatsen i samband med brottet. HD konstaterade i målet att videobandets tillkomst inte kunnat klarläggas, men att detta inte var tillräckligt för att kunna avvisa bevisningen. Enligt HD skulle därför beviset tas upp, men tillmätas ett begränsat bevisvärde. Mot bakgrund oklarheterna kring videoinspelningen kom dock HD fram till slutsatsen att den person som syntes på videon inte med säkerhet kunde sägas vara den tilltalade. Detta trots att det stod klart att videon inte redigerats, och att personen på videon var mycket lik den tilltalade. Åtalet ogillades därför (NJA 1998 s. 204).
- Olovliga polisinspelningar
I ett tredje fall hade polisen hittat ett vapen under husrannsakan i en lägenhet. Lägenhetsinnehavaren togs då med till polisens arrest, och på vägen dit spelade en av poliserna in deras samtal med den misstänkte med hjälp av en kroppskamera. Inspelningen skedde utan den misstänktes kännedom. Åklagaren, som sedan kom att åtala den misstänkte för vapenbrott, ville spela upp inspelningen i rätten. I detta fall valde dock hovrätten att avvisa beviset. Hovrätten ansåg att polisen hade brutit mot vissa regler i EKMR i samband med inspelningen, genom att bland ha underlåtit att underrätta den misstänkte om att han var misstänkt, på vilken grund han var misstänkt, sin rätt till försvarare och rätten att tiga. Detta gjorde enligt hovrättens bedömning att beviset (inspelningen) uppenbart skulle bli utan verkan, med hänvisning till kränkningarna av den misstänktes rättssäkerhetsgarantier. Att ett bevis uppenbart skulle bli utan verkan är nämligen en av få grunder rätten kan avvisa bevisning på. (Svea hovrätt B 2020-4665.)
I ett något liknande fall från Europadomstolen hade engelska myndigheter olovligen avlyssnat en misstänkt. Inspelningen användes sedan i rätten för att få den misstänkte dömd för brott, trots att åklagaren medgav att avlyssningen skett olovligen. När fallet togs till Europadomstolen ansågs däremot Storbritannien inte ha brutit mot rätten till en rättvis rättegång, utan endast kränkt rätten till privatliv. Domstolen hänvisade till att rättegången i sin helhet varit rättvis, även om bevismedlet var regelvidrigt (Khan v. The United Kingdom).
Sammanfattningsvis, vad gäller?
I svensk rätt är huvudregeln att alla bevis får tas upp i en rättegång, även om de tillkommit i strid med gällande regler. Sådana bevis får dock i regel lägre bevisvärde än lagenliga bevis. Skulle däremot bevisupptagningen bedömas kränka den tilltalades rätt till en rättvis rättegång, har det hänt att svenska domstolar avvisar bevisningen. Domstolspraxis är dock inte helt entydig kring detta, och frågan om ett bevis tillåtlighet måste därför få avgöras från fall till fall. Mycket talar dock för att en domstol i ditt fall skulle gå efter resonemanget i NJA 1998 s. 204 (det anonyma videobandet), och alltså tillåta bevisningen.
Allt gott,
