Domstolens möjligheter att avvisa bevisning
Enligt en borttagen paragraf (37:7) från Rättegångsbalken inskränktes rättens möjlighet att avvisa bevisning. För att kunna avvisa bevis krävdes dock en värdering av det enskilda beviset under pågående rättegång, se Lindell: Sakfrågor och rättsfrågor, 1-a upplagan, Justus förlag AB, Uppsala, 1987, s. 126. Under den senaste tiden kan man konstatera att domstolarna "hoppar över" värderingen av sådana bevis som inte överensstämmer med rättens inställning från domslutet. Undrar om det har kommit något regelverk som ersätter nämnda paragrafen eller som på ett annat sätt skulle ändå förbinda domstolen att motivera en avvisning av bevisning, även om denna avvisning sker på ett passivt, dold sätt, utan att nämnas alls i processens akt eller i domslutet.
Lawline svarar
Hej!
Tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga.
Jag kommer inleda med att berätta generellt om vad som gäller i fråga om bevisprövning i svenska domstolar, samt om den möjlighet som finns för domstolen att avvisa bevisning.
Inom svensk rätt har vi s.k. fri bevisprövning, se 35 kap. 1 § rättegångsbalken (RB). I denna princip finns två underprinciper:
1. Fri bevisföring. En part får åberopa i princip vilken typ av bevisning som helst.
2. Fri bevisvärdering. Värderingen av ett visst bevis sker inte utifrån särskilda ramar eller tabeller som anger hur mycket ett visst bevis är värt, utan sker istället individuellt utifrån det beviset i det enskilda fallet.
Denna fria bevisprövning begränsas av det faktum att prövningen alltid måste vara objektiv, neutral och rationell.
Alltså: Huvudregeln är att vilken typ av bevisning som helst får åberopas, och domstolen har att pröva bevisningen utifrån ovan nämnda principer.
Det finns dock ett undantag: 35 kap. 7 § RB. I denna anges ett antal fall då domstolen har rätt att avvisa bevisning. Det kan exempelvis bli aktuellt om beviset inte behövs, eller om den omständighet som en part vill bevisa är utan betydelse i målet. Enligt lagkommentaren till denna paragraf så får avvisning ske endast när det är tveklöst befogat, detta med hänsyn till just huvudregeln i 35 kap. 1 § RB, men också för att kravet på en rättvis rättegång enligt art. 6 EKMR (Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna) ska vara uppfyllt.
Alltså, följande kan sägas: En domstol måste alltid motivera varför en avvisning av viss bevisning sker. Domstolen måste redogöra för under vilken av punkterna i 35 kap. 7 § RB som bevisningen i fråga faller under (t.ex. att beviset inte behövs). Inom ramen för dömandet finns inte utrymme för att "hoppa över" viss bevisning; det går nämligen emot ovan nämnda huvudprincip om fri bevisprövning.
Vänligen,
