Döms det för mord (finns det uppsåt till att döda) när man har för avsikt att skjuta en person men skotten träffar en annan person som också befinner sig på platsen?
Hej!
Det sker ju många offentliga skjutningar i Sverige där fel måltavla dödas, ofta civila offer som inte alls är kopplade till kriminalitet. Blir domen alltid mord i sådana fall? Jag tänker att det sker inte uppsåtligen att just den personen ska dödas.
Mvh,
Lawline svarar
Hej, och tack för att du vänder dig till oss på Lawline med din fråga!
Till att börja med anges att vad som är "mord" enligt brottsbalken (BrB) 3 kap. 1 § är att någon berövar någon annan livet. Mycket riktigt krävs det, såsom du är inne på, enligt BrB 1 kap. 2 § uppsåt för att en gärning ska utgöra ett brott, exempelvis mord.
När någon har för avsikt att döda just en viss person, men av "misstag" råkar träffa "fel måltavla" på platsen, alltså en person som i och för sig inte var den som man hade avsikt att döda, uppstår en situation som inom straffrätten kallas för aberratio ictus. I dessa situationer bedöms fortfarande uppsåt till mord föreligga, utifrån den så kallade ekvivalensmodellen (en slags lära inom den straffrättsliga delen av juridiken), eftersom man visserligen inte haft uppsåt att döda just den man träffat, men man har likväl fortfarande haft uppsåt att "beröva någon annan livet" i lagtextens mening (BrB 3 kap. 1 §). Gärningsmannen har haft uppsåt till att döda en person och det överensstämmer ju egentligen med vad som har skett i verkligheten. Detta resonemang motiveras bland annat av att båda offren så att säga är "straffrättsligt likvärdiga" (det är mänskliga offer som man dödar, vare sig man träffar den ene eller den andre) och att man bör döma för det brott som man ändå i någon mening kan sägas ha haft uppsåt till och därmed begått. Allt annat (t.ex. att man frias för mord för att man "inte haft uppsåt" att träffa just den man träffat) skulle dessutom förmodligen uppfattas som mycket stötande av samhället.
Det korta svaret är alltså att man fortfarande dömer för mord. Utgångspunkten är att uppsåtligt dödande ska bedömas som mord (se t.ex. HD:s resonemang i fallet NJA 2016 s. 809). Visserligen stadgas i BrB 3 kap. 2 § att om brottet med hänsyn till omständigheterna som föranlett gärningen eller annars är att anse som mindre grovt, döms istället för dråp. Det handlar då i princip om att dödandet, även fast det inte är försvarligt, i någon bemärkelse kan anses vara förståeligt då förmildrande omständigheter föreligger (t.ex. att man blivit provocerad). Bara den omständigheten att man träffat fel måltavla kan dock knappast ses som något förmildrande i den mening som avses i BrB 3 kap. 2 § och som skulle medföra att det istället rör sig om dråp. Denna omständighet ändrar alltså inte bedömningen, utan det döms fortfarande för mord.
Det går visserligen att tillämpa den s.k. specialitetsmodellen där tankesättet mer går ut på att döma för det man "faktiskt" haft uppsåt att göra, i det här fallet att döma för försök till mord avseende den man avsett att träffa, och för vållande till annans död avseende personen den man inte avsett att träffa. Frågan är om detta dock är helt praktiskt att göra med de resurser de rättsvårdande myndigheterna har idag. Det är förmodligen lättare att döma för mord enligt ekvivalensmodellen, dvs. utefter vad som faktiskt skett, då åklagaren inte behöver lägga lika mycket tid på och föra lika mycket bevisning om vad gärningsmannen egentligen haft för uppsåt och liknande.
Väl mött!
Med vänlig hälsning,
