Beviskrav och bevisvärdering i brottmål

Hej!

Tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga. Nedan redogör jag först för rättsläget generellt och kommenterar slutligen det enskilda fallet.

Den anklagade kvinnan kan ha gjort sig skyldig till misshandel (se 3 kap. 5 § brottsbalken) och försök till stöld (se 8 kap. 1 och 12 §§ samt 23 kap. 1 § brottsbalken). Brotten faller under allmänt åtal (se 20 kap. 3 § rättegångsbalken). Förundersökning och åtal Polisen ska fatta beslut att inleda en förundersökning så snart det på grund av polisanmälan eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats (se 23 kap. 1 § rättegångsbalken). Uttrycket "anledning att anta" anses allmänt uttrycka den lägsta nivån på vilken bevisning som krävs i svensk rätt. Det räcker att det finns en konkret misstanke om brott, även om t.ex. gärningspersonen fortfarande är okänd. Syftet med förundersökningen är ju att utreda vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om det finns tillräckliga skäl för åtal (se 23 kap. 2 § rättegångsbalken). Åklagaren har en skyldighet att åtala den som åklagaren anser sig kunna bevisa ha begått brott (se 20 kap. 6 § rättegångsbalken). Som framgått ovan krävs att det föreligger tillräckliga skäl att den misstänkte är skyldig till brottet, för att åtal ska väckas. Uttrycket ”tillräckliga skäl” innebär att åklagaren objektivt sett ska kunna förvänta sig en fällande dom. Åklagaren ska ta ställning dels till om gärningen är straffbar (rättsfrågan), dels om den föreliggande bevisningen är tillräcklig (sakfrågan).

Bevisning (sakfrågan) I svensk domstol råder fri bevisvärdering och fri bevisprövning (se 35 kap. 1 § rättegångsbalken). Det betyder att domaren strukturerat och på en objektiv grund ska pröva styrkan av alla de bevis som lagts fram (bevisvärdering). De slutsatser som domaren kommer fram till genom sin bevisvärdering ska domaren därefter ställa mot det rättsliga kravet på vilken grad av säkerhet som gäller för att ett visst förhållande ska anses vara bevisat (bevisprövning). När det gäller brottmål är kravet som regel att det ska vara ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har begått gärningen, se rättsfallet NJA 1980 s. 725. Uttrycket ”ställt utom rimligt tvivel” anses allmänt uttrycka den högsta nivån på vilken bevisning som krävs i svensk rätt. Samtidigt innebär kravet inte att ett visst förhållande måste vara bevisat till 100 %, utan det får finnas kvar ”orimliga” tvivel om den tilltalades skuld.

Det är inte ovanligt att berättelser från vittnen, den tilltalade och målsäganden (den som utsatts för ett brott) utgör den enda tillgängliga bevisningen. Det utesluter på intet sätt fällande dom, se t.ex. rättsfallet NJA 1991 s. 83. Det avgörande blir vilket bevisvärde som kan tillmätas en berättelse när den jämförs och kombineras med andra berättelser och fakta i målet (tillförlitlighet). Vid bedömningen ser domstolen bland annat till hur ”sann” berättelsen och berättandet framstår för en åhörare vid återgivningen (trovärdighet), men också till om den som berättar har någon anledning att ljuga, om berättelsen är sammanhängande och detaljrik, om berättelsen motsägs eller vinner stöd av andra fakta i målet, och så vidare.

Det enskilda fallet Ett första steg är att du gör en polisanmälan (om du inte redan har gjort det) så att polisen får möjlighet att utreda händelsen. Som framgått ovan kan din berättelse räcka hela vägen fram till fällande dom, särskilt om den vinner stöd av andra omständigheter i målet. Den söndriga blusen och vakternas iakttagelser skulle kunna vara till hjälp i det avseendet, liksom ett läkarintyg vad gäller sjukskrivningen. Naturligtvis beror utgången mycket av hur tillförlitlig den anklagade kvinnans version av vad som hände bedöms vara. I övrigt är det svårt för mig att ge några fler konkreta råd vad gäller bevisningen.

Avslutningsvis vill jag poängtera att det inte finns någon ”garanti” att en person som rent faktiskt har begått ett brott också döms vid en eventuell domstolsprövning. Är bevisningen inte tillräckligt stark så är den inte tillräckligt stark, oavsett om den anklagade ”egentligen” är skyldig. För den som har utsatts för ett brott kan det naturligtvis kännas upprörande och trist, men ytterst är förklaringen att det anses värre att straffa någon som är oskyldig än att låta någon som är skyldig undkomma straff (”hellre fria än fälla”).

Med vänliga hälsningar