Beviskrav i förvaltningsprocess
För att bli dömd, ska det vara ställt utom allt rimligt tvivel, eller hur? Varför gäller inte detta i förvaltningsdomstolar?
Lawline svarar
Hej!
Det är inte lätt, om ens möjligt att ge ett korrekt svar på din fråga. Frågeställningen berör ett område som diskuteras flitigt i juridisk litteratur, och som med säkerhet kan leda till flera olika svar.
I svensk straffrätt krävs för fällande dom att skyldigheten är ställd utom rimligt tvivel, se bl.a. rättsfallen NJA 1980 s. 725 och NJA 1982 s. 164. Även om beviskravet ”ställt utom rimligt tvivel” är fastslaget i svensk rättspraxis står det inte helt klart hur begreppet ska tolkas. Enkelt uttryckt ger stadgandet dock uttryck för ett högt beviskrav. Det höga beviskravet motiveras förmodligen främst av vikten att inte felaktigt döma någon.
Varför finns inte samma beviskrav inom förvaltningsprocessen?
Istället för att ha ett beviskrav som inte fäller oskyldiga synes fokus i förvaltningsprocessen vara att åstadkomma materiellt riktiga domar. Måltypernas karaktär särskiljer sig inom förvaltningsprocessen, till skillnad från straffrätten där karaktären är sammanhållen på ett annat sätt. En annan väsentlig skillnad mellan de olika processerna att ett skriftligt förfarande som huvudregel tillämpas i förvaltningsprocess.
Sammantaget är det svårt att fastslå exakt vad som motiverar skillnaden. Min gissning är att rädslan för felaktiga domar inte existerar på samma sätt inom förvaltningsprocessen, vilken inte uppfattas som lika integritetskränkande.
Med vänliga hälsningar
