Bevisbörda i benefikt rättsförhållande
Om 60 000 kr överförts från mig till en annan person, vem bär då bevisbördan om jag hävdar att det var ett lån och den andre personen säger att det var en gåva? Vid vilket belopp går gränsen, dvs var skiftar bevisbördan?
Lawline svarar
Hej och tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!
Genomgång av rättspraxis
En huvudprincip som har kommit till uttryck i rättspraxis är att den som påstår sig ha ett betalningskrav på grund av ett lån har bevisbördan för påståendets riktighet. Detta eftersom denne typiskt sett har betydligt lättare än motparten att säkerställa bevisning. Se NJA 1975 s. 577 och i senare praxis NJA 2009 s. 64 samt NJA 2014 s. 364.
När det gäller en större summa pengar kan det vara befogat att lägga över en större bevisbörda på mottagaren, exempelvis genom att säkerställa bevisning genom att ett gåvobrev upprättas. Se NJA 2012 s. 804.
Enligt den så kallade bevissäkringsteorin läggs bevisbördan på den part som typiskt sett haft lättare att säkerställa bevisning eller som har haft de bästa förutsättningarna för att göra det. I mål som handlar om lån, anses normalt långivaren skyldig att visa den påstådda fordran. Detta eftersom långivaren enkelt kan säkra bevisning för sin fordran. Samma motivering motiverar dock att mottagaren har bevisbördan eftersom denne enkelt kan säkra bevisning genom att upprätta ett gåvobrev. Se NJA 1975 s. 577 och NJA 2014 s. 364.
Den som gynnas genom en ensidig rättshandling (när enbart en part presterar, exempelvis en gåva) har ansetts ha bevisbördan för att det rör sig om en gåva. Det ligger i gåvomottagarens intresse att rättshandlingen är giltig och därmed att säkra bevisning om det. Övervägande skäl talar därför för att det är den part som påstår att en överföring utgör en gåva också har att styrka det. I Högsta domstolens praxis har en överföring om 100 000 ansetts utgöra en större summa pengar där mottagaren hade bevisbördan för att det var fråga om en gåva. Hovrätten har vid ett tillfälle fastslagit att 50 000 kronor har utgjort en större summa pengar, varefter mottagaren ansågs ha bevisbördan. Se NJA 2012 s. 804, NJA 2014 s. 364 och hovrätten över Skåne och Blekinge dom 2013-12-02 i mål nr T 3271-12.
Sammanfattning
Huvudprincipen på civilrättens område om att den som påstår något har bevisbördan, verkar vika sig i benefika förhållanden, det vill säga när det är fråga om ensidiga avtal, exempelvis en gåva. Enligt bevissäkringsteorin kan bevisbördan egentligen läggas på vilkendera av parterna, varför den inte ger någon vidare vägledning. Det verkar råda enighet i att den som gynnas av ett avtal har bevisbördan för att det rör sig om en gåva, och inte ett lån. Jag tolkar avgörandena som att 60 000 kronor utgör en tillräckligt stor summa pengar för att bevisbördan ska kunna läggas på mottagaren av pengarna. Det måste samtidigt beaktas utifrån samtliga omständigheter som råder i ert fall. Hade du av någon anledning bättre möjligheter att säkra bevis för ditt påstående, kan det lika väl vara så att du åläggs bevisbördan. Juridiken är komplicerad, men jag hoppas att du har fått vägledning i vad som gäller i ert fall.
Hör gärna av dig om du har fler frågor.
Vänligen,
