Bestridande av lånefordran när försträckning utgjorde gåva
Hej. Jag har en fråga. Min son och hennes sambo köpte för 3 år sedan en gemensam fastighet (hus). Dom har lånat hela summan till affären utom till lagfarten. Tyvärr har de nu separerat och han har löst ut henne ur fastigheten. Hon har enligt bankens värdering fått sig tilldelad en summa pengar som hon har godtagit och de har gjort en bodelning av hemmet som är godkänd av båda. Barnen är överens. Så långt är allt väl. Nu kommer vi till ett litet problem som har uppstått efter detta. Hans fd. svärfar kräver nu tillbaka de pengar som både han och jag skänkte barnen som gåva och inflyttningspresent för betalning av lagfarten (2 X 15 tusen kronor). Detta gjordes som en tyst överenskommelse mellan oss och det har ej skrivits något dokument om detta eftersom det ej handlar om någon större summa pengar. Min fråga, vad gäller för detta?
Lawline svarar
Hej och tack för att ni vänder er till Lawline med er fråga!
I det här fallet har du och din sons svärfar betalat hälften var av lagfarten om 30 000 kronor och nu hävdar att svärfadern att han har rätt att återfå sin andel om 15 000 kronor. Han påstår alltså att det rörde sig om ett lån medan sonen påstår att det rör sig om en gåva.
Lån eller gåvaDet första som ska utredas är om det är ett avtal om lån eller gåva som träffades när svärfadern betalade lagfarten.
Avtals ingående och ogiltighet regleras i lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, AvtL. Den lagen är dock till stora delar dispositiv och kan frångås genom att något regleras i avtalet, och tvister kring detta får sedan avgöras genom avtalstolkning. Ett avtal blir bindande genom att parterna avger samstämmiga viljeförklaringar, vanligtvis genom anbud och accept, 1 § AvtL. Ett avtal kan alltså ingås både muntligt, skriftligt och genom konkludent handlande så länge avtalet ger uttryck för den gemensamma partsavsikten som ger innehåll till avtalet. Konkludent handlande innebär att trots att man inte uttryckligen accepterar avtalet blir bunden av ett anbud genom att man genom sina handlingar accepterar villkoren i anbudet. Som ett exempel på accept genom konkludent handlande kan anges en kunds förfogande över en erbjuden vara genom konsumtion. Om avsikten av ett avtal inte kan fastställas får man använda sig av olika avtalstolkningsmetoder för att fastställa innehållet i ett avtal. Ett låneavtal förpliktar båda parterna. Den ena parten ska utge en summa pengar och den andre ska senare betala tillbaka pengarna, potentiellt med ränta.
En gåva är fullbordad om gåvogivaren frivilligt och med gåvoavsikt ger lös egendom som kommer i mottagarens besittning, 1§ lag (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva. Givarens avsikt med överföringen är alltså essentiell för att en gåva ska föreligga.
I detta fall har svärfadern betalat lagfarten för att hjälpa paret när de skulle köpa lägenhet. Det har alltså skett en förmögenhetsöverföring, som verkar vara ostridig, om 15 000 kronor från svärfadern till paret. Det skrevs inget avtal eller skuldebrev och därför är det nu oklart om förmögenhetsöverföringen utgjordes av ett lån eller av en gåva eftersom han hävdar lån, och svärsonen hävdar gåva. Då svärfaderns inställning nu är att det utgjorde ett lån innebär att det försvårar läget, men det är inställningen vid avtalets ingående som är det viktiga. Det som talar för att det var en gåva vid tillfället är att det vid tillfället för överföringen verkade samstämmigt att det var en gåva samt att även du gav halva lagfarten i gåva. Det som talar emot det är att han nu hävdar att han vill ha tillbaka pengarna och att det inte finns något dokumenterat av vad som faktiskt gällde.
Det faktum att han inte gjort fordran gällande sedan överföringen företogs har ingen betydelse då fordringar har en preskriptionstid på 10 år om det är en penningförsträckning. När man inte bestämt något datum då lånet ska vara betalt kan man göra det gällande under hela preskriptionstiden. Dock kan det tala för att svärfadern hade en gåvoavsikt ifall exempelvis paret haft möjlighet att betala under en period efter lånet och att han då inte gjort det gällande. Troligtvis är detta att klassa som en gåva men då det inte finns någon dokumentation går det att argumentera för båda ståndpunkterna. Om det klassas som en gåva kan han dock inte återta den och nu kräva pengar.
BevisbördaIfall den här typen av tvist skulle komma till en domstol och domstolen inte heller skulle kunna avgöra om det är ett lån eller en gåva på grund av bristande bevisning när förhandlingen är över, avgörs tvisten genom att domstolen tillämpar bevisbörderegler. Bevisbörda innebär att en av parterna får bära bördan av att ett faktum inte är bevisat och kommer förlora tvisten på grund av det.
Huvudregeln när det kommer till bevisbörda är att det är den som kan säkerställa bevisning som ska ha bevisbördan för ett faktum. Till exempel ska den som påstår att ett avtal finns ha bevisbördan för detta när motparten påstår att inget avtal existerar, eftersom det är lättare att säkerställa bevisningen genom att upprätta ett skriftligt avtal än att försöka bevisa att ett avtal inte existerar. Den som påstår en penningförsträckning ska vanligtvis styrka sitt påstående. I det här fallet skulle det innebära att käranden, svärfadern, skulle behöva styrka att ett låneavtal existerar och om de inte lyckas med det skulle de förlora tvisten. Om de inte skulle ha lyckats med det skulle svärsonen behöva styrka att det var en gåva för att motverka detta.
Högsta domstolen skapar dock andra bevisbörderegler ibland när det behövs i vissa speciella situationer på grund av hur ett förhållande vanligtvis brukar se ut bevismässigt. HD har skapat en speciell bevisbörderegel i rättsfallet NJA 2014 s. 364 när det kommer till situationen att ena parten påstår att en förmögenhetsöverföring varit ett lån och den andre parten invänder att det varit en gåva och det alltså är överföringens innebörd som är tvistig. HD konstaterade i rättsfallet att bevisbördan för att ett mottaget belopp har utgjort en gåva vilar på mottagaren, och denne ska styrka att det är en gåva. Anledningen är att en gåva anses mer betungande eftersom det är en ensidig handling från givarens sida och situationen hade kunnat missbrukas om det hade varit den som påstår lån som har bevisbördan. Ponera till exempel att käranden påstår ett lån om 100 000 kronor, men inte har bevisning som kan styrka detta. Svaranden invänder att det var en gåva, men kan inte heller styrka detta. Om det i den situationen faktiskt rör sig om ett lån, menar HD att det inte är rimligt att det är givaren som ska drabbas av detta då det är mer betungande att ge bort pengar än att återbetala pengar man fått. Därför ska bevisbördan vila på svaranden i situationen, som ska förlora tvisten och återbetala pengarna.
Om den ene parten påstår att det finns ett låneavtal medan den andre parten påstår att hen aldrig mottagit några pengar har däremot den som påstår att det finns ett låneavtal hela bevisbördan för att så är fallet. Detta medför att det är mer fördelaktigt att påstå att det aldrig överförts några pengar när det inte finns bevis för detta, än att medge det faktumet och hävda att det är en gåva. Detta är en situation som dock inte är tillämplig i detta fall eftersom det är ostridigt att svärfadern betalat halva lagfarten.
Sammanfattningsvis kan anföras att det inte går att klargöra definitivt om penningöverföringen är ett lån eller en gåva. Det som talar för att det är ett lån är att svärfadern nu påstår att han har rätt att återfå pengarna vilket antyder att det kanske inte fanns en gåvoavsikt. Det som talar för en gåva är att även du gav lagfarten som gåva och att krav inte framställts tidigare utan först nu när paret har separerat. Det är bristen på bevis för endera sidan som gör det svårt att klargöra, men det går att argumentera för båda sidor.
Om tvisten skulle hamna i domstol och det inte går att klargöra om det är ett lån eller en gåva måste domstolen ändå döma i frågan. De gör det med hjälp av en bevisbörderegel som innebär att det är den som påstår att det var en gåva som måste styrka sitt påstående. Sonen måste alltså i ett sådant läge ha bevis som tydligt visar att det var en gåva. Eftersom det inte finns något skrivet, och då svärfadern nu påstår att det var ett lån hade det antagligen varit svårt att bevisa men det är inte omöjligt.
Min rekommendation är att bestrida fordran genom att i skrift tydligt klargöra för svärfadern att det inte finns någon grund för fordran och att denna inte kommer att betala eftersom det var en gåva. Om svärfadern vill fortgå efter det kan han ansöka om betalningsföreläggande hos kronofogden, och även detta kan ni bestrida. Det är sedan svärfadern som måste avgöra om ärendet ska överlämnas till domstol och då inte heller han har övertygande bevis för sin ståndpunkt kan ni undslippa betalningsskyldighet för att han ger upp caset. Om fallet går till domstol har ni ändå en chans att vinna.
