Återvinning i samband med transaktioner till konkursgäldenärens barn
Hej. En konkursförvaltare kräver återgång av medel som en kvinna gav sina barn en vecka Före sin bortgång.Kvinnan hade en skatteskuld innan hon avled och det visade sig att Hon var insolvent så inga pengar fanns att betala skatteskulden med. Konkursförvaltaren hänvisar till konkurslagstiftningen 4 kapitlet 5§ om återgång av medel. Barnen hade inte minsta insyn i kvinnans bankmedel men viste att hon ärvt flera miljoner Sista tiden i livet och tog för givet att de pengarna fanns kvar . I sista meningen 4 kapitlet 5 § står Om det inte görs sannolikt att han varken hade eller borde haft sådan kännedom . Vilka kriterier krävs för att bevisa att man var helt ovetande om den avlidnas ekonomiska situation Och att återgång inte kan krävas
Lawline svarar
Hej och tack för att du vänder dig till Lawline! Så jag tolkar din fråga undrar du hur kravet på ond tro i 4 kap 5 § konkurslagen ska tolkas samt vad som skulle krävas för att visa att detta inte är uppfyllt. För att ge ett bra svar på detta kommer jag dock inledningsvis behandla vissa andra relevanta kringliggande frågor.
Allmänt om återvinning vid konkurser
En konkurs utmärks på det sättet att det inte finns tillräckligt med medel för att ge alla borgenärer (fordringsägare) ersättning för deras krav. Utgångspunkten (där det dock finns undantag) är därefter att borgenärer - i relation till hur stor deras fordran på konkursboet är - ska behandlas lika vid konkursen. Ur denna synvinkel skulle det då vara problematiskt om man kunde kringgå denna princip helt enkelt genom att göra värdefulla transaktioner precis före konkursen. För att undvika denna form av kringgående har man i konkurslagen fört in s.k. återvinningsregler vilket innebär att man i vissa fall kan återvinna en/ flera transaktioner; vilket då innebär att medlen ska gå tillbaka till konkursboet. En första förutsättning, som inte uttryckligen framgår i lagtexten, är att transaktionen ska ha varit till nackdel för i vart fall en av borgenärerna (se bl.a. NJA 1987 s 320). Förutsatt att de överföringar som kvinnan gjort till sina barn har inneburit en minskning av hennes förmögenhet skulle det då innebära att övriga borgenärer vid konkursen får sämre förutsättningar till utdelning vilket alltså skulle innebära att detta krav är uppfyllt.
Återvinning i ditt fall
Övergripande om återvinningsregeln i 4 kap 5 § konkurslagen
Den återvinningsregel i 4 kap 5 § konkurslagen som konkursförvaltaren har åberopat har en relativt komplex utformning. För att nå framgång med en återvinningstalan, i ett fall som du beskrivit, krävs då enligt bestämmelsen att:
1. borgenären (barnen) genom transaktionen på ett otillbörligt sätt gynnats framför andra borgenärer [...]
2. att gäldenären (kvinnan/ dödsboet) vid transaktionen var insolvent alternativt genom transaktionen ensam eller i kombination med andra omständigheter blivit insolvent samt att
3. borgenären (mottagaren) känt till eller borde ha känt till (a) gäldenärens insolvens och (b) de omständigheter som gjorde rättshandlingen otillbörlig. Vid denna bedömning framgår det av bestämmelsens andra stycke en särskild regel för gäldenärens närstående (som exempelvis gäldenärens barn, se 4 kap 3 § konkurslagen) som innebär att dessa ska anses ha haft en sådan kännedom om det inte kan göra sannolikt att de varken haft eller borde haft en sådan kännedom (omvänd bevisbörda).
Första kravet (otillbörlighetskravet)
Det första kravet som bestämmelsen ställer upp är alltså att transaktionen ska ha inneburit att barnen gynnats framför de andra borgenärerna och att detta gynnande dessutom varit otillbörligt. Viktigt att notera att själva transaktionen eller avsikten inte behöver ha varit otillbörlig. Kvinnan eller barnen behöver alltså inte ha haft någon "ond" intention utan det är istället själva gynnandet i sig som ska ses som otillbörligt. Ofta torde kravet vara uppfyllt om transaktionen innebär ett väldigt högt belopp. Det saknas dock här omständigheter för att jag ska kunna göra någon slutsats.
Andra kravet (koppling till insolvens)
Det andra kravet innebär alltså att kvinnan antingen vid transaktionen var insolvent eller genom transaktionen ensamt eller i kombination med andra omständigheter blivit insolvent. Med insolvens menas att gäldenären inte kan betala sina skulder i rätt tid och att denna oförmåga inte heller varit tillfällig (se 1 kap 2 § 2 st konkurslagen).
Tredje kravet (mottagarens onda tro)
Nu kommer vi alltså till det tredje kravet vilket egentligen verkar vara din huvudfråga. Rekvisiten ovan får dock betydelse när vi tolkar detta rekvisit eftersom det är otillbörligheten och gäldenärens insolvens som ska täckas av vad mottagaren känt till eller borde ha känt till. Eftersom transaktionen har riktats mot gäldenärens barn framgår det då att barnen (eftersom de är närstående) har bevisbördan för att de inte ska ha haft en sådan kännedom. För att fullgöra denna bevisbörda ska de då göra det sannolikt. I din fråga verkar du ha utgått från att lagen ställer ett absolut krav på vetskap hos mottagaren (subjektiv ond tro). Detta är emellertid inte fallet utan som framgår i bestämmelsen räcker det att mottageren borde ha känt till detta (objektiv ond tro).
Hur man ska tolka detta rekvisit har behandlats av Högsta domstolen (HD) i rättsfallet NJA 2017 s 882. Det faktum att barnen inte haft någon insyn i deras mammas ekonomi talar då för att de inte borde ha insett något. Av HD framgår det dock att mottageren i vissa fall - när det funnits omständigheter som är sådana att de typiskt sett väcker misstanke om insolvens - kan få en undersökningsplikt (se punkt 10 bland domskälen). Förutsatt att det föreligger sådana omständigheter kan barnen alltså inte skylla på att de inte hade någon insyn i deras mammas ekonomi. Det faktum att kvinnan ärvt flera miljoner talar dock för att några sådana omständigheter inte förelåg och att barnen alltså inte har någon undersökningsplikt vilket i sin tur tyder på att de, i lagens mening, varit i god tro. Förutsatt att de kan ge stöd i form av bevis för detta hade barnen då eventuellt kunna göra det sannolikt att de varken var i objektiv eller subjektiv ond tro. Exakt vilka bevismedel som krävs för att nå upp till beviskravet "sannolikhet" är svårt att svara på men generellt sätt rör det sig om ett ganska lågt ställt beviskrav. I förarbetena framgår bl.a. att svaranden ska ges en realistisk möjlighet att fullgöra sin bevisbörda i sådana fall där denne faktiskt inte varit i sådan ond tro som avses (prop 1986/87:90 s 131). Att ge något definitvt svar på vilken bevisning som krävs är dock inte möjligt eftersom frågan till stor del också kommer beror på vilken bevisning konkursförvaltaren lägger fram.
Avslutande ord
Återvinning vid konkurser är en realtivt komplex fråga och det är därför svårt att ge några säkra svar på hur det förhåller sig i ditt fall. Min förhoppning är dock att jag givit dig lite ledning i hur juridiken ser ut på denna front men om några ytterligare frågor skulle finnas är du såklart välkommen att åter höra av dig till oss på Lawline.
Hoppas mitt svar har varit till hjälp!
