Ansvar för berövande av annans liv - nödvärn - uppsåt - nödvärnsexcess och påföljd
Hej!
jag har en knivig fråga gällande "Vållande till annans död"-
En ung kvinna, narkoman och prostituerad blir misshandlad på öppen gata av sin hallick. Hennes bror som är i närheten ser detta och knuffar bort hallicken. Han faller och skår huvudet i trottoarkanten. Senare avlider han av sina skador. Vilket straff kan brodern få? Kan han bli helt frikänd?
Lawline svarar
Hej! Tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!
Jag förstår det som att du undrar om brodern i detta scenario har gjort sig skyldig till något brott (har han inte gjort sig skyldig till något brott så skulle han bli helt frikänd) och vad påföljden i sådana fall sannolikt blir.
Har han gjort sig skyldig till ett brott?
Scenariot du beskriver skulle kunna innebära att brodern har begått något av brotten mot liv och hälsa i tredje kapitlet BrB. Han har ju i och för sig berövat en annan person livet och kan därför ha gjort sig skyldig till mord enligt 3:1 men även dråp om gärningen anses mindre grov (3:2) eller vållande till annans död (3:7) om han saknade uppsåt men var oaktsam i sitt agerande. Det verkar av scenariot givet att han faktiskt orsakade förgriparens död och frågan är då om gärningen var rättfärdigad (24:1 BrB), om han ens kan hållas ansvarig (1:2 BrB) och om han i sådana fall bör ursäktas (24:6 BrB).
Innan jag går in på hur uppsåtet spelar in för att välja mellan mord eller vållande till annans död som brottsrubricering är det nödvändigt att utreda huruvida den situationen du beskriver utgör en nödvärnssituation.
Ansvarsfrihet
I svensk rätt finns det en allmän grund till ansvarsfrihet i för brott man begår i nödvärnssituationer. Rätten att avvärja brottsliga angrepp mot person eller egendom regleras i 24:1 BrB. Eftersom angreppet på kvinnan karaktäriseras som en misshandel, vilket är ett brott, så har brodern i ditt scenario all rätt att freda kvinnan från förgriparens brottsliga angrepp, så länge hans agerande inte är uppenbart oförsvarligt. Detta innebär att han ges ett visst utrymme för att bruka våld som i sig är oförsvarligt, så länge som det inte är uppenbart. Befinner man sig i en nödvärnssituation ges man ett ganska stort spelrum att avvärja faran. Om gärningen man företar för att avvärja faran går utöver detta spelrum så kan man hållas ansvarig för den del av gärningen som gick utöver vad man tillåts göra i en nödvärnssituation.
I ditt fall har brodern använt en knuff för att förhindra en pågående misshandel och jag skulle påstå att broderns agerande inte var uppenbart oförsvarligt och därmed var inom hans nödvärnsrätt. Detta skulle innebära att han inte hålls ansvarig för något brott.
Skulle det anses att knuffen var uppenbart oförsvarlig och att brodern handlat utanför sin nödvärnsrätt så var han inte rättfärdigad i det han gjorde. Han kan dock fortfarande ursäktas för sitt agerande om omständigheterna i situationen innebar att han hade svårt att kontrollera sig själv (detta kallas nödvärnsexcess 24:6). Nödvärnsexcess ursäktar den som har gjort mer än vad du tillåts för att avvärja en nödvärnssituation eftersom det är förståeligt om situationen var särskilt stressfull, läskig eller liknande. Man ursäktar då gärningsmannen, brodern i detta fall, för det han gjorde.
Broderns agerande var alltså rättfärdigat om han agerat inom sin nödvärnsrätt dvs. att gärningen inte var uppenbart oförsvarlig.
Broderns agerande var inte rättfärdigat men han kan ursäktas om han har gått utanför sin nödvärnsrätt men befann sig i en situation där han hade svårt att kontrollera sig.
Om gärningen är rättfärdigad eller personen ursäktad så ska inte personen hållas ansvarig för gärningen. Brodern går då fri.
Uppsåtsbedömningen
Skulle det vara så att brodern agerade utanför sin nödvärnsrätt och att han förväntades kunna besinna sig i situationen, att han alltså varken är ursäktad eller gärningen rättfärdigad, ska en bedömningen av hans uppsåt göras. I svensk rätt finns det en huvudregel i 1:2 BrB som säger att en person inte kan dömas för ett brott om han saknar uppsåt. Frågan vi måste ställa oss är alltså huruvida brodern hade uppsåt till att beröva förgriparen livet. Uppsåtsformerna i svensk rätt kallas för avsikts- insikts och likgiltighetsuppsåt. Frågorna man kan ställa sig är, och för ansvar för mord eller dråp krävs det ett jakande svar på någon av dessa tre frågor:
Ville han att förgriparen skulle dö när han knuffade förgriparen?Visste han att förgriparen skulle dö när han knuffade förgriparen?
Struntade han i om förgriparen skulle dö när han knuffade honom?
Är svaren nej på alla tre frågor saknar brodern uppsåt till mord eller dråp och kan då enligt 1:2 BrB inte dömas till ansvar.
Brodern saknar troligen uppsåt till att beröva förgriparen livet men eftersom broderns knuff har orsakat smärta och kroppsskada på förgriparen kan han fortfarande ha gjort sig skyldig till misshandel enligt 3:5 BrB. Misshandel kräver dock uppsåt den också. För att kontrollera om brodern har uppsåt till misshandel ställer vi följande frågor:
Ville han orsaka förgriparen smärta eller kroppsskada genom att knuffa honom?Visste han att knuffen skulle orsaka smärta eller kroppsskada?
Struntade han i om knuffen skulle orsaka förgriparen smärta eller kroppsskada?
Är svaret på någon av frågorna ja så har brodern begått en misshandel. Brodern struntade nog i huruvida förgriparen skulle uppleva smärta när han knuffade honom och brodern har då uppsåt. Hade han uppsåt till att misshandeln skulle innebära stora skador genom att förgriparens huvud träffade trottoaren, men inte till hans bortgång, så kan han även ha haft uppsåt till grov misshandel.
Oaktsamhetsbedömning
Jag nämnde att huvudregeln enligt 1:2 BrB är att alla brott kräver uppsåt, men till huvudregeln finns det alltid undantag. Kommer vi fram till att brodern saknar uppsåt så kan han fortfarande ha gjort sig skyldig till vållande till annans död enligt 3:7 BrB. Vållande till annans död kräver nämligen inte uppsåt, det duger här med att brodern har orsakat förgriparens död genom oaktsamhet.
För att hållas ansvarig för vållande till annans död krävs alltså bara att brodern har känt till risken att förgriparen skulle dö av knuffen men ändå företog gärningen eller att han åtminstone borde ha känt till risken att förgriparen skulle avlida och knuffade honom.
Det är svårt att göra en bedömning av huruvida han varit oaktsam när han knuffade förgriparen eftersom vi inte vet vad som försiggick i broderns huvud. Kalkylerade han risken att knuffen skulle få detta utfall eller var hans sinne blankt i raseri? Kalkylerade han risken och tog risken så var han oaktsam. Var så inte fallet så ska vi fråga oss om han, i den aktuella situationen, borde ha tagit risken i beaktning. Eftersom vi redan har avvisat hans invändning om nödvärn och vi har bestämt oss för att det var en situation där han förväntas kunna besinna sig, annars hade vi inte kommit hit, så bör vi också kräva av honom att han skulle ha tagit risken för en dödlig utgång i beaktning när han knuffade förgriparen. Denna slutsats innebär att brodern har gjort sig skyldig till vållande till annans död (3:7 BrB) men eftersom vi inte vet om han visste om eller kalkylerade risken så kan brottet inte vara grovt (3:7 2 st BrB).
Var vi landar i skuldfrågan
Med största sannolikhet skulle broderns agerande anses rättfärdigat, en knuff är i de allra flesta fallen inte uppenbart oförsvarligt och om det, mot all förmodan, skulle ses på det viset så skulle brodern med allra största sannolikhet ursäktas för sitt agerande eftersom han var i en sådan situation där han svårligen kunnat besinna sig när han bevittnar sin syster bli misshandlad på öppen gata. Skulle en domstol, mot all förmodan, anse att han borde ha kunnat besinna sig och ge en lösare knuff, så skulle en uppsåtsbedömning innebära att brodern troligen saknar uppsåt till att beröva annan livet men nog har uppsåt till att orsaka kroppsskada eller smärta och kan således dömas till ansvar för en misshandel. Han kan även ha gjort sig skyldig till vållande till annans död, om vi bortser från nödvärnsinvändningen och anser att brodern borde ha besinnat sig.
Påföljdsfrågan
Om brodern nu, vilket jag återigen tror är väldigt osannolikt, ska hållas till ansvar för vållande till annans död och misshandel ska påföljd bestämmas. Ofta när någon gjort sig skyldig till två brott i samma kapitel i brottsbalken så dömer man bara för det grövre brottet. Har en person mördats genom en misshandel så brukar man inte döma till ansvar för misshandel och mord utan bara mord. Majus includit minus, eller den större innehåller den mindre, brukar man tala om. Eftersom misshandel dock är ett brott där gärningsmannen har uppsåt och vållande till annans död inte förutsätter uppsåt så inkluderar inte nödvändigtvis vållande till annans död en misshandel. Man kan inte begå mord mot en person utan att också göra sig skyldig till misshandel men man kan vålla någon annans död utan att uppsåtligen ha tillfogat honom en kroppsskada, som i detta fall.
Brodern ska då alltså straffas för misshandel och vållande till annans död. Misshandel av normalgraden har en straffskala på 14 dagar till två år och straffskalan för vållande till annans död är mellan 14 dagar och två år. Att straffskalor med fängelse som minimum innebär en nedre gräns på 14 dagar framgår av 26:1 BrB.
Eftersom det rör sig om fler än ett brott så ska en gemensam straffskala konstrueras enligt 26:2 BrB och brodern ska dömas till en gemensam påföljd för de båda brotten enligt 30:3 BrB. Då ingen av brotten har ett maxstraff på mer än fyra år blir den gemensamma straffskalan mellan 14 dagar och tre år (26:2 BrB).
När det kommer till den vanliga typen av misshandel eller vållande till annans död så är inte detta fall någonting som sticker ut som särskilt hänsynslöst eller grovt. Jag skulle vilja hävda att, även om vi kommit fram till att brodern saknade nödvärnsrätt, så hade hans gärning i vart fall föranletts av ett uppenbart kränkande beteende, vilket är en förmildrande omständighet enligt 29:3. En annan förmildrande omständighet enligt samma paragraf är om han anses gått utöver sin nödvärnsrätt men ändå hade en nödvärnsrätt.
I vanliga fall ska våldsbrott innebära fängelse som påföljd pga brottens art (se 30:4 Brb) men särskilt beaktande av de ovan nämnda förmildrande omständigheterna innebär att villkorlig dom eller skyddstillsyn bör följa. Den villkorliga domen eller skyddstillsynen bör utgå istället för fängelse i 30 dagar.
Jag hoppas att mitt svar skapade lite klarhet! Jag vill påminna om att jag har baserat mitt svar på de omständigheter som presenterades i frågan och att det finns en mängd omständigheter som kan spela in i bedömningen av skuldfrågan såväl som påföljdsfrågan,
Med vänlig hälsning,
