Lawline svarar
Hej,
För att svara på din första fråga stämmer det att befogenheten i fullmakten är vad fullmäktigen får göra i fullmaktsgivarens namn och för hennes räkning.
En ställningsfullmakts omfång bestäms inte bara av uppdraget till fullmäktigen utan också av den ställning fullmäktigen har i t ex företaget och som vanligen iakttas av tredje man. Så man kan säga fullmäktigen har en allmän behörighet så länge hon ingår avtal inom ramen för det som är typiskt för en person med hennes ställning. Se 10 § avtalslagen, http://www.lagen.nu/1915:218 .
En handelsagent är någon som i en näringsverksamhet avtalat att för annans räkning självständigt köpa eller sälja varor eller tjänsten. Dessa omfattas av lag om handelsagentur och har en särställning inom mellanmanrätten, se http://lagen.nu/1991:351 , och är skyddad mot avtalsvillkor som strider mot den lagen. Vidare stämmer det att handelsagenter vanligtvis innehar ställningsfullmakter. Samtidigt stadgas det i den ovan nämnda lag att sedvänja och branschpraxis jämställs med avtalsvillkor, alltså behöver inte något skriftligt upprättas för att fullmakten skall vara giltig.
Vad gäller återkallandet av fullmakt varierar reglerna beroende på vad för typ av fullmakt det är fråga om. Se 12-16 §§ avtalslagen, http://www.lagen.nu/1915:218 .
Huvudregeln är att en fullmakt skall återkallas på samma sätt som den uppkommit. En fullmakt ska alltså inte alltid återkallas skriftligt. En skriftlig fullmakt t ex återkallas genom att fullmäktigen tar tillbaka den eller förstör den.
Om minderårigas omyndighet och rättshandlingar regleras bl a i föräldrabalkens 9 kap se http://www.lagen.nu/1949:381 . Huvudregeln är att underåriga, d v s personer under 18 år, inte har någon full rättslig handlingsförmåga. Ett tydligt exempel är att omyndiga inte får ingå rättsligt bindande avtal. Dock gäller inte detta om det finns uttryckliga undantag i lag. Några exempel på undantag är 3 § enligt vilken den underårige får, under vissa förutsättningar, bestämma över sin egen inkomst av tjänst. Detsamma gäller när denne har ett eget hushåll, se 2a §. Om en underårig ingår avtal kan dennes förmyndare, oftast förälder, godkänna avtalet i efterhand. Ett direkt ogiltigförklarande sker då inte. Om någon vet om att den andra avtalsparten är omyndig, måste denne invänta ett godkännande från den omyndiges förmyndare. Under den här tiden är den myndige avtalsparten ensidigt bunden av avtalet, se 6 §. Avtalet blir helt ogiltigt bara då ett godkännande inte kommer. Dessa regler finns som skydd för att unga personer inte lätt skall kunna utnyttjas och ingå oförmånliga avtal.
Råntvång regleras i 28 § avtalslagen, se ovan. Avtal som ingås under råntvång, eller med andra ord, under ”hot som innebär trängande fara”, är alltid ogiltiga. Ett tydligt exempel är då någon riktar ett laddat vapen mot någon annan persons tinning och befaller denne att skriva på avtalet i fråga.
Ja, det stämmer att ocker innebär att endera avtalsparten utnyttjar den andres ”trångmål” eller med andra ord, oförstånd eller beroendeställning till sin egen fördel vid ingående av ett avtal. Ocker är en ogiltighetsgrund, precis som råntvång.
Att en part är mer underlägsen i ett avtalsförhållande kan flera ogiltighetsgrunder, om förutsättningar är uppfyllda, aktualiseras. Mycket troligt är att det strider mot 33 § avtalslagen. Detta är en generell paragraf som omfattar de flesta situationer, och kan medföra ogiltighet. Ett typexempel är att någon utnyttjar en person som är mycket ålderssvag, trots dennes rättsliga handlingsförmåga, för att ingå ett avtal till sin egen fördel.
Jag hoppas att jag lyckats svara på dina frågor på bästa sätt.
Med vänliga hälsningar,
