Lawline svarar
Hej,
Preskriptionstiden är tre år i svensk rätt för en fordran mot en konsument, om fordringen avser en vara, tjänst eller annan nyttighet som en näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet har tillhandahållit en konsument huvudsakligen för hans enskilda bruk, se 2§ 2 st PreskL, http://lagen.nu/1981:130. Det kan dock vara så att det föreligger ett preskriptionsavbrott enligt 5§ PreskL. Ett sådant kan uppstå om gäldenären har gjort en betalning (punkt 1), eller om gäldenären har fått ett skriftligt krav (punkt 2). Dock skall här observeras att det är borgenären som har bevisbördan för att gäldenären har fått brevet. Detta framgår av en Högsta Domstolens dom, NJA 1996 s 809, och detta är ett strängt beviskrav. Om inte borgenären kan styrka att gäldenären har fått kravbrevet, så är inget preskriptionsavbrott för handen. Om borgenären väcker talan mot gäldenären är även detta att anse som ett preskriptionsavbrott. Verkan av ett preskriptionsavbrott framgår av 6-7§§ PreskL och innebär att en ny preskriptionstid enligt 2§ PreskL börjar löpa från dagen för avbrottet.
Vad gäller det internationella inslaget i din fråga ger detta upphov till ytterligare frågor. Detta är en del av den svenska rätten som kallas internationell privaträtt. Just förmögenhetsrättsliga tvister och vilken lag som skall tillämpas, dvs. svensk eller spansk, är ett komplicerat system av svenska lagar och internationella konventioner. I detta fall torde Romkonventionen (Konvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser) bli tillämplig. Denna ger konsumenter den extra fördelen av ”russineffekten” dvs. möjligheten att oavsett vilken rättsordning som blir tillämplig i lagvalsfrågan använda sig av de förmånligaste reglerna. Exempelvis som i ditt fall den kortare preskriptionstiden som gäller konsumenter i Sverige.
Sammanfattningsvis torde således preskriptionstiden vara tre år.
Med vänlig hälsning,
