Stoppningsrätt och lagval

Question

Inblandade parter i de två casen: A är säljare med fast driftsställe i Danmark.
B och C är köpare med fast driftställe i Sverige.
1. B köper varor av A under klausulen EXW och med 30 dagars kredit. B anlitar en speditör, som i sin tur anlitar ett transportföretag. Transportören hämtar varorna i Danmark och kör dem till speditörens lager. Speditören meddelar B att varorna har ankommit. B ber speditören att lagra varorna åt honom ett tag. Kort därefter går B i konkurs.
A som ännu inte har fått betalt uppmanar speditören att återlämna varorna till honom. Hur skall fallet, som främst berör A och B behandlas?

C köper regelbundet varor av A. En gång anser C att varorna helt enkelt är dåliga och han påtalar felet för A. A anser att varorna är i enlighet med avtalet.
C frågar sin advokat. Advokaten ställer sig först frågan vilket lands domstol som kan komma att avgöra tvisten och sedan vilka regler som skall tillämpas. Vad bör advokaten komma fram till?

Answer 1

Hej!

1. Vad gäller din första fråga så aktualiseras i första läget säljarens stoppningsrätt som hittas i Köplagen (1990:931) 61§. Om det finns ”starka skäl att anta” att köparen inte kommer fullgöra sin del av avtalet får säljaren inställa sin egen fullgörelse. Har säljaren redan avsänt godset så får han hindra att det lämnas ut till köparen. Konkurs är typiskt ett sådant ”starkt skäl att anta”, varför det i utgångsläget i ditt fall är möjligt att använda sig av denna regel. Stoppningsrätten upphör emellertid när varan kommit i köparens besittning. Gränsdragningen kring när detta sker är delvis klargjord av Högsta Domstolen i NJA 1985:879, där speditören mottog meddelande från köparen att innehålla varan för köparens räkning, vilket medförde att stoppningsrätten upphörde. Det är alltså avgörande för vilken parts räkning som speditören (den egentliga besittaren) innehar godset, och en eventuell stoppningsrätt måste göras gällande innan köparen haft sådant inflytande på varorna.

När godset således är i köparens besittning skall den som huvudregel ingå i konkursen. Säljaren kan emellertid ha separationsrätt till godset, dvs rätt att få godset utlämnat, trots att möjligheten till stoppningsrätt är utspelad. Detta förutsätter att det föreligger specialitet i godset, vilket innebär att det är identifierbart i förhållande till köparens övriga egendom. En andra förutsättning är att säljaren uppställt ett äganderättsförbehåll i samband med avtalet som har verkan som ett reellt förfogandeförbud för köparen (KöpL 54§). Ett exempel på motsatsen är en grossist som säljer grönsaker till en grönsakshandlare på kredit. Ett äganderättsförbehåll i ett sådant förhållande skulle inte ha verkan som ett REELLT förfogandeförbud då hela poängen för grönsakshandlaren är att sälja varorna vidare, dvs förfoga över dem.

Som svar på din fråga så skall varorna ingå i B’s konkurs såvida de inte avtalat om ett äganderättsförbehåll och specialitet föreligger, en bedömning som jag inte kan göra utifrån de givna förutsättningarna.

2. I vilken domstol man får väcka talan vid gränsöverskridande tvister inom EU regleras, såvida det inte är på förhand avtalat, i Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 (Bryssel-I). Huvudregeln säger att talan skall väckas i den stat där svaranden har sin hemvist (art 2.1 Bryssel-I). Emellertid kan talan som avser avtal väckas även vid domstolen på den ort som står som uppfyllelseort för avtalsförpliktelserna. (art 5.1a Bryssel-I). Uppfyllelseorten vid försäljning av varor är den ort dit varorna enligt avtalet har levererats (art 5.1b Bryssel-I). Advokaten i ditt fall bör således komma fram till att domstolar i bägge länderna är behöriga.

Vad gäller lagvalet får vi, såvida det inte är på förhand avtalat, ledning från en annan internationell förordning, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 (Rom-I). Enligt art 4.1 a så skall avtal om köp underkastas lagen i det land där säljaren har sin vanliga vistelseort, såvida det inte framgår av alla omständigheter att avtalet har närmare anknytning till ett annat land (art 4.3). Huruvida sådana omständigheter föreligger i ditt fall kan jag inte bedöma, så mitt svar på din fråga blir följaktligen att advokaten bör komma fram till att det är dansk lag som skall tillämpas.

KöpL: https://lagen.nu/1990:931

NJA 1985:879: https://lagen.nu/dom/nja/1985s879

Bryssel-I: http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=CELEX:32001R0044:SV:NOT

Rom-I: http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=CELEX:32008R0593:SV:NOT

MvH