Lawline svarar
Hej och tack för din fråga.
Vad gäller bestämmelsen om grovt rattfylleri hittar du den i 4 a § i lagen om straff för vissa trafikbrott. Enligt 4 § ska den som för ett motordrivet fordon efter att ha förtärt alkohol så att alkoholkoncentrationen under eller efter färden uppgår till minst 0,2 promille i blodet dömas för rattfylleri. För rattfylleri döms också den som för ett motordrivet fordon och då är så påverkad av alkohol att det kan antas att han eller hon inte kan framföra fordonet på ett betryggande sätt. Detsamma gäller om föraren är lika påverkad av något annat medel.
Huruvida brottet ska anses vara grovt framgår av 4 a §, där särskilt ska beaktas om föraren har haft minst 1,0 promille i blodet, föraren annars har varit avsevärt påverkad av alkohol eller annat medel eller framförandet av fordonet inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten.
Om jag har uppfattat din fråga rätt, spelar det alltså inte någon roll om personen i fråga blivit påkörd eller inte, liksom det inte har någon betydelse om fordonet beslagtagits eller inte. Däremot har det betydelse att alkohol fanns i blodet, i och med att det är en förutsättning för att bli dömd för rattfylleri.
För att bli dömd till ett brott är huvudregeln att det måste vara ställt utom rimligt tvivel att den misstänkte begått brottet. Att någonting är ställt utom rimligt tvivel innebär att det inte kan ha gått till på något annat sätt. Vid brottmål är det åklagaren som bär bevisbördan, vilket innebär att det är åklagaren som måste styrka att det inte kan ha gått till på något annat sätt för att den misstänkte ska dömas.
I Sverige finns vidare principen om fri bevisföring, vilket innebär att det inte finns någon begränsning när det gäller vilken bevisning som får läggas fram i en rättegång och vittnen är en sådan typ av bevisning. I sin stämningsansökan ska åklagaren ange ett bevistema och ett förhörstema. Bevistemat ger information om vad som ska bevisas genom det åberopade beviset och förhörstemat ger information om vad ett förhör gäller. Härutöver är det upp till rätten att fritt värdera bevisningen och alltså kan ambulanspersonal höras som vittne även om de inte har sett någon person föra fordonet, samt som det inte finns något krav på att vittnet ska ha sett händelsen med egna ögon. Ett vittne kan härutöver tillmätas större eller mindre bevisvärde, men som sagt är det upp till rätten att avgöra detta. I det stora hela ska rätten göra en samlad bedömning av all bevisning som lagts fram för att komma fram till om det kan ställas utom rimligt tvivel att personen i fråga begått ett brott.
