Envarsgripande vid kollektivtrafikresenärs vägran att förete i sig giltigt färdbevis vid kontroll?
Jag har följt debatten kring biljettkontrollanter och deras rätt till envarsgripande.
Förvisso finns fängelse som påföljd för bedrägligt beteende. Förvisso hänvisar Göteborgs stadsjurister ( http://vasttrafik.se/upload/Dokument2012/UtredningSparvagen120509.pdf ) till skrivningar i högsta domstolen kring olika rättsfall vid envarsgripanden som de hävdar visar att "bar gärning och flyende fot" skall tolkas som att osäkerhet kring skyldighet kan få finnas.
Men, ponera att en resenär, med fullt giltigt färdbevis (giltigt och stämplat) ändå inte vill visa biljetten vid kontroll. Vilket brott ligger då till grund för ett eventuellt envarsgripande?
Om Göteborgs stadsjurister har rätt i att högsta domstolens skrivningar ska tolkas så som att den som griper inte behöver vara säker (dvs inte behöver tillämpa rekvisiten bar gärning eller flyende fot), så är det i så fall fullt möjligt att gripa en resenär som inte rest utan giltig biljett.
Står alltså biljettkontrollantens (och vilken privatperson som helst) rätt att gripa en resenär som inte vill visa biljetten över rätten att inte bli gripen utan rekvisiten "bar gärning eller flyende fot"?
Eftersom biljettkontrollanten har samma rätt att gripa en misstänkt fuskåkare som vilken medborgare och privatperson som helst, skulle då en märklig situation uppstå.
En privatperson kan begära att få se biljetten hos en annan resenär och gripa denne eller denna om resenären vägrar.
Eller har ändå biljettkontrollanterna en särställning som ger dem särskild rätt att gripa resenärer utan krav på "bar gärning eller flyende fot"?
Och kan ni hjälpa mig hitta rättsfallen i HD som stadsjuristerna hänvisar till?
MVH
Rikard
Lawline svarar
Hej och tack för din fråga!
Jag kommer lägga upp mitt svar efter vad jag uppfattar som kronologiskt och pedagogiskt motiverat. Jag reducerar ner din frågeställning till tre centrala frågor som kommer besvaras i tur och ordning nedan:
1) Om en kollektivtrafikresenär vid kontroll vägrar förevisa en förvisso giltig resehandling - vilken är då den potentiellt brottsliga gärning som kunde läggas till grund för ett envarsgripande?
2) Vilken är den verkliga innebörden av praxis från Högsta Domstolen? Praxis som Göteborgs Stadsjurister, enligt ditt förmenande, skulle ha uttolkat på så sätt att med "på bar gärning och flyende fot" skulle förstås att viss osäkerhet kring den gripnes skuld kan få föreligga vid gripandet – m.a.o. skulle sådan säkerhet kring en persons skuld, som följer av att någon faktiskt ser en annan person begå brott, inte behöva vara förhanden, .
3) Vilka skulle följderna av en sådan, under 2), tolkning av rättsläget bli? Vore det då möjligt för såväl en biljettkontrollant som en enskild att, medelst ett envarsgripande, gripa en resenär som rest med giltig biljett, men vid kontroll vägrat förevisa densamma?
Först och främst skall jag klargöra förutsättningarna för att ett envarsgripande ska få göras. Rätten till ett sådant gripande upptas i Rättegångsbalken (RB) 24 kap. 7 § 2 st, se: http://lagen.nu/1942:740#K24. I lagrummet föreskrivs att: ”om den som har begått brott, på vilket fängelse kan följa, påträffas på bar gärning eller flyende fot, får han gripas av envar”.
Det är alltså två rekvisit som måste vara uppfyllda för att gemene man skall få vidta den frihetsberövande tvångsåtgärden att gripa någon. Dels – vilket du har uppfattat korrekt – krävs att fråga är om en brottslig handling för vilken fängelse påbjuds i straffskalan. Dels – vilket frågorna under 2) och 3) relaterar till – måste det föreligga ett visst tids- och rumsmässigt samband mellan brott och gripande (den gripande har i typfallet sett brott förövats).
M.a.o. måste ett visst beviskrav rörande den gripnes skyldighet till brott vara uppfyllt för att gripandet alls skall få ske (ser du t.ex. någon kasta sten på bilar är det ju ställt utom rimligt tvivel att den stenkastande förövat brottet skadegörelse). Jag återkommer senare till vad HD uttalat om vad detta beviskrav närmare innebär. Jag märker från det sätt på vilket din fråga är formulerad på att du utifrån ett felaktigt antagande i momentet 1) ovan leds att ställa de uppföljande frågorna under 2) och 3) - vilka knappast skulle ha uppkommit om du redan från början hade kännedom om det verkliga förhållandet under 1). Jag ska utveckla vad jag menar: din fråga rör det förhållandet då en resenär vägrar förevisa en förvisso fullt giltig resehandling; du undrar vilket brott som då har förövats och kan ligga då till grund för ett eventuellt envarsgripande. Svaret utfås om vi tittar på den straffbestämmelse som ofta tillämpas i sammanhang av ”plankning”/ tjuvåkning, nämligen 9 kap. 2 § 2 st. Brottsbalken (BrB, se: https://lagen.nu/1962:700) (bedrägligt beteende). I lagrummet stadgas att: ”Begagnar sig någon av husrum, förtäring, transport, tillträde till föreställning eller annat dylikt, som tillhandahålles under förutsättning av kontant betalning, och gör han ej rätt för sig, dömes […] för bedrägligt beteende.” Kriminaliseringen av denna s.k. snyltning tar alltså sikte på de situationer i vilka en person ”begagnar sig av” en nyttighet, som tillhandahålles mot kontant betalning, t.ex. hotellrum, restaurangbesök, taxiresa - men ”utan att göra rätt för sig”. Detta sker på endera av två vis: då gärningsmannen inte kan betala, alternativt inte vill betala.
Därmed kan vi sluta oss till att brottet bedrägligt beteende inte har någon bäring på den situationen då någon faktiskt har betalat sin kollektivtrafikresa men inte vill visa upp beviset om att så har skett. Personen har ju, i straffbestämmelsens bemärkelse, faktiskt gjort rätt för sig i och med att han eller hon har betalat.
Angående det brott som aktualiseras istället har detta redan skrivits om på Lawline av min kollega Gabriel Westin (http://lawline.se/answers/5498). Mot bakgrund av dennes svar och vad som anförts ovanför förhåller det sig alltså så att ett envarsgripande aldrig kan företas vid en resenärs vägran att visa upp sin i sig giltiga och betalda biljett. Detta eftersom en vägran att visa giltig biljett, för det första - och som konstaterats här ovanför - inte konstituerar bedrägligt beteende, och, för det andra, inte är brottsligt över huvud taget. Istället är en biljettkontrollant, i ett läge där en person vägrar att visa upp sin giltiga biljett, hänvisad till sådana ageranden, om vilka stadgas i Lag om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik, se: http://lagen.nu/1977:67. Lagen ger befogenhet att, om en resenär vid kontroll inte kan (eller vill) uppvisa giltig biljett, ta ut en tilläggsavgift eller avvisa denne från färdmedlet (5§).
Här visar sig ditt misstag Peter: du förutsätter att en kollektivtrafikresenärs vägran att förevisa en i sig giltig resehandling om än inte konstituerar bedrägligt beteende, så i alla fall annat brott i brottsbalken med vilket fängelsestraff är förbundet. Du håller m.a.o. det ena av villkoren för envarsgripande (”brottsrekvisitet”) som uppfyllt – med konsekvensen att envarsgripande tros kunna komma ifråga om bara det andra kravet (förbehållet om ”på bar gärning eller flyende fot”) också infrias. Detta är emellertid felaktigt. En enskild har inte rätt att genomföra ett envarsgripande vid en medresenärs vägran att vid kontroll uppvisa ett – visserligen betalt – färdbevis enär detta ju inte konstituerar brott ("brottsrekvisitet" är inte uppfyllt). Följaktligen är rekvisitet ”på bar gärning eller flyende fot”, korrekt uttolkat eller ej, inte av relevans i en sådan situation. Det kan m.a.o. aldrig bli aktuellt att "överföra" den tolkning av kravet ”på bar gärning eller på flyende fot”som HD, förment, har gjort (av innebörd att en viss osäkerhet måste tillåtas rörande den gripnes skuld vid ett envarsgripande) på det scenariot där en passagerare vägrat att förete sitt förvisso betalda färdbevis. Det om envarsgripande.
Det kan här vara på sin plats att erinra om att enskilda personers otaliga möjliga förehavanden är tillåtna – så länge de ej är i lag förbjudna. Ytterst inskärps våra grundlagsstadgade fri- och rättigheter, och regleras vad vi får och inte får göra, genom att vissa gärningar kriminaliserats i Brottsbalken. En handlings tillåtlighet framgår motsatsvis av straffbestämmelserna. Så länge som gärningen/gripandet/tvånget, som en medpassagerare eventuellt skulle vidta mot en person som inte vill visa sin biljett, inte är straffrättsligt förbjudet kunde det alltså, envarsgripande eller ej, vidtas utan repressalier. Då enskilda ingriper utan att ett envarsgripande är motiverat kan emellertid ansvar för ”olaga frihetsberövande” eller ”ofredande” enligt BrB 4 kap. 2 § respektive 4 kap. 7 § komma ifråga. Lagrummen ”träffar” den som håller fast, för bort, spärrar in eller på annat sätt berövar någon friheten. Vilken bestämmelse som tillämpas styrs av den längre eller kortare tid som rörelsefriheten inskärps (se om detta rättsfallen NJA 1977 s 329 och 1978 s 67.) Ansvar för frihetsberövandet, tillfälligt eller inte, ifrågakommer givetvis under förutsättning att gärningsmannen handlat uppsåtligen.
Jag ska avslutningsvis ändå säga något om hur rekvisitet ”på bar gärning eller flyende fot” ska förstås – oavsett att detta inte har bäring på den specifika ”plankningssituationen” som du fokuserat i frågan. Här är det av värde att hålla i minnet vilket syfte som envarsgripandet är ägnat att tjäna. Det vore orimligt att en person, som agerat hedervärt på ett rop att ”ta fast tjuven”, inte skulle skyddas av bestämmelserna om envarsgripande, utan hade ”träffas av” det ansvar som föreskrivs genom straffstadgandena om olaga frihetsberövande och ofredande. En sådan ordning hade på ett förödande sätt styrt allmänhetens benägenhet att hjälpa sin nästa när denne faller offer för kriminella handlingar. Personer får därför ”ta fast tjuven” – med den reservationen att det måste ske i viss nära tids- och rumslig anknytning till brottet, då det ännu kan anses ”klart lagt i dagen”. Ett envarsgripande är följaktligen aldrig motiverat dagen efter brottets förövande, knappast ens 10 min därefter.
Vad närmare angår den bevisstyrka som krävs för det brott som begås finns inget uttryckligt stadgat; detta innebär dock inte att något krav inte föreligger. Om vi återigen betänker det rättrådiga som vilar i att ta fast en ”flyende tjuv” som förbrutit sig mot en annan person säger det sig självt att den ingripande personen sannolikt inte själv har sett den brottsliga gärningen förövas alla gånger. Det är dessa situationer som HD haft för ögonen när de uttalat att "osäkerhet får råda rörande den gripnes skuld". I lagkommentaren till 24 kap. 7 § 2 st. RB uttalas att ”hundraprocentigt säker kan ju för övrigt en gripande sällan vara. HD:s skrivningar i de anmärkta rättsfallen [jag listar dem nedan] synes inte utesluta att rekvisitet 'på bar gärning eller flyende fot’ skall tillämpas så att det vid gripandetillfället tillåts föreligga en viss osäkerhet i fråga om den gripne faktiskt är skyldig till brott. Att ett gripande dock inte kan tillåtas ske på så lösa boliner som de vilka förelåg i t ex det anmärkta rättsfallet från år 1978 är ställt utom allt tvivel.” Det uppställs alltså, vilket fastslagits i rättsfallen NJA 1978 s. 67, NJA 1978 s. 607 och NJA 1994 s. 48, inte några krav på att den gripnes brottslighet måste vara fullt klarlagd innan ett envarsgripande får ske. När alltför ”lösa misstankar” föreligger och var s.a.s. den ”lägre gränsen” för misstankegraden dragits går att utläsa ur omnämnt rättsfall från 1978.
Vänligen
