Lawline svarar
Hej,
Frågan du hänvisar till handlar om missbruk av urkund (15 kap 12 § Brottsbalken (https://lagen.nu/1962:700 )) och åklagarens skyldighet att bevisa att personen i frågan hade lämnat ut en identitetshandling till en kompis med uppsåt att kompisen skulle komma att missbruka identitetshandlingen, genom att använda den till att försöka ta sig in på krogen.
I brottmål bär åklagaren bevisbördan, d.v.s. den tilltalade anses vara oskyldig till motsatsen har bevisats av åklagaren. Det räcker dock inte med att åklagaren gör det antagligt att den tilltalade är skyldig, utan det måste bevisas med viss styrka att den tilltalade är skyldig.
Det är sällan det går att bevisa någonting till 100 % sannolikhet. Vittnen kan ljuga, ett erkännande behöver inte stämma, foton manipulerade och t om ett DNA-prov har sällan en tillförlitlighet på 100%. Däremot ställs ett väldigt högt beviskrav i brottmål, för att felaktigt fällande domar ska undvikas.
Det går inte att ange någon exakt siffra, med hur stor procentuell sannolikhet åklagaren måste bevisa den tilltalades skuld, för att åklagaren ska anses ha uppfyllt beviskravet. Däremot används olika språkliga formuleringar i domar för att visa att åklagaren har uppfyllt beviskravet. En av dem är att ”åtalet är styrkt”, en annan att ”den tilltalades skuld är ställd utom rimligt tvivel.”.
För att återknyta till den ursprungliga frågan, får det alltså inte finnas något rimligt tvivel om att personen i frågan hade lämnat ut en identitetshandling till kompisen med uppsåt att kompisen skulle komma att missbruka identitetshandlingen, genom att använda det till att försöka ta sig in på krogen.
Det finns flera olika tänkbara sätt åklagaren skulle kunna föra bevisning om personens skuld; t ex genom förhör med den som använde identitetshandlingen, där den uppger att personen i frågan hade lämnat ut identitetshandlingen till honom med vetskap att han skulle missbruka den, genom förhör med vittnen som styrker åtalet etc.
Personen i frågan uppgav att han inte visste att hans identitetshandling var borta. Uppger han detta inför rätten får hans utsaga inte utgöra ett rimligt tvivel. D.v.s. åklagarens bevisning om den tilltalades skuld måste vara så stark, att personens utsaga inte framstår som ett rimligt tvivel till hans skuld.
Det är svårt att ge något konkret exempel på hur åklagaren skulle kunna föra bevisning med tillräcklig styrka för att personen i frågan skulle kunna dömas.
Låt oss dock säga att personen i frågan uppger att han inte visste att identitetshandlingen var borta, samtidigt som kompisen som använde handlingen uppger att han fick den av personen i frågan och att denna visste att kompisen skulle missbruka den. I ett sådant scenario räcker det inte med att kompisens utsaga framstår som lite mer trovärdig, än personen i frågans, utan det måste finnas ytterligare omständigheter som visar att personen i frågan är skyldig. Vad detta skulle kunna vara för omständigheter är svårt att spekulera i, men t ex vittnesutsagor, vad kompisen sagt till andra, korrespondens (t ex textmeddelanden mellan personen och kompisen) etc.
Även om jag inte har gett något exakt svar på din fråga, hoppas jag att du genom mitt svar har fått viss vägledning. I annat fall är du välkommen att skriva in och fråga igen.
Med vänliga hälsningar
Jimmy MikaelssonRådgivare
