Lawline svarar
Tyvärr ger din fråga inte särskilt mycket ledning i vad för sorts ”misstag” som åsyftas, något som inte har ringa betydelse för bedömningen. Hag väljer därför att göra en bredare redogörelse för gällande rätt på detta område.
Utgångspunkten i dylika fall, som framgår av 3 kap 1 § skadeståndslagen (3:1 SkL), är att arbetsgivaren alltid svarar för skada som arbetstagare förorsakar genom fel eller försummelse i tjänst. (Lagrummet finner du http://www.lagen.nu/1972:207#K3P1 ) Det s.k. principalansvaret är strikt och arbetsgivaren svarar alltså så gott som för all skada en arbetstagare i hans/hennes tjänst ådrar sig och som täcks av paragrafen, så länge denne är i tjänst och den skadebringande handlingen något så när har koppling till arbetsuppgifterna. Det senare av dessa kriterier har i domstolspraxis fått en förhållandevis extensiv tolkning och m.a.o. är det få händelser som faller utanför bestämmelsen. Dock följer av 3:1 SkL att arbetsgivaren t.ex. inte svarar för person- eller sakskada som arbetstagaren vållar uppsåtligen, d.v.s. i realiteten genom brott. För att arbetstagaren skall bli personligt betalningsansvarig följer vidare av 4:1 SkL att ”synnerliga skäl” måste föreligga. Vid en sådan bedömning tas hänsyn till flera faktorer såsom följer av lagrummet arbetstagarens ställning, handlingens beskaffenhet etc.
Vad som sammanfattningsvis följer av dessa bestämmelser i domstolspraxis är att för händelser i löpande verksamhet i regel så får arbetsgivaren svara för eventuella skador, det är först vid mer extraordinära skeenden som arbetstagarens egna ansvar överhuvudtaget övervägs.
