Lawline svarar
I den svenska processrätten gäller principen om fri bevisföring, enl. 35 kap 1 § Rättegångsbalken (se https://lagen.nu/1942:740#A3). Denna princip innebär att parterna i ett mål som regel är fria att lägga fram vilka bevis de vill. Enligt principen om fri bevisvärdering, som även den finns i 35 kap 1 § RB, så är domstolen skyldig att beakta den bevisning som läggs fram i processen. Det innebär i princip att domaren fritt kan värdera bevisningens styrka och värde (med vägledning i praxis och förarbeten). Vilken tyngd och betydelse viss bevisning som förs in i målet får, kan därmed variera när den värderas av domstolen och adderas till övrig bevisning.
Enligt 35 kap. 7 § RB kan domstolen dock avvisa bevisning som en part vill föra in i processen. Det innebär att just dessa bevis överhuvudtaget inte får läggas fram i en rättegången. Domstolen kan enligt denna regel avvisa t.ex. onödigt kostsam bevisning eller bevisning som uppenbart skulle bli utan verkan eller inte behövs. Domstolen tillämpar dock denna bestämmelse restriktivt.
I brottmål och kanske framför allt i sexualbrottmål har stödbevisning ofta ansetts vara en viktig del i domstolens bedömning. I en sammanställning av domstolarnas bevisvärdering i sexualbrottmål som utfördes av överåklagare år 2007 Lisbeth Johansson, menade hon att det var vanligt att offrets uppgifter sällan räcker till en fällande dom och att det i sådana fall är mycket viktigt med stödbevisning som styrker målsägandens berättelse.
Med Vänliga Hälsningar