Vad avses med reformatio in pejus? Är principen meningslös? Kritik anslutningsöverklagan.
Hej!
Jag har en fråga ang överklagan och straff
Jag läser att enligt 51 kap. 25 § rättegångsbalken får hovrätten vid en överklagan inte döma till en strängare brottspåföljd än den som tingsrätten har dömt ut (principen om reformatio in pejus) samtidigt läser jag att detta inte gäller om åklagare också väljer att överklaga som svar på den tilltalades överklagan.
Vad gäller?
Om det är så att det inte gäller om åklagaren också överklagar är det ju en helt meningslös princip ( åklagaren överklagar alltid som svar på den tilltalades överklagan och då är det helt öppet för hovrätten att sätta vilket straff de vill…)
Tack så mycket
Lawline svarar
Hej! Tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga.
Vad gäller?
Reformatio in pejus gäller om det bara är den tilltalade som har överklagat domen. Om åklagaren överklagat en dom får domstolen döma till en mer ingripande påföljd. Detta gäller även om åklagaren överklagat som svar på den tilltalades överklagan.
Är principen meningslös?
Åklagaren överklagar inte alltid när tilltalad gör det. Åklagaren kan istället bestrida en ändring av domen om han eller hon anser den vara skälig som den är. I detta fall ska reformatio in pejus tillämpas, eftersom ett bestridande av en ändring inte räknas som en överklagan från åklagarens sida.
Om en åklagare har överklagat som svar på den tilltalades överklagan, får den tilltalade ångra sin överklagan om han eller hon önskar, (NJA II 1943 s. 1, s. 627 och s. 656).
Åklagaren kan överklaga som svar på den tilltalades överklagan inom en vecka från då tidsfristen för parternas självständiga rätt till överklagan löpt ut, se 51 kap. 2 § rättegångsbalken (rb). Den här bestämmelsen kan anses problematisk. Åklagaren har ju haft tid på sig innan, se 51 kap. 1 § rb. Åklagaren vet dessutom alltid att möjligheten till en ändring av domen (vilket borde legat i åklagarens intresse även innan han eller hon fick reda på den tilltalades vilja) riskerar att försvinna när tidsfristen för rätten till självständig överklagan löper ut. Man kan undra vilket motiv som ligger bakom åklagarens överklagan i det senare skedet. Även om den tilltalade får ångra sin överklagan efter åklagarens "svarsöverklagan", kan åklagaren utnyttja sin vetskap om att ett överklagande som svar på den tilltalades överklagan (istället för ett bestridande av ändring - som hade förmedlat samma inställning hos åklagaren som han/hon i det tidigare skedet var villig att ha), kan skrämma den tilltalade till att göra just detta för att inte riskera en mer ingripande påföljd. 51 kap. 2 § i rättegångsbalken kan med andra ord anses vara en strategibestämmelse till åklagarens fördel. Den kan anses äventyra tillvaratagandet av reformatio in pejus (51 kap. 25 § rb).
Jag hoppas du fått svar på din fråga.
Vid fler frågor är du varmt välkommen att återkomma till oss på Lawline!
Vänligen,
Anahita Harati
