Vad är skillnaden på anslutningsöverklagande och ordinarie överklagande, och var går gränsen?
Hej! Hur fungerar det egentligen med anslutningsöverklagan? Om x har blivit dömd i tingsrätt, och har 3 veckor att överklaga. Om x överklagar ganska direkt, och åklagaren därefter också överklagar inom ramen av dessa 3 veckor. Räknas det som anslutningsöverklagan då? Alltså att x har möjligheten att dra tillbaka överklagan och välja att gå på tingsrättens dom ändå?
Lawline svarar
Hej, och tack för att du vänder dig till oss på Lawline med din fråga!
Som jag förstår det vill du veta var gränsen mellan anslutningsöverklagande och ordinarie överklagande går. Svaret på din fråga finns i rättegångsbalken (RB).
Överklagande och tidsfrister
När en dom i ett brottmål har fallit kan den tilltalade eller åklagaren överklaga domen inom tre veckor, vilket framgår av 51 kap. 1 § RB. Om ena parten har överklagat, har motparten rätt att överklaga domen inom en vecka från den dag då denna treveckorsfrist gått ut, vilket framgår av 51 kap. 2 § RB. Det är denna möjlighet som kallas anslutningsöverklagande. För att förstå syftet med anslutningsöverklagande behöver jag dock först redogöra för förbudet mot reformatio in pejus.
Reformatio in pejus
Generellt sett råder det ett förbud mot reformatio in pejus (förändring till det sämre) i svensk rätt. Det betyder att det råder ett förbud mot att döma till nackdel för den som överklagat, såvida inte motparten också överklagat. Om en tilltalad till exempel döms till två års fängelse och ensamt överklagar, kan den tilltalade inte dömas till en strängare påföljd än två års fängelse. Detta framgår av 51 kap. 25 § RB. Samma princip gäller i tvistemål, dock utan direkt lagstöd (i stället anses det framgå indirekt av 17 kap. 3 § RB).
Anslutningsöverklagande
Anslutningsöverklagande syftar bland annat till att förhindra att en av parterna överklagar ”i sista sekund”, med följden att den som överklagar skyddas av förbudet mot reformatio in pejus samtidigt som motparten inte beretts tillfälle att bestämma om denne vill överklaga eller inte. Motparten ges därför en möjlighet att få ännu en vecka på sig att besluta om denne vill överklaga eller inte, och då i form av ett anslutningsöverklagande. Ett anslutningsöverklagande är dock accessoriskt till det vanliga överklagandet. Det innebär, precis som du skriver i din fråga, att ett anslutningsöverklagande förfaller om det ursprungliga överklagandet dras tillbaka med följden att den tidigare domen står fast (se 51 kap. 2 § andra meningen RB).
Gränsen mellan anslutningsöverklagande och vanligt överklagande
Enligt ordalydelsen i bestämmelsen om anslutningsöverklagande är ett sådant möjligt inom en vecka från det att treveckorsfristen gått ut. Av andra meningen framgår att ett överklagande som gjorts under sådan tid förfaller, om det ordinarie överklagandet dras tillbaka. Av ordalydelsen framgår alltså att det blir ett anslutningsöverklagande först då treveckorsfristen gått ut, och att det innan dess är fråga om ett vanligt överklagande. Detta kan man också resonera sig fram till, med stöd av bestämmelserna jag redogjort för. Om det vore så att alla överklaganden som gjordes efter ett ordinarie överklagande var anslutningsöverklaganden, skulle ju den part som först överklagat fått all makt att bestämma om målet skulle tas till högre rätt eller inte. Detta eftersom den i så fall alltid hade kunnat få motpartens överklagande att förfalla genom att dra tillbaka sitt eget, även om motparten hade överklagat inom treveckorsfristen.
Sammanfattning och slutsats
I ditt beskrivna scenario hade det inte rört sig om något anslutningsöverklagande, om båda parter överklagat inom treveckorsfristen. Det rör sig om ordinarie överklaganden fram till dess att tre veckor passerat sedan domen fallit, därefter rör det sig om anslutningsöverklagande.
Hoppas du känner att du fick svar på din fråga, annars är du varmt välkommen att skicka en ny eller boka tid hos oss för rådgivning!
Vänligen,
