Tvist om vårdnad och boende

2015-06-05 i Vårdnadstvist
FRÅGA
Jag har haft ensam vårdnad om min pojke som idag är 12 år tills dess att han blev 5. Sedan gick jag med på gemensam vårdnad och sedan dess har det aldrig fungerat. Pappan för över sin svartsjuka och kontrollbehov gentemot mig på pojken. Pappan måste veta allt och kontrollera allt jag gör. Han blir arg om jag inte frågar honom om saker först, som ex. När sonen är hos mig och vi åker och hälsar på någon eller gör någon aktivitet utanför hemmet så måste jag ha pappans tillåtelse. Enligt honom har han rätt att veta och måste godkänna eftersom vi har delad vårdnad. Jag vill nu ha tillbaka ensam vårdnad eftersom pappan sätter sig emot allt jag gör för att han inte kan släppa kontrollen och acceptera att jag gått vidare. Vi har muntlig förhandling nu den 26e och undrar hur domarna tänker kring dehär och åt vilket håll dom kommer att döma. Pappan vill ha gemensam. Jag vill ha ensam. Vi är inte Heller överens om vart pojken ska bo, som just nu bor i fosterfamilj med stöd av LVU pga samarbetsvårigheter föräldrarna mellan. Jag vill att han ska flytta tillbaka hem till mig där han alltid bott. Och pappan vill att han ska bo med honom. Pojken själv säger till socialtjänsten att han vill bo hos mig. Han berättar även för soc att pappan säger till honom att mamma är en hora. Hur tror ni dom kommer att döma? Hur tänker och resonerar dom kring dehär. Alltid utifrån barnets bästa och rätt till båda föräldrar jag vet .men utöver det? Tacksam gör snabbt svar. Mvh en stressad mamma
SVAR

Hej och tack för din fråga!

Vårdnadstvister är vanligtvis känsliga och jobbiga för alla inblandade, inte minst för barnet. För samtliga parter är det bästa därför om det går att komma överens föräldrarna emellan, men ibland är detta inte möjligt och då är ett domslut enda utvägen.

Precis som du skriver är utgångspunkten i alla frågor som rör vårdnad, boende och umgänge barnets bästa. Det är barnet som har rätt till en trygg uppväxt och att i möjligaste mån ha en nära och god kontakt med båda sina föräldrar. Detta är stadgat i lagen, se Föräldrabalken 6:2a (Föräldrabalken, FB, hittar du här) och läggs stor vikt vid hos domare.

Som en följd av denna princip läggs även stor vikt vid barnets egen vilja och uttalanden om hur han vill ha det. Ju äldre barnet är och ju mognare barnet bedöms vara, desto tyngre väger barnets åsikt. Detta har att göra med att yngre barn ofta inte förstår de fulla konsekvenserna av situationen och att de har lättare att påverkas av vad ena föräldern sagt om den andra föräldern framför barnet. Att din 12-åriga son framfört att han vill bo hos dig bör därför ha inverkan på bedömningen av vem som ska ha vårdnad och vart barnet ska bo.

Rätten kan på någon av föräldrarnas begäran besluta att den gemensamma vårdnaden ska ändras så att en av föräldrarna får ensam vårdnad, se FB 6:5 1 stycket. Det är i så fall den ensamma vårdnadshavaren som blir boendeförälder. I FB 6:5 2 stycket sägs vidare att domstolen vid bedömningen ska lägga särskild vikt vid föräldrarnas svårigheter att samarbeta i frågor kring barnet – något som självklart påverkar barnet negativt. I praxis har visats att det krävs relativt stora samarbetssvårigheter för att få till stånd ensam vårdnad. Den av föräldrarna som i ett sådant läge tilldöms vårdnaden är oftast den som bedöms bäst kunna se till att barnet får träffa även den andre föräldern.

En annan aspekt som ofta läggs stor vikt vid är vad som stadgas i FB 6:7 1 stycket, dvs. att ena föräldern brister i omsorgen om barnet eller på annat sätt agerar försumligt på ett sätt som innebär en bestående fara för barnets hälsa och utveckling. Det krävs även här att bristerna är relativt omfattande.

Att pappan talar öppet illa om dig inför barnet är ett agerande som talar för att pappan brister i omsorgen, och som i praxis har inverkat på bedömningen av vem som är bäst lämpad som vårdnadshavare.

Det går inte att säkert fastställa vad utgången blir i ert specifika fall, då domstolen tar hänsyn till alla kända omständigheter och därifrån gör en samlad bedömning av vilket utfall som är det bästa för barnet. Allmänt kan dock sägas att domstolen ställer relativt höga krav på att samarbetssvårigheter, brister i omsorgen osv. ska vara omfattande och inte bedömas bli bättre inom en översiktlig framtid, för att ensam vårdnad ska aktualiseras. Utgångspunkten i barnrätt är nämligen att barnets behov av en nära kontakt med båda föräldrarna väger tungt, och gemensam vårdnad presumeras vara det bästa. Den av föräldrarna som vill ha till stånd ensam vårdnad bär bevisbördan för att detta är det mest lämpliga.

Ytterligare en aspekt av det hela är att pappan antagligen kommer att bemöta dina synpunkter från sin synvinkel, och komma med egna påståenden om hur vårdnaden fungerat. Det är en svår uppgift för domstolen att avgöra vem av er som har den mest sanningsenliga och verklighetsförankrade bilden av situationen.

Mitt råd till dig utifrån resonemanget ovan är att redogöra för de samarbetssvårigheter som verkar ha pågått en längre tid er emellan, förklara att det mestadels beror på pappans kontrollbehov och svårigheter att diskutera med dig, samt beskriva hur detta påverkar er sons tillvaro. Du bör även framhäva att det är pappan som har brustit i sin omsorg, genom att öppet tala nedlåtande om dig framför sonen. Du bör inte överdriva pappans agerande utan på ett trovärdigt och sanningsenligt sätt redogöra för konkreta situationer där samarbetet och vårdnaden har brustit, samt framhäva varför det bästa för barnet vore om du ensam fick vårdnad och hand om barnets boende.

Förhoppningsvis kan ni lämna gammalt bråk bakom er och hitta en lösning som underlättar för samtliga inblandade parter.

Stort lycka till framöver!

Med Vänliga Hälsningar

Emilia Ohlin
Fick du svar på din fråga?
Relaterat innehåll
Senaste besvarade frågorna inom Vårdnadstvist (733)
2020-06-30 Vårdnad barn
2020-06-30 Boende och umgänge vid gemensam vårdnad
2020-06-29 Vårdnaden av barn
2020-06-29 Vårdanden av barn

Alla besvarade frågor (81635)