Ska dröjsmålsränta löpa från förfallodagen trots att borgenären, som var min sambo, förhöll sig helt passiv och inte krävde betalt och dröjsmålsränta förrän 4 år senare när vi bröt upp?
Hej,
En revers på 500.000 förföll till betalningen 2014. Denna avsåg skuld mellan sambon. Utlånaren krävde inte att skulden skulle betalas då reversen förföll till betalning, utan agerade som om Reversen hade längre löptid.
Nu 2018 då paret går skilda vägar kräver utlånaren att skulden skall betals men också att ränta skall utgå sedan förfallodatumet.
Inget avtal har ingåtts om någon ränta efter det att reversen förfaller om skulden inte betalades. Utlånaren har varit helt passiv.
Frågan är nu: Vad gäller? Går det att kräva ränta i efterhand? Vad kan tingsrätten döma om man kommer
mvh
Lawline svarar
Hej! Tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!
Denna fråga regleras helt utifrån räntelagen (RänteL).
Först och främst vill jag klargöra betydelsen av vissa för denna fråga centrala juridiska begrepp. De kan vara bra att ha koll på då jag kommer att använda dem i mitt svar och i fall ni själva ska göra viss efterforskning inom detta område kommer ni utan tvekan stöta på dessa begrepp, då de är helt centrala för detta rättsområde.
Gäldenär: den som är skyldig borgenären pengar.
Borgenär: Den som har en fordran på gäldenären.
Fordran: Ett krav på att få någonting, i detta fall pengar.
Jag utgår i mitt svar från att du är den betalningsskyldige eller ställer frågan för dennas skull.
Enligt räntelagen 3 § gäller att ränta löper från och med förfallodagen om den är bestämd i förtid. Dröjsmålsränta gäller även om det, som i detta fall, inte är avtalat. Detta innebär att dröjsmålsränta normalt sätt ska börja löpa från den dag som är angiven för betalning. Det finns dock undantag från det här. Jag ska förklara detta senare nedan.
Varför finns ränta?
Ränta finns till för att man som gäldenär (betalningsskyldig) inte ska kunna vägra betalning eller undvika betalning hur länge som helst utan att få någon typ av nackdel för det. Det finns exempelvis inget straff för att inte betala skulder i Sverige, då det inte är en brottslig handling. I stället löses detta problem med att om man inte betalar kommer det att bli dyrare och borgenären (utlånaren) kommer förr eller senare att kunna kräva in betalningen om gäldenären har pengar (exempelvis genom att begära utmätning).
Detta innebär dock att det finns ett specifikt ändamål med ränta och specifika skyddsintressen. Det handlar alltså framför allt om att skydda borgenären (utlånaren) på så sätt att hen ska kunna räkna med att få betalt i tid och annars få extra tillägg för besväret. Det går inte att ignorera detta ändamål och det kan bli särskilt viktigt att lyfta i detta fall då det kan ifrågasättas om användandet av ränta i detta fall är ändamålsenligt. Jag kommer att återkomma till detta längre fram.
Vad gäller i ert fall?
Huvudregeln
Som sagt är alltså huvudregeln att ränta ska börja löpa från dagen då skulden förfallit till betalning. När ränta ska betalas räknas den ut på följande vis. Enligt räntelagen 6 § ska räntan beräknas på så sätt att man tar referensräntan (som beslutas av riksbanken och finns på deras hemsida) adderat med 8 procentenheter. Räntan gäller då för ett helt år. I ert fall skulle det därmed kunna se ut som följande.
Om vi säger att referensräntan varit 0 hela tiden mellan 2014 och 2018, och skulden förföll till betalning den 1 januari 2018, görs uträkningen på så sätt att man multiplicerar huvudfordran 500.000 med räntan upphöjt med antalet år som räntan löpt på. 500.00 x (1.08^(4)) = cirka 680.000. Summan blir alltså avsevärt högre med tillägg av räntan.
Undantag
Ett undantag kan göras från att ränta ska börja löpa, i detta fall, när borgenären ger gäldenären anstånd på betalningen. Med det menas att ränta kan undantas om borgenären givit anstånd, alltså beviljat uppskov, för gäldenären att betala tillbaka skulden. Detta är dock en situation som inte ges ett klart svar i lagen, och som jag såvitt finner inte besvarats av någon tydlig praxis och inte heller berörs särskilt djupt i förarbetena till lagen. I lagförarbetena behandlas frågan om hur givande av anstånd ska påverka räntan i princip i ett stycke, som citeras här (SOU 1975:28 s. 104).
"Större svårighet bereder en annan fråga, nämligen om anstånd från borgenärens sida skall medföra, att ränta inte utgår under den tid som anståndet gäller. Uppenbarligen kan — där ränta skulle ha utgått ifall anstånd inte hade beviljats — ett av borgenären medgivet anstånd ha såväl den innebörden att denne avstår från ränta under anståndstiden som den motsatta innebörden. Det blir alltså närmast en tolkningsfråga, vilken innebörd som i ett särskilt fall skall tilläggas anståndet. Utredningen anser sig böra avstå från att föreslå någon bestämd regel, som skall gälla när annat inte framgår av borgenärens förklaring. Omständigheterna kan vara alltför olika."
Utredningens slutsats är således att i sådana fall där anstånd givits för betalningen, får det avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet huruvida ränta ska löpa eller inte. Däremot fortsätter utredningen med ett nytt uttalande som kommer precis efter det ovan citerade. Där sägs det att i fall då anståndet givits genom ren passivitet, bör det anses att dröjsmålsränta trots allt ska löpa.
Enligt förarbetena kan alltså anstånd givet av borgenären leda till olika resultat beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Däremot är de tydliga med att dröjsmålsränta generellt ska löpa om anståndet endast givits genom att borgenären förhållit sig rent passiv och alltså inte aktivt krävt betalning.
Bedömningen i detta fall
Jag förstår det som att borgenären i detta fall, den utlånande sambon, har förhållit sig passiv och alltså inte aktivt krävt betalning. Detta skulle kunna tala för att man bör tillämpa utredningens uppfattning i förarbetet om att dröjsmålsränta i ett sådant fall ska löpa. Det kan dock med starka skäl argumenteras för att uppfattningen i förarbetena inte är tillämplig på detta fall.
Utgångspunkterna i förarbetet som jag citerat ovan är att räntelagen oftast tillämpas i näringslivet och vid professionell kreditgivning. En av de vanligaste borgenärerna är banker och räntelagen tillämpas till absolut största del inom sådana affärsmässiga sammanhang. I detta fall har vi en helt annan situation som inte har behandlats i förarbetena och som inte har samma intressen som i en "vanlig" situation när exempelvis en bank lånat pengar till ett företag.
En bedömning bör således göras för detta enskilda fall. Det som är viktigt är då omständigheterna i detta enskilda fall. Jag kan tänka mig flera argument för att gäldenären i detta fall inte ska behöva betala ränta.
Samborna har per definition levt i ett parförhållande under så kallade äktenskapsliknande förhållanden. De har haft en förmodligen förhållandevis gemensam ekonomi av något slag (t.ex. gemensamma utgifter och kanske gemensamma tillgångar och besparingar). Under dessa omständigheter kan enligt min uppfattning argumenteras för att det viktigaste ändamålet med reglerna om dröjsmålsränta inte gör sig gällande lika starkt som annars, nämligen det att det ska förhindra att gäldenären ska undandra sig från att betala skulden.
Vidare borde det i detta fall kunna argumenteras för att denna situation kan liknas vid att borgenären har medgivit anstånd både med betalningen och dröjsmålsränta. Detta borde kunna anses typiskt sett underförstått i en sådan här situation som är för handen då det råder en medveten konsensus mellan borgenären och gäldenären (som i detta fall är sambor) om att skulden inte är betald men borgenären inte kräver betalning.
Bedömningen kan även påverkas om det till exempel är så att borgenären i detta fall har sagt något om att skulden inte behöver betalas på förfallodagen, eller att hen har godkänt och sagt att det är okej att den inte betalas eller betalades på förfallodagen. I så fall har hen inte ens förhållit sig helt passiv och det finns ännu starkare skäl till att dröjsmålsränta inte ska utgå. Ni bör alltså fundera på om det framkom något mellan samborna som kan ha utgjort ett aktivt givande av anstånd av borgenären och som talar för att dröjsmålsränta inte ska utgå.
Sammanfattning
Nu har jag gått igenom olika omständigheter som bör ha betydelse för bedömningen. Det bör återigen understrykas att det såvitt jag finner inte finns något klart svar på denna situation. Därmed kan jag tyvärr inte ge ett rakt svar. Enligt min uppfattning finns det skäl för att dröjsmålsränta ska utgå från och med datumet för dagen då skulden förföll till betalning, men även ännu starkare skäl emot att dröjsmålsränta ska utgå på detta sätt. Det är helt enkelt oklart vad som ska gälla i denna situation och det jag kunnat ge er är utgångspunkterna för bedömningen, så att ni ska få en uppfattning av hur ni ska tänka angående de juridiska aspekterna av situationen.
Min rekommendation är att ni betalar huvudfordran på 500.000 så snart ni kan. Även om dröjsmålsränta inte skulle löpa från förfallodagen 2014 kan den i så fall börja löpa 30 dagar efter att borgenären krävt betalt enligt räntelagen 4 §.
Vad beträffar räntan anser jag att ni först och främst bör konfrontera borgenären med att hans krav på ränta och eventuellt bestrida kravet om ni mot bakgrund av mitt svar anser att ni har rätt eller i varje fall goda chanser att vinna om ni skulle bli stämda.
Om detta skulle tas till domstol rekommenderar jag att ni tar hjälp av en professionell jurist på Lawlines juristbyrå. Om det blir aktuellt och ni är intresserade av det kan ni kontakta mig på Joel.Herrault@Lawline.se. Ni kan även ställa eventuella följdfrågor till mitt svar på den adressen så svarar jag så fort jag har möjlighet.
Med vänliga hälsningar,
