Mitt ex har flyttat med våra barn till Spanien - Vad gäller?
Hej det gäller familjerätt,det som har hänt med barnen och mig efter en separation/skilsmässa
Det började för ett antal år sedan, efter en "vanlig" separation där barnen bodde växelvis hos båda föräldrar och allt fortgick efter gängse accepterade normer ,allt för barnens bästa.
En dag under sommar semestern inser man att barnen borta i Spanien med sin mor utan förvarning eller närmare förklaring eller rådfrågan med mig,Dem skall vara där nu,heter det när jag pratade med dem i telefon.Vi har ju ju rötter i Spanien med familj och så och är ganska hemma där också ,men vi bodde faktiskt i Sverige,och hade våra jobb och skolor och liv här sedan tjugo år tillbaka.Jag blir så klart bestört , paraliserad och handlingsförlamat efter att höra detta.Man vill inte skrämma barnen på nåt sätt( de är 11-13 år) eller att de skall känna att det här är verkligen illa,men jag gör inget(ångrar djupt nu)låtsas som allt är frid och fröjd.Hoppas att de själva snart vill komma tillbaka till sina kompisar och skolor mm.de kan inte spanska har ingen egen bostad eller anmälda till nån skola,och exfrun hade inget jobb .Men det blir mycket värre för alla ;en mardröm .Frågan är kan man inte anmäla sitt ex för barnarov,och allt skada som detta medfört för både barn och mig, efteråt ? försäkringskassan agerade nästan mänsdiskriminerande mot mig när jag berättade om barnarov,mm. Det skulle anmälts tidigare! ,nu var det ingen mening..
Lawline svarar
Hej och tack för att du vänder dig till oss på Lawline,
UTREDNING
Den lagstiftning som främst behöver beakta vid besvarandet av din fråga är brottsbalken (BrB), vilken är den huvudsakliga strafflagen i Sverige, och föräldrabalken (FB).
Den straffrättsliga bedömningen, vad gäller?
Utifrån din ärendebeskrivning kan det redan nu framhållas att ditt ex:s agerande inte synes nå upp i kraven för brottet människorov. Enligt 4 kap. 1 § BrB gäller att "Den som bemäktigar sig och för bort eller spärrar in ett barn eller någon annan med uppsåt att skada honom eller henne till liv eller hälsa eller att tvinga honom eller henne till tjänst eller att öva utpressning, döms för människorov till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst arton år, eller på livstid". Skulle brottet vara mindre grovt kan gärningsmannen dömas till fängelse i högst sex år. Inget i ditt ex:s handlande verkar dock täcka rekvisiten (kriterierna) som uppställs i lagtexten och som således krävs för att brottet människorov ska vara begånget. Enligt min mening aktualiseras inte heller brottet olaga frihetsberövande, jfr 4 kap. 2 § BrB.
Däremot bör det undersökas om ditt ex möjligtvis kan ha gjort sig skyldig till brottet egenmäktighet med barn enligt 7 kap. 4 § 1 st. BrB. Där sägs att "Den som obehörigen skiljer ett barn under femton år från någon som har vårdnaden om barnet döms för egenmäktighet med barn till böter eller fängelse i högst ett år, om gärningen inte utgör brott mot frihet. Detsamma gäller, om den som gemensamt med någon annan har vårdnaden om ett barn under femton år utan beaktansvärt skäl egenmäktigt skiljer barnet från den andra vårdnadshavaren eller om den som ska ha vårdnaden obehörigen bemäktigar sig barnet och därigenom själv tar sig rätt". Den andra meningen i lagrummet (lagparagrafen) träffar eventuellt den nu uppkomna situationen. Huruvida det föreligger gemensam vårdnad om barnen framgår inte riktigt av din ärendebeskrivning, men jag utgår ifrån att så är fallet. Genom uttrycket "beaktansvärt skäl" finns det ett begränsat utrymme för en vårdnadshavare att vidta åtgärder som annars hade varit straffbara om de sker i syfte att tillvarata barnets bästa och det omedelbara kravet på skydd och omsorg, se prop. 2013/14:120 s. 15. Det kan exempelvis handla om att skydda ett barn mot övergrepp, men olika syn på frågor om uppfostran, kosthållning, skolgång och sovtider eller ogillande av den andres val av partner utgör naturligtvis inte något beaktansvärt skäl. Det är för mig ovisst vad som föranledde flytten till Spanien, men det ska noteras att bara för att barnen inte aktivt säger att de vill flytta hem till Sverige kan fortfarande ett brott vara begånget. Det gäller även om de frivilligt valde att följa med till Spanien, det vill säga utan att uttryckligen protestera. Brottet är nämligen riktat mot dig som vårdnadshavare varför barnens vilja i princip är utan betydelse. Men att du inte tidigare har gjort något för att få hem barnen och istället tyst har valt att acceptera flytten kan förmodligen jämställas med ett samtycke. Det innebär i så fall att ditt ex inte torde ha gjort sig skyldig till något brott, i vart fall inte hittills eftersom du aldrig manifesterade ditt missnöje. Då går det möjligen att argumentera för att hon inte var medveten om detta och därmed inte heller kan anses egenmäktigt ha skiljt barnen ifrån dig. Exakt vad utgången skulle bli i domstol för det som har varit är för mig svårt att säga, men klart är att om du i dagsläget motsätter dig barnens spanska bosättning kan ditt ex inte låta barnen att bo kvar där. Barnets bästa ska alltid beaktas i situationer som rör barn och givet att de under hela sitt liv varaktigt har bott i Sverige, inte kan spanska, inte verkar gå i skolan och dessutom saknar bostad kan deras nuvarande leverne omöjligen ligga i linje med vad som är barnets bästa.
Den civilrättsliga bedömningen, vad gäller?
En vårdnadshavare har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter och vid gemensam vårdnad ska föräldrarna i stort sett fatta alla beslut rörande barnet tillsammans, 6 kap. 11 § och 13 § 1 st. FB. Detta kräver ett långtgående samarbete mellan föräldrarna och deras beslutskompetens bygger på två bärande principer, vilka är tillgänglighetsprincipen och beslutsprincipen. Den förra innebär att den förälder som för tillfället finns tillgänglig hos barnet stundtals kan ha rätt att ensam besluta i vissa frågor. Den senare principen betyder att beslutsbehörigheten är beroende av vilket typ av beslut det handlar om. Allt detta följer av 6 kap. 13 § 2 st. FB och där stadgas att "Är en vårdnadshavare till följd av frånvaro, sjukdom eller annan orsak förhindrad att ta del i sådana beslut rörande vårdnaden som inte utan olägenhet kan uppskjutas, bestämmer den andre ensam. Denne får dock inte ensam fatta beslut av ingripande betydelse för barnets framtid, om inte barnets bästa uppenbarligen kräver det".
För att en vårdnadshavare (ditt ex) ensam ska kunna fatt beslut krävs alltså att frågan handlar om någonting "som inte utan olägenhet kan uppskjutas" men som inte är "beslut av ingripande betydelse" eller utgör "beslut av ingripande betydelse" men där "barnets bästa uppenbarligen kräver" att ett beslut ändå tas. Daglig omsorg kopplat till barnets mat, kläder, sovtider, fritidsaktiviteter och andra dylika saker är vanliga exempel på beslut av mindre vikt, det vill säga beslut som inte är av ingripande betydelse men som kanske inte utan olägenhet kan uppskjutas. Det hade förmodligen blivit mindre funktionellt för det praktiska familjelivet om konsensus mellan föräldrarna krävdes för beslut om exempelvis tidpunkten för barnets sänggående. Den typen av beslut kan alltså både du och ditt ex ta utan den andres samtycke, men beträffande uppenbarlighetsrekvisitet ställs det däremot relativt höga krav på den förälder som vill åberopa ett sådant undantag. Placering vid förskola (om inte föräldrarna lever isär, då bestämmer den så kallade boföräldern, alltså den hos vilken barnet varaktigt bor hos), sedvanlig skolgång (inklusive förskoleklass för sexåringar) och flytt utgör alla företeelser som enligt men mening sorterar under begreppet ingripande betydelse för barnets framtid. Skolboksexemplet på ett beslut av ingripande betydelse när barnets bästa uppenbarligen kräver ett resolut agerande från den ena föräldern är en svår operation som inte kan vänta.
Mot bakgrund av ovanstående är det för mig tydligt att ditt samtycke krävs för att barnen ska få bo i Spanien. Visst stöd för detta finns även i folkbokföringslagen i vilken det framgår att en ändring av ett barns folkbokföringsadress i princip kräver att båda vårdnadshavarna medverkar till detta, 30 §.
Avslutande ord och ytterligare rådgivning
Om något brott är begånget i skrivande stund låter jag vara osagt, men min uppfattning är att om du från och med nu motsätter dig barnens spanska bosättning och ditt ex därefter väljer att inte föra hem dem till Sverige kan hon göra sig skyldig till brottet egenmäktighet med barn. Det bör naturligtvis polisanmälas, även om det inte alltid leder till åtal, jfr 7 kap. 6 § BrB. Det kan oavsett vilket fungera som ett bra påtryckningsmedel.
Vid fler frågor är du varmt välkommen att höra av dig på nytt. Antingen här på hemsidan och då genom några av våra utmärkta betaltjänster eller via vår ordinarie byråverksamhet. Själv nås jag på jacob.bjornberg@lawline.se och du får mer än gärna kontakta mig direkt ifall du önskar ytterligare hjälp i den fortsatta processen. I så fall kan jag slussa dig vidare till någon av byråns eminenta jurister utan att du behöver sitta i telefonkö. Mot bakgrund av COVID-19 erbjuder våra jurister idag möten såväl telefonledes som på Skype och andra liknande digitala plattformar.
Notera dock att vi på straffrättens område endast ger den här typen av inledande rådgivning och då inom ramen för vår expresstjänst som du numera har nyttjat. Byrån inte åtar sig inte några straffrättsliga uppdrag fullt ut. I så fall behöver du vända dig till en brottmålsbyrå.
Avslutningsvis är den livliga förhoppningen att min hantering av ditt ärende har varit matnyttig och presenterats i en för dig utförlig och tillfredsställande form. Återkom gärna med synpunkter genom att skicka in ett omdöme när du mottar en sådan förfrågan.
Vänligen,
