Är koranbränning hets mot folkgrupp?
Lawline svarar
Hej, och tack för att du vänder dig till Lawline.
Det finns inledningsvis jurister som menar att koranbränning är straffbart såsom hets mot folkgrupp, och i brist på vägledande domar från de högre instanserna kan vi inte veta säkert. Den gängse uppfattningen bland jurister tycks däremot vara att brännandet av religiösa skrifter, särskilt i kontexten av politiska manifestationer, skyddas av yttrandefriheten. Jag ska i det följande försöka förklara anledningen till denna (till synes) gängse uppfattning.
Yttrandefriheten en starkt skyddad rättighet
I Sverige är man enligt grundlag tillförsäkrad yttrandefrihet gentemot det allmänna. Det innebär att var och en har rätt att i tal, skrift, bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt sprida tankar, åsikter och känslor utan att det allmänna får ingripa (2 kap. 1 § 1 p. regeringsformen). Som utgångspunkt får man därför uttrycka sig precis hur man vill – och dessa yttringar skyddas då av grundlag. Yttrandefriheten är också skyddad genom Europakonventionen, där den definieras som ”åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser” (art. 10.1 Europakonventionen). Skyddet för yttrandefriheten kan därför sägas vara dubbelt, och både grundlagen (regeringsformen), Europakonventionen, svensk domstolspraxis och Europadomstolens praxis blir därför relevant i fall som rör yttrandefrihet.
Kriminaliseringen av hets mot folkgrupp är en begränsning av yttrandefriheten
Yttrandefriheten får under vissa förutsättningar begränsas genom lag (2 kap. 20–24 §§ regeringsformen och art. 10.2 Europakonventionen), vilket också har skett på flera håll. Ett exempel på en sådan begränsning av yttrandefriheten är införandet av brottet hets mot folkgrupp. Kriminaliseringen innebär att hot eller missaktning med anspelning på vissa folkgrupper inte får spridas genom vare sig uttalande eller meddelande. Närmare bestämt får hoten/missaktningen inte ske med anspelning på ”ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck” (16 kap. 8 § brottsbalken). Genom brottsbestämmelsen införs alltså en möjlighet för det allmänna att ingripa mot vissa uttalanden som annars hade omfattats av yttrandefriheten.
Kan en bokbränning vara hets mot folkgrupp?
För att kunna döma någon för hets mot folkgrupp krävs det att alla nedskrivna förutsättningar (rekvisit) i lagen är uppfyllda. Med andra ord ska någon i ett uttalande eller meddelande som sprids, hota eller uttrycka missaktning för en folkgrupp (eller en annan sådan grupp av personer) med viss anspelning (till exempel trosbekännelse). Att avsiktligen bränna en koran inför allmänheten kan rimligen sägas uttrycka missaktning för folkgruppen muslimer (med anspelning på trosbekännelse). Även mera indirekta nedsättande omdömen om en viss grupp, som exempelvis nazistiska symboler, har ansetts vara straffbara (NJA 1982 s. 128), och även förlöjliganden av folkgrupper omfattas av begreppet ”missaktning” (NJA 2020 s. 1083). Att genomföra bränningen det inom ramen för en offentlig demonstration uppfyller vidare sannolikt kravet på spridning. För hets mot folkgrupp kan man dock bara dömas om detta spridande av missaktning sker genom ett uttalande eller meddelande.
Något uttalande kan man utan vidare konstatera att en bokbränning inte är. Frågan är dock om agerandet kan anses utgöra ett meddelande. I lagförarbetena till brottsbestämmelsen sägs det att ett ”meddelande” till exempel kan vara skrivelser, muntliga meddelanden och framställningar i bild, som är jämförbara med skrifter (NJA II 1970 s. 531 f.). Enligt Högsta domstolen kan det i detta hänseende vara fråga om bärande av viss klädsel eller emblem, om det ”otvetydigt ger en koppling till en viss åsiktsriktning” (NJA 1996 s. 557). Själva koranen, i egenskap av skrift, skulle därför eventuellt kunna sägas vara ett meddelande – men det är ju inte koranen i detta fall som uttrycker missaktning. Missaktningen består ju i stället själva brännandet av koranen. Det skulle därför, enligt mig, krävas en ganska extensiv tolkning av ordet ”meddelande” för att få det att omfatta handlandet att antända en bok. Sådan extensiv lagtolkning är domstolarna uppmanade att vara ”klart restriktiva med”, särskilt vad gäller straffbestämmelser (NJA 2016 s. 3 p. 20). Inom straffrätten ställs det nämligen höga krav på förutsebarhet och bestämdhet i lagstiftningen.
Kan yttrandefrihetsintresset väga tyngre trots att ett ”hetsbrott” begåtts?
Även ifall en domstol kommer fram till att alla objektiva förutsättningar för att döma en tilltalad för hets mot folkgrupp är uppfyllda (och täckta av uppsåt), kan det vara så att bestraffning ändå inte ska ske. Varje missaktande yttrande mot en folkgrupp är nämligen inte avsett att vara straffbart. I lagförarbetena har det framförts att diskussioner och åsikter om exempelvis en folkgrupps levnadssätt inte är avsett att bli straffbart. Det har också understrukits att ett uttalande/meddelande måste ses i sitt sammanhang, och bedömas med beaktande av exempelvis motivet. Straffbarhet ska i princip bara vara möjligt när det är fullt klart att meddelandet ”överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande gruppen i fråga” (prop. 2001/02:59 s. 41).
Högsta domstolen (HD) har vidare slagit fast att hets mot folkgrupp-bestämmelsen kan behöva tolkas ännu mer återhållsamt än vad de nu nämnda lagförarbetena fordrar, för att också säkra yttrandefriheten enligt Europakonventionen. I rättsfallet där detta togs upp hade en pastor uttryckt sig missaktande om homosexuella, på ett sätt som ansågs falla under bestämmelsen om hets mot folkgrupp (utan hinder av vår grundlagsskyddade yttrandefrihet). HD kom dock fram till att pastorn hade rätt att uttrycka sig på det ifrågavarande sättet enligt Europakonventionen, vilket ledde till att han friades. För att nå den slutsatsen beaktade HD praxis från Europadomstolen, som genomför dessa yttrandefrihetsavvägningar något annorlunda än svenska domtsolar (NJA 2005 s. 805).
Europadomstolens synsätt
Europadomstolen har poängterat att yttrandefrihet även omfattar information och idéer som ”kränker, chockerar eller stör” både stater eller någon del av dess befolkning – och att detta är en grundförutsättning i en fungerande demokrati (Handyside mot Förenade Konungariket (Publications Serie A nr 24)). I politiska sammanhang har yttrandefriheten, och därmed möjligheten att kunna uttrycka sig på ett sätt som kan såra andras känslor, sagts vara särskilt betydelsefull. Uttalanden som däremot sprider, förespråkar, uppmuntrar eller rättfärdigar hat (till följd av intolerans) faller dock utanför yttrandefrihetens skydd (se t.ex. Jerusalem mot Österrike, av den 27 februari 2001, p. 32, Murphy mot Irland, p. 67, av den 10 juli 2003).
Det Europadomstolen har i uppgift i yttrandefrihetsmål är att pröva frågan om en frihetsinskränkning (exv. kriminaliseringen av hets mot folkgrupp) är ”nödvändig i ett demokratiskt samhälle”. För att svaret på den frågan ska vara ja (så att det i det enskilda fallet går att inskränka en individs yttrandefrihet) ska samtliga av följande förutsättningar vara uppfyllda: bestämmelsen i fråga ska (1) svara mot ett angeläget samhälleligt behov, (2) vara proportionell med det legitima ändamål som skall tillgodoses (3) och därtill måste skälen som ska berättiga inskränkningen vara relevanta och tillräckliga. Först om alla dessa förutsättningar är uppfyllda i det enskilda fallet, med beaktande av samtliga omständigheter, kan en inskränkning tillåtas – och bara då kan någon dömas för ”hetsbrott”. Det var genom denna prövning som svenska HD kom fram till att pastorn i det nämnda fallet skulle frias, trots att hans agerande träffades av brottet hets mot folkgrupp.
Sammanfattning
Det har ännu inte säkerställs om ”koranbränning” utgör hets mot folkgrupp, och åsikterna kring hur lagen ser ut på det området är därför delade. Sannolikt skulle dock en domstol enligt min uppfattning komma fram till att en sådan handling, inom ramen för en politisk manifestation, inte är straffbar som hets mot folkgrupp. Detta är dels för att det skulle kräva en extensiv lagtolkning av straffbudet (vilket ska undvikas), dels för att yttrandefriheten är en så pass stark rättighet att den kan trumfa straffansvar i enskilda fall, även om ett hets mot folkgruppsbrott har begåtts. Det senare på grund av att Sverige måste säkra Europakonventionens krav på rätten till yttrandefrihet, och Europadomstolen intagit ett ganska liberalt förhållningssätt till yttrandefriheten.
Jag hoppas att du fått svar på din fråga.
Med vänlig hälsning,
