Kattägares skadeståndsansvar - Vad gäller?
Tillsynslagen hund och katt. Önskar svar på följande fråga. Sänt den mer utförligt till infoadressen efter överenskommelse Väger djurskyddslagen tyngre, med katters rätt att få ströva fritt och utöva naturligt beteende än lagen om tillsyn över hundar och katter och ägares ansvar, även i de fall då det rör sig om en extremt aggressiv revirhävdande katt vars ”naturliga” beteende är att försöka eliminera och döda andra katter. Var finns de snälla utekatternas rätt att ströva fritt och utöva sitt naturliga beteende utan att riskera bli dödade? Kortfattad bakgrund: En familjs extremt revirhävdande katter har orsakat ett 25-tal allvarligare skador på andra ägares katter inom loppet av 4 år. Önskar reda ut ansvarsfrågan i situationen. En av grannens två katter omplacerades efter att ha skadat flera ägares katter inom kort tid och tog där sitt ansvar (katterna är också kastrerade). Med katt två, hävdar de att det är deras katts frihet att få vara som den är. Med hänvisning till katters rätt att få ströva fritt och utöva sitt naturliga beteende. Veterinärer kan intyga att det inte rör sig om ”vanliga” kattuppgörelser som ibland sker och som varje utekattägare har att acceptera
Lawline svarar
Hej och tack för att du vänder dig till oss på Lawline,
UTREDNING
Den lagstiftning som främst behöver beaktas vid behandlingen av ditt ärende är skadeståndslagen (SkL) och lagen om tillsyn över hundar och katter.
Tillsynsansvaret - Vad gäller?
Följande paragrafer utgör hänvisningar till den senast nämnda lagen om ingenting annat anges. I 1 § 1 st. sägs att hundar och katter ska hållas under sådan tillsyn och skötas på ett sådant sätt som med hänsyn till deras natur och övriga omständigheter behövs för att förebygga att de orsakar skador eller avsevärda olägenheter.
Ovanstående innebär att den som har en hund eller en katt är skyldig att säkerställa att djuret inte orsakar olägenheter för omgivningen, vilket i klartext betyder att ägaren ska tillse att skador eller andra avsevärda problem inte förorsakas av djuret. Eftersom lagstiftningen saknar detaljreglering i det här avseendet kan det endast konstateras att de krav som kan ställas i praktiken många gånger är beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Beträffande hundar kan det exempelvis handla om att hålla hunden kopplad och vid förekomst olägenheter med koppling till katters beteenden kan ägarens tillsynsansvar exempelvis innebära att hålla katten inomhus.
I lagkommentaren till aktuell lag uttalas att djurskyddslagen innehåller allmänna bestämmelser om skötsel och behandling av husdjur och att det förhållandet att någon missköter sin hund eller katt på ett sådant sätt att länsstyrelsen eller polisen finner anledning att ingripa med stöd av djurskyddslagen inte hindrar att åtgärder även kan vidtas med stöd av lagen om tillsyn över hundar och katter. Hos polisen kan med andra ord bristande skötsel av djuret handläggas som ett djurskyddsärende, som ett tillsynsärende eller som ett blandat djurskydds- och tillsynsärende.
Det civilrättsliga (skadeståndsrättsliga) ansvaret - Vad gäller?
Till skillnad från hundägare har ägare till katter inte något strikt skadeståndsansvar, jfr 19 § 1 st. lagen om tillsyn över hundar och katter vari bl.a. anges att en skada som orsakas av en hund ska ersättas av dess ägare eller innehavare, även om han eller hon inte vållat skadan. Men detta gäller alltså inte kattägare, vilket motsatsvis innebär att sedvanliga skadeståndsrättsliga principer ska tillämpas.
En grundläggande förutsättning för skadeståndsansvar är, föga förvånande, en konstaterbar skada. Skadeståndsansvar kräver i mångt och mycket en aktiv handling, vilket innebär att passivitet i grunden inte utlöser någon skadeståndsskyldighet. Däremot kan eget förgående vållande stundtals leda till en plikt att handla varför den som underlåter att agera när en skada är på väg att inträffa på grund av en tidigare utförd handling, som är direkt orsak till uppkomsten av den fara som håller på att förverkligas, kan bli skadeståndsskyldig. Vidare ska det tilläggas att det för skadeståndsansvar vid sakskada (vilket det är fråga om här eftersom djur ses som saker) krävs att skadevållaren uppsåtligen (avsiktligen) eller av oaktsamhet (vårdslöshet) har orsakat den relevanta följden, se 2 kap. 1 § SkL.
Förutom uppsåt eller oaktsamhet krävs också adekvat kausalitet (kausalitet = orsakssamband), vilket resulterar i två separata bedömningar. Kausaliteten innebär att det måste föreligga ett orsakssamband mellan handlingen (eller den eventuella passiviteten) och den skada för vilken den skadelidande (du) kräver ersättning. Annorlunda uttryckt: Skadan måste utgöra en följd av den ifrågavarande handlingen. Kravet på adekvans tar sikte på själva orsaksförhållandet mellan skadevållarens handling (eller underlåtenhet) och den uppkomna skadan och betyder att ansvar endast kan bli aktuellt om skadan var någorlunda påräknelig, förutsägbar och/eller typisk (naturlig) i förhållande till handlingen.
För att konkretisera det nu sagda kan följande skolboksexempel användas. Den (X) som tillfogar en annan person (Y) kroppsskador för vilka denne sedan tvingas vårdas på sjukhus för undgår förmodligen ersättningsansvar i händelse av den skadelidande Y:s död om dennes frånfälle sker till följd av en brand på sjukhuset och inte på grund av de uppkomna kroppsskadorna. Kausaliteten i det här exemplet är förvisso odiskutabel. Om X inte hade misshandlat Y hade Y inte hamnat på det sjukhus som sedan kom att drabbas av en eldsvåda. Men det går knappast att argumentera för att orsaken till dödsfallet utgjorde en naturlig följd av den förövade misshandeln. Följden (resultatet) var med andra ord inte påräknelig för skadevållaren (gärningspersonen) vid tidpunkten för den skadegörande handlingen (misshandeln). Ett annat sätt att med skadeståndsrättslig terminologi uttrycka detta är att säga att det inte låg i farans riktning att misshandeln skulle leda till den skadelidandes död som ett direkt resultat av en sjukhusbrand. Adekvanskravet är således inte uppfyllt i det här fallet varför den skadelidande (eller rättare sagt de efterlevande) sannolikt blir helt utan ersättning för det fall erforderligt försäkringsskydd skulle saknas.
Vad är egentligen ersättningsgillt?
I 5 kap. 7 § SkL sägs att skadestånd med anledning av sakskada omfattar ersättning för 1. sakens värde eller reparationskostnad och värdeminskning, 2. annan kostnad till följd av skadan och 3. inkomstförlust eller intrång i näringsverksamhet. Huvudregeln vid totalskador är att ersättning ska utgå för återanskaffningskostnaden med avdrag för ålder och bruk. I doktrinen (den rättsvetenskapliga litteraturen) har de lärda uttalat att även nedsatt användbarhet och/eller andra liknande omständigheter kan få viss bäring i det här avseendet, se Högsta domstolens (HD) avgörande NJA 2011 s. 576. Samma regler bör gälla partiella sakskador.
Ofta används samma metod som många försäkringsbolag nyttjar, vilken bygger på att ersättning ska utgå motsvarande det faktiska nuvärdet, dvs. marknadsvärdet, eller annorlunda uttryckt; Kostnaden för att införskaffa likvärdig begagnad egendom i den sedvanliga handeln. Enligt motiven till skadeståndslagen kan dock båda metoderna ligga till grund för en beräkning, se prop. 1972:5 s. 580. Den metod som är mest förmånlig för den skadelidande bör användas. Se även avgörandet NJA 2015 s. 199.
Jämte detta bör framhållas att om bevisning om skadans värde inte fullt ut kan läggas fram följer av 35 kap. 5 § rättegångsbalkenatt om det är fråga om uppskattning av en inträffad skada och full bevisning om skadan inte alls eller endast med svårighet kan föras, får rätten, dvs. domstolen, uppskatta skadan till skäligt belopp. Så får också ske om bevisningen kan antas medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till skadans storlek och det yrkade skadeståndet avser ett mindre belopp. Ovanstående kommer givetvis endast bli aktuellt för det fall frågan skulle hänskjutas till domstol. Därutöver framstår givetvis en del av resonemangen ovan med tillhörande skadeståndsrättsliga begrepp som något märkliga när det handlar om just djur. Men detta är alltjämt vad som gäller beträffande ansvarsfrågan även vid uppkomna sakskador i form av skadade eller döda djur.
Bedömningen i förevarande fall - Vad gäller?
När det gäller dina två huvudsakliga frågor, dvs. hur djurskyddslagen förhåller sig till lagen om tillsyn över hundar och katter samt hur ansvarsfrågan ser ut, kan följande anföras. Min uppfattning är, i synnerhet givet lydelsen i 1 § i den senast nämnda lagen, att kattägare inte kan undkomma sitt tillsynsansvar eller, vid bristande tillsyn och efter fastställd adekvat kausalitet, sitt skadeståndsansvar. Med tanke på att angreppen har pågått i flera år och att kattens ägare dessutom varit fullt medveten om de olägenheter, eller närmare bestämt de ganska allvarliga skador, den aktuella katten orsakat har jag svårt att se att vederbörande inte skulle bära något som helst ansvar för det inträffade. Orsakssambandet mellan dennes passivitet, dvs. bristande tillsynsansvar, och de uppkomna sakskadorna (de skadade och/eller döda katterna) är enligt min mening otvetydigt. Även kravet på adekvans torde vara uppfyllt. Mot bakgrund av den historik som finns i fråga om den aktuella kattens beteende borde ägaren ha förstått att uteblivna och erforderliga tillsynsåtgärder riskerade att leda fler skador. Med andra ord bör det, återigen mot bakgrund av historiken, ha varit påräkneligt (förutsägbarhet) för ägaren att hans eller hennes passivitet kunde leda till de ytterligare skador som sedermera kom att förverkligas i stor omfattning.
Notis: HD styr rättspraxis på straff- och civilrättens område och är den yttersta uttolkaren av all sådan lagstiftning. Genom sina avgöranden skapar domstolen s.k. prejudikat (normerande/vägledande rättsfall), vilka övriga domstolar i lägre instanser (tingsrätter och hovrätter) informellt har att följa.
Avslutande ord och ytterligare rådgivning
Vid fler frågor är du varmt välkommen att höra av dig på nytt. Antingen här på hemsidan och då genom några av våra utmärkta betaltjänster eller via vår ordinarie byråverksamhet. Själv nås jag på jacob.bjornberg@lawline.se och du får mer än gärna kontakta mig direkt ifall du önskar ytterligare hjälp i den fortsatta processen. I så fall kan jag slussa dig vidare till någon av byråns eminenta jurister utan att du behöver sitta i telefonkö. Mot bakgrund av COVID-19 erbjuder våra jurister idag möten såväl telefonledes som på Teams och andra liknande digitala plattformar.
Notera dock att vi på straff- och skatterättens område endast ger viss typ av inledande rådgivning och då inom ramen för vår expresstjänst som du numera har nyttjat. Byrån åtar sig inte några sådana uppdrag fullt ut. I så fall behöver du vända dig till en byrå specialiserad på straff- respektive skatterätt.
Men vi kan naturligtvis bistå dig initialt i den kommande processen mot ansvarig person och även fortsättningsvis agera om ombud och föra din talan, t.ex. i domstol eller vid annan typ av förhandling, om så skulle önskas. Vi har god erfarenhet av skadeståndsrättsliga tvister. Vi kan också bistå med upprättande av all nödvändig dokumentation, exempelvis vid författande av kravbrev, svaromål och/eller annat skriftligt yttrande. Låt mig bara få veta i så fall genom att skicka ett mail till den ovan nämnda adressen.
Avslutningsvis är den livliga förhoppningen att min hantering av ditt ärende har varit matnyttig och presenterats i en för dig utförlig och tillfredsställande form. Återkom gärna med synpunkter genom att skicka in ett omdöme när du mottar en sådan förfrågan.
Vänligen,
