Hur ska reklamationsrätten i 17 § konsumenttjänstlagen förstås?

Question

Ni har tidigare skrivit:
” När en privatperson anlitar entreprenör för badrumsrenovering blir Konsumenttjänstlagen (KTjL) tillämplig. Enligt 17 § KTjL har du som konsument rätt att reklamera fel som upptäcks inom 10 år från det att uppdraget slutfördes. Ansvarstiden är, med andra ord, 10 år.

Entreprenören är inte skyldig att lämna garanti för arbetet utan det är frivilligt. Detta innebär att entreprenören ansvarar för exempelvis arbetet eller en viss egenskap under en tid som bestäms av entreprenören. Det är alltså möjligt att ha både reklamationsrätt (enligt lag) och garanti (om en sådan lämnas)”

Betyder det att man alltid har reklamationsrätt? Vad händer om de går i konkurs? Ska man alltid be att det står i offerten/annanstans att garanti ingår 10 år?

Answer 1

Hej och tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!

Reklamationsrätten

Helt korrekt, det är möjligt att ha både reklamationsrätt enligt lag och en garanti från entreprenören samtidigt. Den lagstadgade reklamationsrätten kan ses som ett tvingande minimiskydd som garanteras konsumenten, eftersom konsumenten får göra gällande fel i tjänsten inom denna lagstadgade tid oavsett vad som är avtalat med entreprenören. Konsumenttjänstlagen är nämligen tvingande till konsumentens förmån, och sämre avtalsvillkor än det skyddet som lagen ger konsumenten är ogiltiga, om inte annat anges i lagen (3 § konsumenttjänstlagen). Viktigt att ha i åtanke är dock att reklamationstiden på tio år endast utgör den yttersta gränsen för då reklamation får göras avseende arbeten på mark, byggnader, andra anläggningar på mark och vatten eller på andra fasta saker. Av paragrafen framgår nämligen även att reklamation ska ske inom skälig tid efter det att konsumenten har märkt eller borde ha märkt felet (17 § första stycket konsumenttjänstlagen). Vad som utgör skälig tid får bedömas från fall till fall, men reklamationer inom två månader efter det att konsumenten upptäckte felet anses alltid vara inom skälig tid (17 § första stycket konsumenttjänstlagen). 

Vad detta i praktiken innebär är att reklamationsrätten i de allra flesta fall har gått förlorad långt innan den yttersta gränsen på tio år - eftersom man oftast märkte eller anses borde ha märkt felet långt innan, och borde redan då, vid den tidpunkten, ha gjort felet gällande mot entreprenören inom skälig tid. Man kan se det som att det finns “dubbla tidsgränser”, dvs.: reklamation ska ske både inom skälig tid efter det att man har märkt eller borde ha märkt felet OCH inom tio år efter det att entreprenörens uppdrag avslutades. Tio år är alltså endast den yttersta gränsen/preskriptionstiden. Om entreprenören har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder får konsumenten dock alltid reklamera inom tio år från då uppdraget avslutades (17 § andra stycket konsumenttjänstlagen).

Men vad innebär då garantin, om en sådan finns?

Om det samtidigt finns en garanti innebär det att entreprenören har garanterat att resultatet av tjänsten ska hålla under garantitiden. Om resultatet av tjänsten försämras under garantitiden anses tjänsten som utgångspunkt vara felaktig och entreprenören blir då ansvarig för felet (14 § konsumenttjänstlagen). Det spelar ingen roll om felet fanns där från början eller uppstod senare. Garantin innebär ett utökat ansvar för entreprenören och en bevislättnad för konsumenten som annars, i avsaknad av garanti, i efterhand behöver göra det sannolikt att felet fanns där vid tidpunkten då uppdraget avslutades (kanske var flera år sedan), för att kunna få göra felet gällande mot entreprenören (12 § konsumenttjänstlagen). Om en garanti finns behöver konsumenten alltså, för att kunna utkräva felpåföljd av entreprenören, endast visa att resultatet av tjänsten har försämrats inom garantitiden, exempelvis genom att uppvisa fotografier på försämringen efter några år (dvs. utan att behöva göra det sannolikt att felet fanns där från början när uppdraget avslutades - som ju annars är kravet när ingen garanti finns). För att entreprenören i detta läge ska kunna undkomma ansvar för krävs det att entreprenören lyckas göra det sannolikt att försämringen beror på vanvård, olyckshändelse eller onormalt brukande eller något liknande förhållande som konsumenten är ansvarig för (14 § andra stycket konsumenttjänstlagen). Vilket kan bli svårt för entreprenören att visa. Man kan sammanfatta det som att entreprenörens ansvar för fel i tjänsten är mer långtgående om det finns en garanti. 

Om garantitiden är längre än tio år innebär det ju också att fel får göras gällande (reklamation) efter att den lagstadgade yttre gränsen/preskriptionstiden på tio år har gått ut (17 § första stycket konsumenttjänstlagen). Men garantin fyller alltså även en funktion även dessförinnan, som jag har förklarat ovan.

Ska man alltid be om en garanti?

Ja, det är väl ingen dum idé att försöka få en garanti om det inte redan erbjuds direkt i offerten/anbudet man får. Som nämnt innebär ju garantin ett utökat felansvar för entreprenören. Om garantitiden är längre än tio år innebär ju det också, som sagt, att tiden då reklamation är möjlig förlängs. Om garantitiden är kortare än tio år, låt säga fem år, så gäller alltjämt den tvingande regeln om yttersta gräns för reklamation på tio år (17 § första stycket konsumenttjänstlagen).

Vad händer om entreprenören går i konkurs?

Chansen att få någon typ av hjälp av konkursboet är väldigt liten och ett eventuellt krav i pengar kommer ses som en s.k. oprioriterad fordran i konkursen. Vilket innebär att man väldigt sällan får betalt eftersom fordringar/krav med förmånsrätt prioriteras före. Och om man mot förmodan får betalt så får man oftast endast en bråkdel av summan som krävs (18 § förmånsrättslagen). 

Jag hoppas att du känner dig nöjd med mitt svar. Om det fortfarande finns några frågetecken så är du välkommen att ställa ytterligare en fråga!

Med vänliga hälsningar,