Hets mot folkgrupp - hur funkar det?
Hej!
Jag såg ett uttalande från en jurist som skrev detta. Hon skrev: " Rasism handlar om Vita män. " Är inte detta hatbrott då hon skriver i stort sätt att det är vita män som använder rasism. Jag vill gärna polisanmäla detta om detta är hatbrott.
Lawline svarar
Hej!
Tack för att du har ställt din fråga till oss på Lawline.
Jag antar i mitt svar att du refererar till artikeln "Rasism handlar om vita människor – sexism om män" som publicerades i Dagens Juridik, 2019-11-07.
https://www.dagensjuridik.se/nyheter/rasism-handlar-om-vita-manniskor-sexism-om-man/
Du undrade i din fråga om innehållet i denna artikel kvalificerar som hatbrott pga. att vithyade män träffas av anklagelser om sexism och rasism i den. Jag kommer dela upp svaret i två delar, där den första delen beskriver hur en rättsprocess hade gått till med detta som bakgrund och i den andra delen kommer jag skriva mer allmänt om hur yttrande-och-tryckfrihet fungerar i Sverige.
Den andra delen är mer kuriosa som ger perspektiv på den rådande lagstiftningen och kan skippas ifall du inte är intresserad. Jag tar med den eftersom det är oundvikligt att dessa frågor blir relevanta för att skribenten och tidningen gör det de gör som en del av den allmänna debatten. I ett demokratiskt samhälle behöver man vara synnerligen försiktig innan man brukar den offentliga makten i syfte att tysta en opinionsbildande kanal eller på annat sätt strävar efter att kväsafria åsiktsuttryck.
1. Straffrättsligt ansvar för artikeln i fråga
I det här fallet är den mest aktuella regeln den om hets mot folkgrupp (7 kap. 6 § Tryckfrihetsförordningen samt 16 kap 8 § Brottsbalken) I dessa paragrafer skyddas från meddelandespridning och uttalanden som innehåller hot eller missaktningsuttryck följande grupper: Personer vars anspelade egenskap är ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning och könsöverskridande identitet eller uttryck.
Som du kan se är inte kön med bland de uppradade egenskaperna, vilket medför att det inte är hets mot folkgrupp att i tryckt skrift uttrycka hot och missaktning mot män eller kvinnor som grupp. Troligen faller hot in under olaga hot (7 kap 2 § Tryckfrihetsförordningen samt 4 kap 5 § Brottsbalken) istället. Missaktning på basis av kön är dock inte kriminaliserat att uttrycka i tryckt skrift.
Kön förbjuds istället som diskrimineringsgrund i diskrimineringslagen (1 kap 1, 5 § samt 2 kap 1 § Diskrimineringslagen). Där finns också en uttömmande lista över vilka handlingar som utgör olaglig diskriminering (1 kap 4 §) förutsatt att de görs på basis av de egenskaperna som radas upp i lagen. Vi får inte glömma att som huvudregel är diskriminering tillåtet, exempelvis vid diskriminering på basis av tidigare arbetslivserfarenhet vid prövning av potentiella nyanställningar. Diskriminering är förbjudet endast om den görs på basis av skyddade egenskaper. Dessa räknas upp i diskrimineringslagen. Oavsett hur man tolkar vad som utgör diskriminering enligt Diskrimineringslagen föregrips den av Tryckfrihetsförordningen (1 kap 9 § Tryckfrihetsförordningen). Därför kan man inte använda Diskrimineringslagen till att hålla tidningar ansvariga för vad som står i dem.
Därför behöver vi för ett eventuellt fall som detta vända oss mot att skribenten hävdar att problem med rasism är hänförliga till vita människor. Den viktiga frågan här är om hon har uttryckt missaktning till den grad att straffrättsliga sanktioner är motiverade.
Det finns i denna typ av lagstiftning ofta att gärningsmannen behöver komma upp till en viss nivå av klandervärt agerande innan inblandning från staten kan ske (NJA 2005 s. 805 "Åke Green-målet"). Med tanke på att Åke Green frikändes av Högsta domstolen efter att ha hävdat att homosexualitet är jämbördigt med tidelag och utgör en "cancersvulst på hela samhällskroppen", kan troligen inte denna artikel leda till ansvar för tidningens utgivare. Förvisso har skribenten hävdat att vita oftare är rasister, men det räcker inte för att nå upp till den nivå av missaktning som krävs för att tvinga tidningen eller dess ansvariga utgivare till ansvar.
2. Hur yttrandefrihet och tryckfrihet utvecklades och fungerar i Sverige
Den yttrandefrihet och pressfrihet som finns i Sverige har en lång tradition. Tryckfrihetsförordningen uppkom i samband med frihetstiden från Karl XII:s död 1718 till Gustav III:s statskupp 1772. Under den tiden blev det uppenbart att allt annat än ett enväldigt statsskick kräver att information dissemineras genom samhället. Detta krävs eftersom röstning och val inte kan ske utan att man vet vad man röstar om och i vilken samhällskontext det görs.
Denna frihet kom att bli nästintill oåterkallelig, vilket kan ses i Gustav III:s efterträdare Karl XIII:s införande av 1809 års regeringsform och 1812 års tryckfrihetsförordning. Gustav III lyckades inte lägga lock på dessa nyfunna friheter och med deras återinförande, efter hans död 1792, lämnade Sverige det kungliga enväldet bakom sig för gott. Tryckfrihetsförordningen som gäller idag kom att ersätta 1812 års under 1949. 1809 års regeringsform ersattes 1974 med vår nuvarande regeringsform.
Denna bakgrund förklarar att Sveriges lagar som reglerar opinionsbildning skapades i syfte att främja fri debatt. De växte fram ur behov av riksdagens ständer att kunna utnyttja de eftergifter Kronan tvingades till i och med tronföljden 1718. De är utformade efter sitt syfte och balanserar behovet av ansvar för saker som uppenbarligen inte tjänar yttrandefrihetens och pressfrihetens syfte med begränsningar på statens, och därmed makthavarnas, förmåga att stävja kritik och debatt.
Exempel på saker som inte omfattas är upphovsrätt (1 kap 11 § Tryckfrihetsförordningen), reklammaterial (1 kap 12 § 2 punkten Tryckfrihetsförordningen). Dessa kännetecknas av ett annat syfte, trots att de rent funktionellt liknar den fria pressens sätt att fungera.
Vidare har vi systemet med ansvariga utgivare (8 kap 1 § Tryckfrihetsförordningen) och offentlighetsprincipen(2 kap 1 § Tryckfrihetsförordningen). I systemet med ansvariga utgivare säkras det att ingen kan ostraffat göra sig skyldig till tryckfrihetsbrott, samtidigt som journalisterna själva inte behöver vara rädda för konsekvenserna för det de skriver. Offentlighetsprincipen säkerställer att det offentliga inte garderar sig från ansvarsutkrävande genom att hålla folket ovetandes om dess förehavanden.
Kort kan man säga att våra medialagar är mer byggda för att tjäna ett nödvändigt syfte, snarare än att uppfylla höga ideal om naturliga friheter och rättigheter. Man har dock insett att det krävs grundlagsstatus för dem (1 kap 3 § Regeringsformen), eftersom de utgör en del av "spelplanen" som vårt samhälle existerar på och inte bör kunna ändras lika lätt som vanliga lagar(8 kap 14 § Regeringsformen).
På grund hur svårt det är att ta reda på hur mycket "tillräckligt med frihet" är, har Sverige strävat efter att införa praxis från andra rättsordningar i svensk rätt för att ha mer praxis att följa och jämföra sig med. Exempel på detta är europeisk rätt genom EU och FN. I just det här fallet har Europeiska konventionen för de mänskliga rättigheterna, Europakonventionen eller kort EKMR, haft avgörande inflytande för den vägledande domen i Åke Green-målet. Den ratificerades av Sverige 1952, och infördes som lag 1994. Sedermera har den blivit den upptagen i den svenska rätten som grundlag (2 kap 19 § Regeringsformen).
Jag hoppas du har fått svar på din fråga, och om du läste andra delen, tyckte att det var intressant
Med Vänlig Hälsning,
