Göra barn arvlösa genom att få annat lands lag tillämplig

Question

Hej. Jag vill göra mina barn helt arvslösa. Jag förstår att möjligheten nu finns genom att skaffa vistelseadress i något land där laglottsskydd saknas. Kan ni hjälpa mig med en detaljerad "att göra lista" där resultatet gör mina barn därigenom blir arvslösa. Jag tänker: - Kan jag behålla fast egendom i Sverige och vistas här större del av tiden. - Vilken typ av fastighet/förmögenhet ska finnas i "vistelselandet". - Ska testamente upprättas i båda länderna med ovanstående nämnd "sista vilja" ? - Finns annat land än: England, Irland, USA, Australien där laglottsskyddet saknas. T.ex Portugal ? - Kan jag t.ex köpa en lägenhet i England och sporadiskt besöka landet och därigenom uppfylla EU,s formkrav som uppfyller testamentets vilja ? - Vänligen informera mig om annat sätt för mig att nå mitt mål. Med vänliga hälsningar 

Answer 1

Hej!

Tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!

Jag tolkar det som att du vill göra dina barn arvlösa, och har frågor om vilket som är det bästa sättet att göra det på.

Jag förstår att ditt huvudfokus utgår från en lösning där du flyttar utomlands, för att en utländsk rättsordning utan laglottsskydd ska kunna tillämpas på ditt arv. Inom ramen för denna tjänst kan jag tyvärr inte redogöra för hur utländsk rättsordning ser ut, tolkas eller hanteras, för det ändamålet behöver du vända dig till en jurist som jobbar i det aktuella landet. Däremot finns det internationella lagar och regler som föreskriver vilket lands lag som ska gälla när det finns gränsöverskridande moment i ett juridisk problem, vilka jag däremot kan redogöra för. Sammantaget; jag kan alltså inom ramen för denna tjänst redogöra för förutsättningarna för att ett annat lands lag ska tillämpas på ditt arv, men jag kan inte redogöra för hur det landets lag i sig ser ut.

Inledningsvis ska jag dock börja med att förklara svensk arvsrätt, och vilka möjligheter det finns inom ramen för ärvdabalken att göra så att ens barn ärver så lite som möjligt.

Arvsrätt för barn enligt svensk arvsrätt

Inledningsvis kan sägas att var och en har rätt att använda och disponera över sin egendom hur man vill. Arvsrätten ger inte rätt till särskild egendom utan endast andelar av tillgångarnas värde.

Enligt svensk arvsrätt ärver i första hand ens barn (2 kap. 1§ ärvdabalken). Lotten varje barn får heter arvslott. En förälder kan dock genom testamente minska arvslottens storlek till laglotten, det vill säga halva arvslotten (7 kap. 1§ ärvdabalken). Det innebär att en person alltid kan disponera fritt över hälften av sin egendom utan att kränka barnens arvsrätt (laglotten). En förälder har däremot ingen skyldighet att beakta laglotten i sitt testamente eller under sin livstid. Laglotten är en rättighet som barnen själv måste utkräva, och tillfaller inte barnen automatiskt. Det innebär att om barnen inte påkallar jämkning av ett testamente som kränker laglotten, inom sex månader från delfåendet av detsamma, förlorar man rätten till laglotten (7 kap. 3§ 3st ärvdabalken). Likaså gäller när en förälder utan testamente, har gett bort egendom i sin livstid på sätt som ändå kan likställas med testamente, alltså syfte att ordna med sin egendom inför sin bortgång. Barnen måste då aktivt gentemot gåvomottagaren väcka talan inom ett år från bouppteckningen efter arvlåtaren avslutades, annars förlorar man sin laglott (7 kap. 4§ 2st ärvdabalken).

Det kan även betonas att om du vid ditt frånfälle har förbrukat, alltså slösaktigt använt upp all din egendom, finns det inga tillgångar kvar efter dig, och då finns det ingenting barnen kan göra anspråk på. Det ska dock noteras, likt ovan nämnt, att vissa gåvor kan behöva gå åter om barnen kan bevisa att du gett bort egendom i syfte att ordna inför din bortgång. De är dock barnen som ska bevisa detta syfte, vilket inte alltid är enkelt.

Sammantaget; Enligt svensk rättsordning kan man alltså genom testamente föreskriva att barnen inte ska ärva någonting. Då måste barnen begära jämkning av testamentet för att få ut sin laglott. Man kan även ge bort egendom under sin livstid, men barnen kan då väcka talan mot gåvomottagaren och de kan bevisa att syftet varit att ordna med sin succession. Om barnen inte aktivt agerar på dessa vis, förlorar de dock laglottsrätten.

När kan utländsk arvsrätt användas i stället för svensk?

Som nämnts ovan finns det internationella privaträttsliga regler som reglerar vilka lands lag som ska tillämpas när det finns gränsöverskridande moment i en juridisk situation. Vad gäller arvsfrågor är det Europaparlamentet och rådets förordning 650/2012 (Successionsförordningen) som reglerar detta.

Först kan sägas att successionsförordningen föreskriver universell tillämpning, det vill säga att det lands lag som blir tillämplig ska tillämpas oavsett vilket land i världen det gäller (ar. 20), och den lagen ska också gälla för arvet i dess helhet, på all egendom och gentemot alla arvingar, oberoende av var i världen dessa finns (art. 23).

Utgångspunkten för att avgöra tillämplig lag är att lagen i det land dit en person har starkast anknytning ska användas. Det finns huvudsakligen tre sätt på vilka detta avgörs enligt successionsförordningen:

1. Lagval

2. Hemviststaten

3. Uppenbart närmre anknytning till annan stat

Lagval genom testamente

En person kan genom ett aktivt val välja ett lands lag att gälla, i ett land där personen är medborgare vid valet eller vid döden (art. 22). Man kan alltså ta medborgarskap (dubbelt om man vill) i ett land där laglottsskydd saknas, och då välja det landets lag. Ett sådan lagval ska uttryckligen anges i exempelvis ett testamente. Det är då den valda lagen som ska gälla för bedömningen av giltigheten av testamentet. Det innebär att om du väljer att engelsk lag ska gälla, är det i första hand enligt engelsk rätt testamentet ska utformas för att vara giltigt. Det första alternativet är alltså att ta medborgarskap i ett land som inte har laglottsskydd, och då i testamente som uppfyller det landets formkrav för testamente, föreskriva att det landets lag ska gälla på hela arvet och att barnen då inte ska ärva något.

Hemvist

För det fall man inte kan/gör ett lagval enligt ovan, är utgångspunkten är att den lag som ska gälla är lagen i det land där den avlidne hade sin hemvist vid sin död (art. 21 p. 1). Först måste man alltså definiera hemvistbegreppet, vilket jag tolkar är den huvudsakliga frågan som du söker svar på. Europeiska förordningar har inte förarbeten likt de vi har i Sverige, vilket gör det svårare att definiera sådana rekvisit med full säkerhet, men jag ska försöka ge så mycket klarhet som möjligt. Det är dock ett begrepp som inte har en exakt innebörd.

Av skälen till förordningen (skäl 23-26) framgår att vid bedömningen av hemvisten bör det göras en helhetsbedömningav omständigheterna kring den avlidnes liv under de år som föregick dödsfallet, samt omständigheterna vid dödsfallet, beaktat alla relevanta omständigheter.

• Först måste man ha faktiskt hemvist, det vill säga et räcker inte att man har för avsikt att flytta. Först tjänar alltså ett bevis på folkbokföring eller liknande en bra start för att visa att man har hemvist utomlands.
• Dessutom ska särskilt beaktas hur varaktigoch regelbunden den avlidnes vistelse i den berörda staten varit, förhållandena vid vistelsen samt skälen till densamma. Det bör alltså finnas en nära och stabil koppling till den berörda staten. För varaktighet finns inte något exakt tid. Förr ansågs 2 år vara ett riktmärke för varaktighet, men sådant krav finns inte längre i lagen, vilket talar för att man inte kan ställa krav på en viss tid. Däremot ska man vanligen inte anses varaktig bosatt någonstans om an endast vistats en kortare tid utomlands, exempelvis vid utlandsstudier, resor eller yrkesresor under en begränsad och bestämd tid. I andra internationella förordningar finns andra bedömningar av vistelseortens varaktighet och regelbundenhet (se ex. Bryssel II). Där definieras hemvist som landet där en person varit bosatt det senaste året. Man kan dock inte läsa in alltför mycket i detta, eftersom det gäller andra rättsfrågor än arvsfrågor.
• I kombination med vistelsetiden kan beaktas avsikten och syftet med vistelsen. Det krävs inte avsikt att stanna för alltid, utan endast avsikt att stadigvarande bo där och inte lämna inom en snar framtid. Vid denna bedömning beaktas vanligen bostadssituationen, var familjen finns, var man jobbar eller får sin inkomst från, medborgarskap och liknande. Ett fast boende är ett starkt indicium om att man har avsikt att stanna, likaså avsikten att förvärva medborgarskap. Svårare fall är när personen av yrkesmässiga skäl eller ekonomiska skäl bott utomlands under längre perioder, men bibehållit en nära och stabil koppling till sitt ursprungsland. I dessa fall ska det beroende på omständigheterna, kunna anses att den avlidne fortfarande hade sin hemvist i ursprungslandet, om den avlidnes familj hade sina huvudsakliga intressen och där den avlidne hade sitt sociala liv. Liknande kan det vara komplicerat om den avlidne flyttat mellan flera stater mycket utan att ha något permanent boende, då kan man se till var den avlidne hade sina huvudsakliga tillgångar, så som bostäder och liknande, samt medborgarskap. Om en person flyttat till ett annat land, kan hemvisten anses ändras om ens vanliga vistelseort ändras, och man har för avsikt att stanna en längre period. Vid exempelvis syften om utlandsstudier uppfylls inte nödvändigtvis varaktighet och regelbundenhet givet syftet även om man varit utomlands i flera år. Däremot, om syftet är att bosätta sig och leva sitt liv utomlands på obestämd tid, kan en kortare tid ändå anses som varaktig och regelbunden. Ett annat exempel utifrån syftet, är om man flyttar för att man ska gifta sig och bosätta sig i det landet, då kan hemvisten anses ändras direkt. Vidare ska också syftet att byta hemvist för skens skull beaktas, samt lagstiftningens syfte (se RH 2010:31).

Uppenbart närmre anknytning

Om det däremot framgår av alla omständigheter, trots hemvist, att personen hade en uppenbart närmre anknytning till ett annat land, ska lagen i det landet i stället tillämpas (art. 21 p. 2). Detta undantag bör dock inte utnyttjas som kompletterande anknytningskriterier i fall då det visar sig komplicerat att fastställa var den avlidne hade sin hemvist. Det ska alltså vara en egen bedömning efter att hemvist enligt ovan fastställts. Särskilt kan i denna bedömning beaktas om man fortfarande har kvar hela sitt liv i ett annat land, som man regelbundet besöker, och hemvisten i det aktuella landet endast är för ett särskilt begränsat syfte.

Skyddsregler för att inte kringgå egna rättsordningar

Avslutningsvis vill jag nämna skyddsregler som finns inbyggt i internationell rätt, så som principen om Fraude à la loi om handlar om att man missbrukar den internationella privaträttens möjligheter att röra sig fritt. Om en syfte med en viss gärning, exempelvis en flytt eller ett medborgarskap, är att försöka manipulera exempelvis anknytningsfakta för att påverka valet av den rättsordning som ska tillämpas, kan en sådan gärning medföra att det landets lag ändå inte tillämpas. Detta är en internationell princip som inte uttryckligen föreskrivs i förordningen, men som nämns i skälen till förordningen, där det framgår att ingenting i förordningen ska hindra en domstol från att tillämpa bestämmelser som är utformade för att hindra ett sådant kringgående av lagen (skäl 26).

Vidare finns de en princip som anges i förordningen som kallas ordre public (art. 35). Detta är också en skyddsregel som gör tillämpningen av ett annat lands lag ogiltigt om det är så att detta landets lag är uppenbart oförenligt med grunderna för det andra landets rättsordning. Vanligen handlar detta om att man kan vägra tillämpa utländska länders rättsordningar i delar där de föreskriver regler som inte är förenliga med det egna landets grundläggande värderingar, så som exempelvis barnäktenskap. Man får då se på hur grundläggande och stark en viss värdering är i det landet och syftet med lagen. I ditt fall tar jag upp det i förhållande till principen om laglottskyddet i Sverige. Det är dock inte fastslagit att denna princip skulle kvalificeras så som en grundläggande värdering för svensk rättsordning. Den är trots allt inte absolut utan måste utkrävas för att aktualiseras, vilket kan tala emot att det skulle utgöra en sådan värdering. Däremot är den stark i svensk arvsrätt och något som funnits med väldigt länge i svensk rättstradition.

Testamentens giltighet

Utgångspunkten inom internationell privaträtt är att man ska erkänna andra länders rättsliga ställningstaganden och domar. Jag kan dock inte svara på denna fråga med säkerhet då det i denna del beror på vilket land man planerar att upprätta testamentet i, då det gäller olika regler för om upprättar testamentet inom EU, norden eller i ett tredje land. Inom EU kan sägas att ett testamente som är giltigt i staten där frågan ska avgöras, ska också anses vara giltigt i andra EU länder. Om testamentet däremot är oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen (ordre public), kan testamentet bli ogiltigt (se art. 40). För länder utanför norden och EU gäller att ett avgörande om arv eller testamente av en domstol, myndighet eller liknande i utlandet är giltigt i Sverige om det är giltigt i den stat där det meddelades och där den avlidne hade sin hemvist (4 kap. 2§ lag om arv i internationella situationer). Däremot gäller det inte i Sverige om det är uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen (4 kap. 3§ 5p) (återigen ordre public).

Sammanfattning och råd

Det finns alltså omständigheter inom svensk rätt som kan föranleda att barnen trots laglottskyddet, ändå blir arvlösa. Dessa är huvudsakligen om du förbrukat all din egendom under din livstid, eller om du ger bort egendom eller i testamente föreskriver att de inte ska ha arvsrätt, men barnen inte begär jämkning av testamentet. Det kan såklart vara en chansning man inte vill ta. Vid gåvor ska barnen bevisa att givandet varit för att ordna med egendomen inför sin bortgång som förvisso är svårt, men inte omöjligt. Men värt att betona är alltså att laglottskyddet är något som aktivt måste utkrävas, och tillfaller inte barnen automatiskt, utan kräver de inte det när det finns ett testamente som säger annat, så förlorar man det.

Vad gäller dina möjligheter att göra dina barn arvlösa genom att försöka få en utländsk rättsordning tillämplig på arvet, är lite osäkra. Det säkraste sättet för att göra detta på är troligtvis att skaffa medborgarskap i ett annat land, och då i testamente förordna om att lagen i det landet ska gälla. Då måste testamentet uppfylla formkravet för det landets lag gällande testamenten, och då ska det också som utgångspunkt erkännas i Sverige. Det är kanske inte lätt att skaffa medborgarskap i annat land, men min tolkning är att det torde vara det säkraste sättet.

Mer osäkert är det att flytta utomlands och skaffa hemvist utomlands, då bedömningen av hemvist är en bedömning som ska göras mot bakgrund av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Det innebär helt enkelt att jag inte kan ge dig en detaljerad lista över hur du ska gå tillväga för att anses ha hemvist utomlands, eftersom bedömningen görs mot helheten i varje enskilt fall. Det som jag tolkar spelar störst roll är däremot varaktighet, fast bostad och avsikt, så ju mer av ditt liv du flyttar utomlands och ju oftare du är där, ju bättre är chanserna att anses ha hemvist där också. Mer än så kan jag tyvärr inte med säkerhet ge dig.

Avslutningsvis vill jag också betona de skyddsregler som finns i internationell privaträtt, som finns till för att just förhindra att man manipulerar anknytningsförutsättningarna för att få ett annat lands lag tillämplig. Den risken finns, men huruvida den kommer aktualiseras i ditt fall eller inte kan jag omöjligen besvara.

Sammantaget är min starka rekommendation att du kontaktar en juristbyrå som arbetar mycket med internationell arvsrätt för att få vidare hjälp för konkret vägledning och tillvägagångssätt för att skapa de bästa förutsättningarna för ditt syfte beaktat alla omständigheter i din situation. Vår juristbyrå kan eventuellt vara behjälpliga med detta. Önskar du deras hjälp kan du återkomma till mig så kan jag sätta dig i kontakt med dem. Jag nås för ändamålet på [e-mail]

I övrigt hoppas jag att du fått någon vägledning i dina frågor!

Bästa hälsningar,