Går det att göra efterarvingar arvlösa?
Hej
Jag har följande frågor om arvsrätt.
En barnlös änka dör, hennes tidigare avlidne make har heller inga barn. Närmast anhöriga är 4 st syskonbarn varav två st på den avlidne makens sida.
Änkans önskemål är att utesluta de två syskonbarnen på makens sida från arvet.
Arvet består av 300 000 kr i likvida medel samt en Brf lägenhet med ett uppskattat värde på 700 000 kr.
Är detta möjligt helt eller delvis och vad bör hon i så fall göra, eller hur bör testamentet se ut?
Lawline svarar
Hej och tack för att du vänder dig till oss på Lawline med din fråga!
Utredning
Normalt sett när efterlevande make ärver den avlidne maken sker så med full förfoganderätt. När den efterlevande maken avlider ska som utgångspunkt hälften av boet tillfalla den först avlidne makens släktingar. Den efterlevande maken får inte genom testamente bestämma över egendom som ska tillfalla den först avlidnes arvingar (3 kap. 1-2 § Ärvdabalken, ÄB). I första och andra arvsklassen innefattas bland annat syskonbarn.
Den fulla förfoganderätten innebär att den efterlevande maken i princip får förbruka och sälja egendom som vederbörande vill. Det är som nämnt ovan inte tillåtet att testamentera bort egendomen och inte heller skänka bort allt för stor del av egendomen. Den efterlevande maken kan till viss del "slösa" bort det som ärvts med full förfoganderätt, däremot inte i allt för stor utsträckning. Om den efterlevande maken genom gåva eller annan jämförlig handling, utan tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar, orsakat väsentlig minskning av sin egendom kan det innebära att den gåva som skett läggs till som ett fiktivt belopp motsvarande den gåva som skett vid fördelningen av arv och efterarv (jfr 3 kap. 3 § första stycket ÄB). I praktiken innebär det att den först avlidnes släktingar kommer att få en större del av kvarlåtenskapen än den efterlevandes arvingar. Med väsentlig minskning avses en minskning av egendomen med minst 25% (NJA 2013 s. 736).
Som utgångspunkt kan efterarvingarna inte få mer än behållningen i boet. Om den efterlevande skänkt bort större delen av boet kan det innebära att vederbörandes släktingar inte får något arv alls, och att den först avlidnes släktingar får dela på det lilla som finns kvar. Det finns dock en möjlighet för den först avlidnes släktingar att begära återbäring. Återbäring innebär att den som mottagit en gåva kan bli skyldig att lämna tillbaka så mycket som behövs för att efterarvingarna ska få ut sitt arv. För att återbäring ska vara möjligt krävs att den som mottog gåvan insåg eller bort inse att gåvan var till nackdel för den först avlidnes släktingar; gåvomottagaren måste varit i vad man benämner ond tro. Talan om återbäring måste väckas av efterarvingarna inom fem år från gåvotillfället men får inte föras medan den efterlevande maken är i livet (jfr 3 kap. 3 § andra stycket ÄB). Det innebär i praktiken att om man skänker bort en stor del av sina tillgångar och avlider först sex år senare, finns det ingen möjlighet för efterarvingarna att begära återbäring av gåvan.
Sammanfattningsvis är det inte möjligt för änkan att testamentera bort den halvan av egendomen som är hänförlig till hennes make och som det finns en rätt till efterarv till. Kvinnan får bara testamentera bort den delen av egendomen som är hennes. Det går inte att genom testamente göra den först avlidnes släktingar arvlösa.
Det är dock möjligt för kvinnan att skänka tillgångar. Om det sker en väsentlig minskning av boet (minst 25%) kan det innebära att makens efterarvingar får en större del av kvarlåtenskapen vid arvsfördelningen. Det är även möjligt för efterarvingarna att väcka talan om återbäring om gåvomottagaren var i ond tro. Dock måste sådana talan väckas inom fem år från gåvotillfället men får inte föras meden den efterlevande maken är i livet.
Om något är oklart eller ni behöver hjälp av en av våra jurister är du varmt välkommen att återkomma till mig per e-post på dennis.lavesson@lawline.se.
Med vänliga hälsningar,
