Fråga om möjliga åtgärder i tvist gällande vårdnad av barn
Min son på 3 år säger gång på gång att han inte vill åka till sin pappa och säger att pappa är dum och han brukar komma därifrån med blåmärken i bland annat ansiktet och socialen gör ingenting. Vi har varannan vecka men vi har inget avtal på det, har jag rätt att neka pappan umgänge om sonen säger att han inte vill dit?
Lawline svarar
Hej!
Tack för att du vänder dig till oss på Lawline med din fråga.
Den situation som du har är något knepig och kan dessvärre framstå som minst sagt olyckligt lagstiftad. Som utgångspunkt har ni som vårdnadshavare inte möjligheten att undanhålla barnet från den andra vårdnadshavaren eftersom denne har en rätt att utöva sin roll som vårdnadshavare om ni har delad vårdnad. Om du undanhåller barnet och motarbetar så att din sons pappa inte kan utöva sitt vårdnadshavarskap riskerar du att bli polisanmäld och sedermera åtalad för egenmäktigt förfarande med barn (brottsbalken 7 kap 4 §). Brottet innebär i sig att du som vårdnadshavare begår ett brott gentemot den andra vårdnadshavarens rätt och om du skulle bli dömd för det brottet och barnets pappa skulle välja att stämma dig parallellt så skulle det kunna leda till att du förlorar vårdnadshavarskapet. Dvs. brottet innebär att du sätter dina egna intressen före barnets bästa, då utgångspunkten att gemensam vårdnad är det bästa för barnet och den vanligaste vårdnadsformen (detta kommer i uttryck genom ex. rätten kan döma till gemensam vårdnad mot båda vårdnadshavarnas nekande. Föräldrabalken, FB 6 kap 5§ 1 st). Som du märker vinns en stark motsättning om man hamnar i din situation då brottskonstruktionen egenmäktigtförfarande med barn inte ursäktas av att barnet riskerar att fara illa. Den frågan måste lösas genom antingen tvistemål om vårdnad eller om ni vårdnadshavare emellan avtalar hur vårdnadshavarskapet ska utövas (FB 6 kap 6§). Det jag menar är att frågorna härrör från olika måltyper som inte går att lösa i samma tvist utan de handläggs separat då frågan om egenmäktigheten tillhör straffrätten och vårdnadshavare tillhör civilrätten och områdena överlappar inte varandra särskilt väl.
Din invändning som jag uppfattat det är att barnet riskerar att fara illa om ni fortsätter ha gemensam vårdnad kan däremot bli mycket relevant när det gäller barnets bästa, vilket är en princip som genomsyrar hela familjerätten i fråga om bl.a vårdnad (FB 6 kap 2a§ 1st ). Det är därför viktigt att du dokumenterar när det uppstår situationer som tyder på att din sons bästa inte tillgodoses. I nämnda paragrafs 2st. stadgas nämligen att om det finns en risk att barn far illa kommer detta spela roll för rättens beslut om du väljer att väcka talan i domstol om att få ensam vårdnad.
Det jag vill att du tar med dig är att du som utgångspunkt inte kan neka pappan umgänge med din son, särskilt eftersom ni inte har ett avtal eller en dom som tycks reglera annat än att ni har gemensam vårdnad av er son. Visserligen spelar barns åsikter roll och ska beaktas i takt med stigande ålder och mognad (FB 6 kap 2b§ 1 och 2 st) men jag är tveksam till hur stark din sons åsikt kommer att beaktas isolerat utan ytterligare bevisning som stödjer barnets utsaga. I första hand råder jag dig att lyfta din oro med pappan så att ni får en möjlighet att lösa det utan att involvera advokater och domstol. Om det visar sig inte leda någonstans skulle jag råda dig att kontakta en advokat som kan hjälpa dig vidare då det självklart är jätteviktigt att din son får en trygg uppväxt.
Jag önskar dig lycka till och hoppas att du fått klarhet i din fråga. Om du har ytterligare funderingar, tveka inte på att höra av dig till oss med fler frågor.
Hälsningar
Johanna Wallin
