Falsk angivelse och falsk tillvitelse - vad är skillnaden?
Lawline svarar
Hej, och tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga.
Brotten falsk angivelse och falsk tillvitelse regleras jämte varandra i Brottsbalken, och kan vid en första anblick vara svåra att skilja på. Jag ska förklara skillnaden mellan dessa nedan.
Falsk angivelse
Falsk angivelse gör man sig skyldig till genom att ange en oskyldig person till åtal, med uppsåt att denne ska bli fälld för brott (15 kap. 6 § Brottsbalken). Med "angivelse" menas anmälan till en behörig myndighet (vanligen polismyndigheten) om att den oskyldige gjort sig skyldig till brott. För att straffas för falsk angivelse krävs det alltså att den man anger till åtal rent faktiskt är oskyldig till det påstådda brottet, och att angivaren har uppsåt även till den omständigheten.
Falsk tillvitelse
För falsk tillvitelse döms den som i annat fall än vad som sagts ovan antingen osant "tillvitar" någon någon annan en brottslig gärning, påstår osanna besvärande omständigheter eller förnekar friande/förmildrande omständigheter till en behörig myndighet. En förutsättning för att dömas för tillvitelsebrottet är alltså att den gärning man begått inte är straffbar som falsk angivelse (15 kap. 7 § Brottsbalken). En ytterligare förutsättning är att myndigheten man riktar sig till är behörig att uppta anmälan i ifrågavarande sak. Behöriga myndigheter kan vara polismyndigheten, åklagarmyndigheten eller andra myndigheter som enligt lag ska ta upp anmälan i saken.
Så vad är skillnaden?
Lite slarvigt sagt kan man säga att falsk tillvitelse är en utvidgning av falsk angivelse, som kan bli aktuellt i fler situationer. För att göra sig skyldig till falsk tillvitelse krävs det, till skillnad från falsk angivelse, inget uppsåt till en viss följd; det räcker med att man har uppsåt till att det man säger är osant eller annars otillbörligt.
