EU-rättens direkta effekt
Gäller "Direkt effekt," avseende EU direktiv i Svensk Rättstillämpning?
Lawline svarar
Tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!
Principen om direkt effekt tillåter privatpersoner att direkt åberopa en europeisk bestämmelse i en nationell eller europeisk domstol. Denna princip rör bara vissa av EU:s rättsakter. Den är också underställd flera villkor.
EU-rättens direkta effekt är, tillsammans med företrädesprincipen, en av EU-rättens grundprinciper. Den har stadfästs av Europeiska unionens domstol (CJUE). Den tillåter privatpersoner att direkt åberopa EU-rätten i domstol, oberoende av förekomsten av texter som härrör ur nationell rätt.
Principen om direkt effekt garanterar sålunda EU-rättens tillämpbarhet och effektivitet i EU-länderna. EU-domstolen har dock fastställt flera villkor för att en europeisk rättsakt skall vara direkt tillämpbar. Den direkta effekten kan dessutom enbart röra förhållandet mellan en privatperson och ett EU-land eller bli utsträckt till förhållanden mellan alla privatpersoner.
Definition
EU-rättens direkta effekt stadfästes av domstolen i domen i målet Van Gend en Loos av den 5 februari 1963. I denna dom tillkännagav domstolen att EU-rätten inte bara skapar skyldigheter för EU-länderna utan likaså rättigheter för privatpersoner. Privatpersoner kan därför dra fördel av dessa rättigheter och direkt åberopa europeiska bestämmelser i nationella och europeiska domstolar. Det är sålunda inte längre nödvändigt att EU-landet tar upp den berörda europeiska bestämmelsen i sin inre rättsordning.
Horisontell och vertikal direkt effekt
Direkt effekt har två aspekter: en vertikal effekt och en horisontell effekt.
Den vertikala direkta effekten kommer till uttryck i förbindelserna mellan privatpersoner och landet. Detta innebär att privatpersoner kan åberopa en EU-rättslig bestämmelse gentemot landet.
Den horisontella direkta effekten kommer till uttryck i förbindelserna mellan privatpersoner. Detta innebär att en privatperson kan åberopa en EU-rättslig bestämmelse gentemot en annan privatperson.
Beroende på vilken typ av rättsakt det rör sig om har EU-domstolen accepterat antingen en fullständig direkt effekt (dvs. en horisontell direkt effekt och en vertikal direkt effekt) eller en partiell direkt effekt (begränsad till den vertikala direkta effekten).
Direkt effekt och primärrätten
När det gäller primärrätten, dvs. de grundläggande texterna i EU:s rättsordning, har EU-domstolen fastställt principen om direkt effekt i domen i målet Van Gend en Loos. Domstolen har emellertid angett som villkor att skyldigheterna måste vara precisa, tydliga, ovillkorliga och inte kräva kompletterande nationella åtgärder eller gemenskapsåtgärder.
I domen i målet Becker (dom av den 19 januari 1982) fastställde domstolen att direkt effekt inte kan tillämpas om EU-länderna ges visst handlingsutrymme vid genomförandet av den aktuella bestämmelsen (dom av den 12 december 1990 i målet Kaefer och Procacci), hur litet detta än är.
Direkt effekt och sekundärrätten
Principen om direkt effekt rör också rättsakter som härrör ur sekundärrätten, det vill säga som är antagna av institutionerna baserat på de grundläggande fördragen. Räckvidden hos den direkta effekten beror dock på typen av rättsakt:
förordning: förordningar har alltid direkt effekt. Artikel 288 i fördraget om EU:s funktionssätt preciserar att förordningar är direkt tillämpbara i EU-länderna. EU-domstolen preciserar i domen i målet Politi av den 14 december 1971 att det rör sig om en fullständig direkt effekt; direktiv: direktivet är en rättsakt riktad mot EU-länderna och ska införlivas av dessa i deras nationella lagstiftning. EU-domstolen erkänner dock att det i vissa fall har en direkt effekt i syfte att skydda privatpersoners rättigheter. Domstolen har därför i sin rättspraxis fastställt att ett direktiv har direkt effekt om dess bestämmelser är ovillkorliga och tillräckligt tydliga och precisa samt när EU-landet inte har införlivat direktivet inom tidsfristen (dom av den 4 december 1974 i målet Van Duyn). Den direkta effekten kan dock endast vara vertikal vilket innebär att EU-länder måste införliva direktiv men de får inte åberopa direktiv när det gäller privatpersoner (dom av den 5 april 1979 i målet mot Ratti); beslut: beslut kan ha direkt effekt ifall de avser ett EU-land som adressat. EU-domstolen erkänner endast en vertikal direkt effekt (dom av den 10 november 1992 i målet mot Hansa Fleisch); internationella avtal: i domen av den 30 september 1987 i målet mot Demirel erkände EU-domstolen att vissa avtal har en direkt effekt enligt samma kriterier som klargjordes i domen i målet Van Gend en Loos; yttranden och rekommendationer: yttranden och rekommendationer har inte bindande rättslig kraft. De har därför inte direkt effekt.
Hoppas du har fått svar på din fråga!
Med vänliga hälsningar
