Bevisbörda och beviskrav avseende en betalningsöverföring
Hej, Jag har hamnat i en tvist om personlig skuld till en person. Hen påstår att jag är skyldig en mindre summa om knappt 2.000:- som jag nekar. Hen har kontoutdrag som matchar denna summa, men jag vet själv att hen tog ut pengar åt sig själv och en tredje part. Vi är överens om att hen har lånat pengar till mig tidigare, men dessa har blivit återbetalade och det finns swishbetalningar med meddelande som bekräftar detta. Hen har nu bestämt sig för att först polisanmäla mig, jag vet inte vad hen skulle kunna anmäla mig för. Sedan skall hen vända sig mot Kronofogden för en betalningsföreläggande. Det värsta av det hela är att tredje part har, tydligen, gått med på att vittna om skulden och att det tagits ut dessa knappa 2.000:- åt mig. Jag vill givetvis bestrida betalningsföreläggande samt polisanmälning om jag kan göra det. Nu tänker jag kring att tredje part bestämt sig för att vittna. Vad för bevis kan man tänka sig att de behöver för att vinna, samt vad kan jag göra?
Lawline svarar
Hej och tack för att du vänder till dig Lawline. Redan inledningsvis kan konstateras att det inte finns någon straffrättslig regel som innebär att man kan bli dömd för brott enbart därför att man inte betalat en skuld. Den fråga jag i stället kommer gå närmare in på är då det civilrättsligt ersättningskravet som hen avser att rikta mot dig. För att då besvara din fråga – vilka bevis som krävs för att motparten ska nå framgång med sitt ersättningskrav – behöver vi då först utreda vem som har bevisbördan avseende huruvida det har skett en betalningsöverföring och därefter hur mycket bevisning som krävs för att fullgöra denna bevisbörda (beviskrav).
Fråga 1 – Vem har bevisbördan?
Så jag uppfattar de omständigheterna du angivit har du och motparten motstridiga uppgifter avseende huruvida det har skett en betalningsöverföring. Frågan blir då vem som har bevisbördan kring detta faktum. I rättsfallet NJA 1975 s 577 konstaterade Högsta domstolen att det är den som påstår att det skett en betalningsöverföring som har bevisbördan för detta. Bevisbördan ska alltså placeras på motparten och vad detta innebär är att hen enbart kan nå framgång med ett ersättningskrav om hen lägger fram tillräckligt med bevisning för att fullgöra denna bevisbörda.
Fråga 2 – Hur mycket bevisning krävs för att fullgöra denna bevisbörda (beviskravet)?
Allmänt om beviskravet
Nästa fråga blir hur mycket bevisning som krävs för att motparten ska anses ha fullgjort sin bevisbörda, det är alltså en fråga om beviskravet. Vad som menas med beviskravet skulle kunna förklaras så att den bevisning (som den med bevisbördan presenterar) ska göra att påståendet når tillräckligt högt upp på en sorts sannolikhetsskala. Hur högt upp på denna sannolikhetsskala man behöver komma kan variera från fall till fall men man brukar tala om att huvudregeln i tvistemål är att den som har bevisbördan ska styrka sitt påstående (se NJA 1993 s 764). Detta är ett tämligen högt beviskrav som, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, i vissa fall kan sänkas. En bevislättnad kan exempelvis ske när det rör sig om situationer där det är svårt att kunna lägga fram fullständig bevisning. Min bedömning är dock att det inte finns skäl att frångå huvudregeln i detta fall, det finns ju nämligen många sätt som man kan bevisa att en betalning har ägt rum.
Bedömning i ditt fall
Så jag förstår de omständigheter du angivit bygger motpartens historia på att hen tagit ut pengar och därefter lämnat över pengar i form av kontanter. Enbart att det finns ett kontoutdrag som går upp till det påstådda beloppet är enligt min bedömning inte något som kan tillmätas särskilt högt (eller kanske inte ens något) bevisvärde. Det framgår dock att motparten har någon som kan vittna. Ett vittnes utsaga är då något som i regel tillmäts ett väldigt högt bevisvärde. Jag har dock lite svårt att fullt förstå vad vittnet i fallet är villig att vittna om. Enbart det faktum att pengarna har tagits ut för din skull innebär ju inte att du hamnar i en skuld till motparten, det krävs ju vidare att pengarna faktiskt överlämnats till dig samt att pengarna inte överlämnats som en gåva. Så jag tolkar det verkar det dock som att du menar att vittnet avser att vittna om att pengarna har överlämnats. Förutsatt att vittnen framstår som trovärdig samt att du inte lyckas presentera någon annan bevisning som motsäger motpartens påstående är det alltså möjligt att detta skulle kunna vara tillräckligt för att motparten anses fullgöra sin bevisbörda. Om en domstol skulle göra denna bedömning (att betalningsöverföringen är styrkt) är det du som får bevisbördan om du skulle hävda att pengarna överlämnats som en gåva och inte som ett lån (se NJA 2014 s 364). Jag vill dock betona att vittnet i ett sådant fall skulle begå brottet mened (se 15 kap 1 § brottsbalken) och även motparten skulle kunna göra sig skyldig till medverkan för detta brott (se 23 kap 4 § brottsbalken). Att någon skulle vara villig att begå ett brott med upp till 4 år på straffskalan för en skuld på enbart 2000 kronor bedömer jag som inte särskilt trovärdigt.
Avslutande ord
Min rekommendation till dig är givetvis att du bestrider betalningsföreläggandet, min spontana uppfattning är nämligen att det är mindre sannolikt att hotet om att vittna falskt i rättegången kommer att förverkligas. Det du också skulle kunna göra är att meddela motparten om vilket brott, och det straff som gäller för detta brott, hen gör sig skyldig till om de väljer att gå vidare med sitt hot. Förhoppningsvis skulle detta kunna förenkla processen. Avslutningsvis vill jag önska dig lycka till samt att ditt ärende löser sig på ett smidigt sätt.
Hoppas mitt svar har varit till hjälp!
