Anmälning, bevisbörda och uppsåt vid sexualbrott
Hej!
Jag anmälde för några dagar sen en händelse, där någon tog sig friheter när jag hade somnat efter en utekväll. Inget allvarligt hann hända, för jag vaknade upp. Men nu undrar jag hur lång tid det kan ta innan jag får något svar om det kommer att bli en utredning? Och vad har jag för bevisningsskyldighet? När jag konfronterade honom senare om händelsen så fattade han inte att han hade gjort något fel, utan uttryckte det "Du får det att låta som att jag försökte våldta dig. Jag ville ju bara testa om du hade ångrat dig?". När jag uttryckligen hade sagt, både i tal och skrift, ett flertal gånger att jag inte alls var intresserad av någonting sexuellt, varken med honom eller någon annan. Och har inte på något sätt visat under kvällen eller någon annan kväll att jag på något sätt är intresserad av sexuellt umgänge. Är det inget brott om han själv inte insåg att han gjorde något fel?
Tacksam för svar!
Lawline svarar
Hej och tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!
Jag tänkte dela upp din fråga i delfrågor som rör anmälan, bevisbörda (bevisskyldighet) samt uppsåt vid sexualbrott.
1. Anmälan
När en brott har anmälts till polisen kommer polisen alternativt åklagare att avgöra om det finns skäl att inleda en förundersökning (en brottsutredning) eller om det inte finns skäl att inleda en förundersökning, se 23 kap. 1 § och jfr 23 kap. 3 § rättegångsbalken. Ett sådant tillfälle där en förundersökning inte inleds är om det är uppenbart att brottet inte går att utreda. Kravet på uppenbarhet är ett högt ställt krav och kan realiseras i sådana fall där det inte finns någon realistisk chans att finna gärningsmannen - t.ex. vid vissa typer av cykelstölder eller klotter.
Om polisen eller åklagare inleder en förundersökning kommer sedvanliga utredningsåtgärder genomföras, förhör kommer till exempel hållas med dig och även med den person du har anmält. Förundersökningsledaren (alltså den som leder utredningen) är antingen en polis eller en åklagare, jfr 23 kap. 3 § rättegångsbalken och 1 a § och 2 § förundersökningskungörelsen. Det bör redan här sägas att polisen för närvarande lider av en stor resursbrist, vilket många gånger har uppmärksammats i media. Resursbristen innebär att många utredningar som inte innehåller häktade personer, personer under 18 år, eller utredningar som inte har karaktären av ett grovt brott (t.ex mord, grova misshandelsbrott, våldtäkt, o.s.v.) tar längre tid än vad som är önskvärt.
En förundersökning har som syfte att utreda om det finns tillräckliga skäl att åtala den person som är misstänkt för brottet, se 23 kap. 2 § rättegångsbalken.
Då utredningen inte innehåller någon häktad person, eller såvitt jag förstått frågan, någon som är under 18 år, finns inga strikta krav på hur lång tid en utredning ska ta, varför det är svårt att ge svar på frågan hur lång tid det en utredning skulle ta, men mer relevant också hur lång tid det tar innan du får veta om förundersökning inleds eller inte inleds. Ett alternativ, men jag är osäker på hur stor framgång du skulle ha med det, kan vara att ringa till polisen på 114 14 och be att få prata med polisen på din ort för att därefter höra om det kan vara möjligt att få prata med någon som kan tänkas ha någon vetskap om din anmälan.
2. Bevisbörda
I brottmål är det åklagaren som har bevisbördan. Den enda som har i uppgift att "styrka" (bevisa) brott i en rättegång är alltså åklagaren. Du som målsägande har ingen skyldighet att föra något visst i bevis. Du som målsägande ska berätta vad du har varit med om, sedan ska åklagaren genom din utsaga och annan bevisning föra i bevis att det är den tilltalade som har begått brottet. Detta avspeglar också hur det ska förhålla sig under en utredning. Du ska inte ha någon skyldighet att bevisa något visst, utan det är upp till polisen och åklagaren att utreda dina uppgifter för att åklagaren vid en eventuell rättegång ska kunna bevisa att ett brott har begåtts.
3. Uppsåt
Kan man göra sig skyldig till ett brott om man inte anser att man har begått något fel? Svaret på den frågan är både ja och nej.
Inledningsvis kan konstateras att alla medborgare i Sverige förväntas känna till lagen och att det inte är möjligt att åberopa okunskap om lagen för att undgå ansvar. Ex. Påstår någon som är åtalad för misshandel kan denne person inte åberopa okunskap inför lagen, alltså att personen inte kände till att det är olagligt att slå någon med knuten hand i ansiktet, som ett giltigt försvar. Huvudregeln är alltså att man ska dömas för brott även om man påstår att man trodde att agerandet var tillåtet (finns dock vissa undantag).
Frågan om vad man har insett i förhållande till gärningen har koppling till frågan om uppsåt. De flesta brott i svensk lag måste ha begåtts uppsåtligen (förenklat skulle man kunna säga "med vilje") för att vara straffbara, se 1 kap. 2 § brottsbalken. Det finns dock vissa brott som man genom oaktsamhet kan ha begått (t.ex. vållande till kroppsskada i 3 kap. 8 § brottsbalken). Sexualbrotten är för närvarande brott som kräver uppsåt.
Du skriver i din fråga att personen "tog sig friheter" och att "inget allvarligt hände". Jag har tidigare i frågan, och väljer även fortsättningsvis, att tolka det som att ett brott enligt 6 kap. 1 § brottsbalken eller 6 kap. 2 § brottsbalken (våldtäkt respektive sexuellt tvång) inte är för handen. Jag väljer att besvara frågan utifrån den situation att personen har gjort sig skyldig till ett sexuellt ofredande enligt 6 kap. 10 § 2 st. brottsbalken (poängteras bör dock att jag inte är införstådd i de specifika omständigheterna i ditt fall, varför "min rubricering" inte på något sätt bör ses som svar på vilket eventuellt brott personen har gjort sig skyldig till, det skulle här kunna röra sig om allt från försök till våldtäkt till ett sexuellt ofredande till fridsbrottet ofredande eller så kanske omständigheterna är så att något brott inte alls kan styrkas).
Ett exempel på en handling som skulle kunna uppfylla kriterierna för ett sexuellt ofredande är exempelvis att en person berör en annan person på könsorganet eller brösten. Brottet tar sikte på handlingar som kan förväntas kränka den sexuella integriteten på den person som blir utsatt. Vissa handlingar som i och för sig inte omfattas av bestämmelsen sexuellt ofredande kan dock vara ett "vanligt" ofredande enligt 4 kap. 7 § brottsbalken.
Högsta domstolen har nyligen uttalat att personen som blir utsatt för en handling som kan förväntas kränka den sexuella integriteten inte behöver ha uppfattat handlingen där och då, men att handlingen måste utgöra ett tydligt intrång i den angripnes rätt att själv bestämma över sin kropp (se Högsta domstolen dom meddelad 2017-05-12 mål B 2590-16).
För att personen ska anses ha uppsåt till ett sexuellt ofredande torde krävas att han eller hon för det första är medveten om sin handling (den fysiska rörelsen - uppsåt kan inte föreligga vid t.ex. en ofrivillig rörelse) och att personen i vart fall är likgiltig inför det faktum att handlingen som sådan medför en kränkning av den sexuella integriteten och/eller en kränkning av den angripnes rätt att bestämma över sin kropp. Värt att nämna är att om man sover man så ska man inte kunna anses ha lämnat något slags samtycke till en sexuell handling.
Det krävs inte i ett sexuellt ofredande att du rent faktiskt har känt dig kränkt, utan brottet tar sikte på vad handlingen "generellt" sett skulle innebära för en angripen. Det krävs inte heller att personen har haft avsiktsuppsåt, alltså som syfte, att kränka den angripnes sexuella integritet och/eller rätt att bestämma över den angripnes egna kropp, utan ett så kallat likgiltighetsuppsåt är tillräckligt. Ett likgiltighetsuppsåt kan sägas föreligga om gärningsmannen är medveten om att handlingen generellt sätt är ägnat att kränka den sexuella integriteten men ändå väljer att genomföra handlingen.
Jag vill avslutningsvis nämna att Brottsofferjouren (se vidare http://www.brottsofferjouren.se/) bedriver stödverksamhet via telefon dit man kan ringa om man har blivit utsatt för brott. Telefonnummer dit är 0200-21 20 19. Man har möjlighet att vara anonym. Många upplever att en sådan kontakt med någon som är frikopplad från polisen och åklagarmyndigheten och därmed inte är en del av rättsprocessen som något positivt och något som kan hjälpa till att bearbeta sådant man har blivit utsatt för.
Jag hoppas att du åtminstone har fått svar på några av dina frågeställningar. Har du någon ytterligare fråga är du mer än välkommen att ställa en till fråga till oss här på Lawline. Lycka till i framtiden och jag hoppas att du snart får svar från polis eller åklagare.
Med vänliga hälsningar
