Lawline svarar
hej,
jag har försökt att vrida och vända på detta problem för att komma fram till en lösning. Med tanke på min begränsade tillgång till bakgrundsfakta samt att det är en väldigt komplex och omfattande fråga, så är det mycket svårt för mig att besvara den, annat än i mycket svepande ordalag.
Som huvudregel gäller inom svensk skadeståndsrätt att skador som åsamkats tredje man inte ersätts. Tredje man är i det här fallet du och övriga anhöriga, eftersom ni inte lidit någon direkt skada.
Undantag från denna princip finns i 5 kap. 2 §, Skadeståndslagen. Vid fall som förevarande, där personskada har lett till döden, kan ersättning utgå för personskada som åsamkats någon som stått den avlidne särskilt nära. I denna krets inbegrips givetvis du som förälder och den personskada som åsamkats dig är sorg och saknad.
Vad man först bör fråga sig är vem det är som har vållat skadan - t.ex. behandlingshemmet eller socialnämnden. Kanske är det möjligt att komma åt båda två, och isåfall bör man i första hand rikta in sig på den som man tror har störst möjlighet att betala ut skadeståndet, ifall nu något sådant blir utdömt. En annan möjlighet är givetvis att det är enskilda anställda som har vållat skadan genom vårdslöshet. Enligt 3 kap 1 §, Skadeståndslagen, så är det i sådana fall arbetsgivaren som är skyldig att ersätta skadan, inte den anställde. En fördel med denna paragraf är att ifall det är flera olika anställda som varit "lite" oaktsamma, men deras oaktsamhet var för sig inte uppnår den nivå som krävs för ansvar, så kan man komma åt arbetsgivaren ifall de anställdas kumulerade oaktsamhet tar sig upp till denna nivå. Samma sak gäller ifall det inte framgår vem av de anställda som vållat skadan, s.k. anonyma fel.
En grundförutsättning för att skadestånd ska utgå är att den som orsakat skadan, genom handling eller underlåtenhet, har gjort detta uppsåtligen eller genom vårdslöshet. Det framgår av 2 kap 1 §, Skadeståndslagen.
Här får en bedömning göras från fall till fall och det är svårt att uttala sig om saken när man har så begränsad tillgång till bakgrundsfakta. Bedömningen får göras utifrån det subjekt man anser ha vållat skadan.
Om vi t.ex. tar de anställda så kan nämnas att det torde å ena sidan ställas hårda krav på deras aktsamhet eftersom de arbetar på ett behandlingshem, vilket ställer höga krav på försiktighet, men å andra sidan så kan man hävda att de arbetar under tämligen pressade förhållanden och att det således borde ges en viss marginal för oriktiga bedömningar. Vad gäller den bestraffning som omnämns i frågan så bör man fråga sig ifall den avviker från vedertagna metoder inom branschen, eller kanske från uttryckliga regler och föreskrifter.
Vidare kan det kanske ifrågasättas om inte socialnämnden eller behandlingshemmet borde ha tagit till sig av läkarens uttalande, beroende på vad som stod i det, eller så borde de kanske i större mån ha tagit till sig av dina och barnets påpekande. Det är väldigt svårt att säga ifall de har förfarit oaktsamt i lagens mening, men klart är att det här finns uttrymme att argumentera.
För övrigt så borde den verksamhet som socialnämnden bedriver i fall som detta vara att betrakta som myndighetsutövning. Detta skulle innebära att man istället får bedöma deras handlande enligt 3 kap 2§, Skadeståndslagen. Här heter det istället att myndigheten ansvarar för "fel och försummelse". Bedömningen för huruvida skadeståndsansvar föreligger blir då lite annorlunda än enligt 2:1 Skadeståndslagen (jfr "vårdslöshet" ovan), men paragrafen har egentligen större betydelse vid annan typ av skada än den som föreligger i detta fall. Men en sak som bör nämnas är i varje fall att myndigheten ansvarar för kumulerade och anonyma fel på samma sätt som arbetsgivare, enligt ovan.
Jag skulle föreslå att du tar kontakt med någon yrkesverksam jurist, som kanske kan hjälpa dig vidare, och som närmare kan sätta sig in i omständigheterna.
Lycka till!
vänliga hälsningar
